Som vanligt har julen ett slut. Någon gång i oktober började jag tänka på jul. Skulle jag skaffa nya gardiner till vardagsrummet? Skulle julgranen stå på samma ställe som förra julen? Vad skulle vi äta? Vad skulle jag göra för godis?
Dag för dag kom julen närmare. Affärerna fylldes med julsaker och jul kändes jättekul. Så kom då julveckan. Var i Läggared måndag - tisdag. På tisdagskvällen när jag kom hem slog maginfluensan till full kraft. Natten var inte rolig - "alla avlopp öppna" så att säga. Onsdag morgon kravlade jag ur sängen och landade i soffan. Där låg jag sedan i dvala nästan hela dagen. Ja så blev det inget bakat den dagen. Torsdag förberedda jag lite mat och på julafton hjälptes vi åt att göra färdigt det som vi skulle ha på julbordet.
Julen kändes lite avslagen, men ändå skön. Allt jag hade tänkt att göra blev inte gjort, men det blev acceptabelt bra ändå. Hur många gånger har jag inte sagt att det viktigaste med julen är att få umgås med familjen och skinka på knäckemacka. Jag inser att det inte varit sant - för jag har ju velat göra alla de där julförberedelserna för att vi skulle kunna få "den perfekta julen".
Sedan kommer vardagen - i år snabbare än vanligt och innan julskinkan ens hunnit ta slut. Så är det då nyårsafton i dag. Ett nytt år tar vid. Lite högtidligt, lite förväntansfullt. Fast egentligen inte annorlunda än en ny vecka eller en ny dag. Det blir det vi gör det till. Varje ny dag ett försök att ta mig en liten bit högre upp ur deppdalen. Den nya medicin jag fick i november har inte gjort det bättre utan snarare värre. Ska på läkarbesök den 25:e, får väl diskutera det då.
Deppdalen är så konstig. Jag har inte lust att göra någonting, och absolut inte måstesaker. Jag kan inte kontrollera rastlösheten. Den får mig att vilja stoppa i mig saker hela tiden. Helst mandariner. Måstesaker skjuter jag upp tills det är nästan för sent. Frukost är en sådan sak. Kan bara inte sätta mig ner och äta frukost i lugn och ro om det inte är avstädat i köket. Lite knäppt - för städa av i köket borde ju vara en värre måstesak än att äta frukost.
Jag hoppas på ett år med kortare, och inte så djupa, deppdalar. Önskar mig också färre manitoppar. Ta t.ex. det här med syrade grönsaker. Det var kul att göra, men det hade ju räckt att prova med en eller två olika sorter - inte fem. Så önskar jag mig mediciner som får mig att må bra. Ja, jag hör att de som känner till bipolär sjukdom säger att det kan ta tid att ställa in medicinen på rätt nivå. Jag hör att de säger att man då kan leva utan symptom. Jag vill att det ska hända nu - inte när det är dags att bli pensionär.
Gott Nytt År till dig. Hoppas dina önskningar slår in (och mina också).
fredag 31 december 2010
torsdag 16 december 2010
Nej, se det snöar
Yes, Yes, Yes!
Det snöar! Jag börjar tro att det faktiskt blir en vit jul. Yippie!
Snö får mig att må bra. Jag vet att det är ett elände på vägen och egentligen vill jag inte ha varken min son eller min sambo körande omkring i sina lastbilar på snöhala vägar. Så det blir ju lite dubbelt - fast det är ju inte ovanligt för en bipolär galenpanna.
Lyssna på en "snölåt" - http://www.youtube.com/watch?v=9Jrwl_vPO1M
Väntar just nu på ved som ska komma nu på förmiddagen. Inte så att vi är utan. Det är bara det att vår ved är lite sent nedtagen, så vi behöver lite torrare ved att blanda den med.
I dag ska jag ta itu med lite julpynt. Har ingen huvudvärk idag. Börjar tro att jag får det när jag sover mer än 6-7 timmar. Ska hålla koll på det.
När jag sitter här ser jag snön komma i stora yrande moln. Jag hör i skorstenen när de drar förbi. Inne är det lugnt och skönt. Har tänt ljusstumparna som finns kvar från igår. Hundarna och katterna sover. Talgoxar och blåmesar flockas runt automaten med solrosfrö. Och snöandet har ökat rejält sedan jag började skriva. Jag mår gott!
Det snöar! Jag börjar tro att det faktiskt blir en vit jul. Yippie!
Snö får mig att må bra. Jag vet att det är ett elände på vägen och egentligen vill jag inte ha varken min son eller min sambo körande omkring i sina lastbilar på snöhala vägar. Så det blir ju lite dubbelt - fast det är ju inte ovanligt för en bipolär galenpanna.
Lyssna på en "snölåt" - http://www.youtube.com/watch?v=9Jrwl_vPO1M
Väntar just nu på ved som ska komma nu på förmiddagen. Inte så att vi är utan. Det är bara det att vår ved är lite sent nedtagen, så vi behöver lite torrare ved att blanda den med.
I dag ska jag ta itu med lite julpynt. Har ingen huvudvärk idag. Börjar tro att jag får det när jag sover mer än 6-7 timmar. Ska hålla koll på det.
När jag sitter här ser jag snön komma i stora yrande moln. Jag hör i skorstenen när de drar förbi. Inne är det lugnt och skönt. Har tänt ljusstumparna som finns kvar från igår. Hundarna och katterna sover. Talgoxar och blåmesar flockas runt automaten med solrosfrö. Och snöandet har ökat rejält sedan jag började skriva. Jag mår gott!
onsdag 15 december 2010
15 december
Dagarna går. Kylan håller i sig. Jag är tröttare än jag kan minnas att jag någonsin varit. I morgon tar jag sista tabletten med antibiotika för min lunginflammation. I går när jag satt här vid datorn och försökte göra ett formulär på ScenVaras hemsida somnade jag vid två tillfällen. Tur att jag inte ramlade av stolen. I morse kändes det som om förkylningen var på väg tillbaka och huvudet hade intagit migränläge. Nu, en bit in på förmiddagen, känns det lite bättre.
På övervåningen står kartonger med julpynt orörda. Men de är ju i alla fall framtagna ur garderoben. Så här när Lucia är passerad brukar jag ha hängt halmstjärnor i köksfönstren, ljuskronan över något av våra bord och kransar på ytterdörrarna. Jag brukar ha bakat lussekatter och minipepparkakor till glöggen.
Listan på vad vi ska ha på julbordet brukar vara färdig och en annan lista på vad vi behöver köpa hem. I år har jag ingen riktig lust att sätta igång. Tänker att jag kan städa och pynta till helgen. Baka och laga mat hinner jag nästa vecka. Visst hinner jag, men om jag gör lite undan för undan kommer jag inte att vara lika trött på julafton. Fast inte i dag. Kanske i morgon . . .
Jag har tidigare skrivit om min kamp mot diskmaskinen, och att den inte vill diska efter middagen. I lördags kväll la den av. Totalt. Den fortsatte tömma trots att den var avstängd. Vi var tvungna att dra ur kontakten för att få den att sluta pumpa.
I söndags köpte vi en ny. Jag glömde fråga om det var en sådan som gick med på att diska efter middagen - men det ser ut att vara så ändå som tur är. Hoppas det håller i sig.
I dag ska jag försöka sticka innetoffla nr 2 färdig. Tyvärr drar rastlösheten genom kroppen. Koncentrationen ligger på ungefär 1,5 på en skala 1 - 10. Tankarna far fram och tillbaka. Sticka eller pynta eller baka pepparkakor eller eller . . . Kan inte påstå att det senaste medicinbytet gjort någon skillnad. I alla fall inte än. Med tända ljus försöker jag öka på lugnet i huset. Hundar och katter sover. Jag har tagit Lergigan så egentligen borde jag vara lugnare än jag är.
Ute håller dimman på att lätta och det är soligt, klart, kallt och vackert.
På övervåningen står kartonger med julpynt orörda. Men de är ju i alla fall framtagna ur garderoben. Så här när Lucia är passerad brukar jag ha hängt halmstjärnor i köksfönstren, ljuskronan över något av våra bord och kransar på ytterdörrarna. Jag brukar ha bakat lussekatter och minipepparkakor till glöggen.
Listan på vad vi ska ha på julbordet brukar vara färdig och en annan lista på vad vi behöver köpa hem. I år har jag ingen riktig lust att sätta igång. Tänker att jag kan städa och pynta till helgen. Baka och laga mat hinner jag nästa vecka. Visst hinner jag, men om jag gör lite undan för undan kommer jag inte att vara lika trött på julafton. Fast inte i dag. Kanske i morgon . . .
Jag har tidigare skrivit om min kamp mot diskmaskinen, och att den inte vill diska efter middagen. I lördags kväll la den av. Totalt. Den fortsatte tömma trots att den var avstängd. Vi var tvungna att dra ur kontakten för att få den att sluta pumpa.
I söndags köpte vi en ny. Jag glömde fråga om det var en sådan som gick med på att diska efter middagen - men det ser ut att vara så ändå som tur är. Hoppas det håller i sig.
I dag ska jag försöka sticka innetoffla nr 2 färdig. Tyvärr drar rastlösheten genom kroppen. Koncentrationen ligger på ungefär 1,5 på en skala 1 - 10. Tankarna far fram och tillbaka. Sticka eller pynta eller baka pepparkakor eller eller . . . Kan inte påstå att det senaste medicinbytet gjort någon skillnad. I alla fall inte än. Med tända ljus försöker jag öka på lugnet i huset. Hundar och katter sover. Jag har tagit Lergigan så egentligen borde jag vara lugnare än jag är.
Ute håller dimman på att lätta och det är soligt, klart, kallt och vackert.
söndag 5 december 2010
2:a Advent
Det finns söndagar och så finns det söndagssöndagar.
Söndagar är sådana där dagar som är röda i almanackan. De skiljer sig från vardagar genom att vi ska hinna nästan dubbelt så mycket som på en vardag. Eftersom min sambo är hemma från jobbet gör vi saker som jag inte orkat ta itu med under veckan. Sen gör vi också sånt som är lättare och roligare att göra om man är två.
Söndagssöndagar är stilla dagar. Vilodagar. Återhämtningsdagar. En god bok, korsord, en bra film. Lugn.
Jag minns söndagssöndagarna när jag var barn. Då skulle vi inte springa om kring och leka en massa. Jag gick i söndagsskolan på förmiddagen sedan var det söndagsstek med gräddsås och röd gelé. Efter middagen skulle mamma och pappa vila middag. Då skulle det vara tyst och lugnt. Söndagssöndagar i min barndom var nästan dubbelt så långa som vardagar.
I dag är en söndagssöndag. Stilla morgon. Uppkrupen i soffan med nytänd brasa och några levande ljus såg jag dagen sakta lösa av natten. En snabb insats gjorde jag - fångade in Bodil (vår långhåriga katt) när hennes lurviga svans var farligt nära ljuslågan. Hon verkade inte alls förstå vad jag hade för mig. När det blev ljusare stickade jag lite. Håller på med innetoffla nummer två. Så här vid lunchtid verkar förmiddagen ha gått väldigt fort och jag inser att söndagssöndagar sakta men säkert inte alls är så långa nu för tiden. Månne är det den globala uppvärmningen som får den att smälta ihop.
2:a advent. I går sa min sambo "I morgon är det andra advent och vi har inte tagit fram någon adventsstake än. Vill du att jag tar fram det?".
"Vi har ju elljusstaken framme. Det räcker för mig. De där adventsljusstakarna blir aldrig tända som de ska och sen står de alltid i vägen", sa jag.
Det är skönt att känna julen närma sig utan att jag får panik för alla saker som inte är gjorda. Än så länge håller sig i alla fall den paniken på avstånd. Hoppas det varar över julhelgen också. Hoppas jag kan leva upp till mottot "less i more". Kanske är det bara en flykt från allt jag inte orkar med. Jag ursäktar mig med att jag ju har lunginflammation och att det är tillåtet att vara trött. Får väl se hur det blir om några dagar när antibiotikan börjar ge effekt.
Nu ska jag krypa upp i soffan igen. Ta vara på det som är kvar av söndagssöndagen. Nästa gång kanske det smält bort en bit till. Carpe diem.
Söndagar är sådana där dagar som är röda i almanackan. De skiljer sig från vardagar genom att vi ska hinna nästan dubbelt så mycket som på en vardag. Eftersom min sambo är hemma från jobbet gör vi saker som jag inte orkat ta itu med under veckan. Sen gör vi också sånt som är lättare och roligare att göra om man är två.
Söndagssöndagar är stilla dagar. Vilodagar. Återhämtningsdagar. En god bok, korsord, en bra film. Lugn.
Jag minns söndagssöndagarna när jag var barn. Då skulle vi inte springa om kring och leka en massa. Jag gick i söndagsskolan på förmiddagen sedan var det söndagsstek med gräddsås och röd gelé. Efter middagen skulle mamma och pappa vila middag. Då skulle det vara tyst och lugnt. Söndagssöndagar i min barndom var nästan dubbelt så långa som vardagar.
I dag är en söndagssöndag. Stilla morgon. Uppkrupen i soffan med nytänd brasa och några levande ljus såg jag dagen sakta lösa av natten. En snabb insats gjorde jag - fångade in Bodil (vår långhåriga katt) när hennes lurviga svans var farligt nära ljuslågan. Hon verkade inte alls förstå vad jag hade för mig. När det blev ljusare stickade jag lite. Håller på med innetoffla nummer två. Så här vid lunchtid verkar förmiddagen ha gått väldigt fort och jag inser att söndagssöndagar sakta men säkert inte alls är så långa nu för tiden. Månne är det den globala uppvärmningen som får den att smälta ihop.
2:a advent. I går sa min sambo "I morgon är det andra advent och vi har inte tagit fram någon adventsstake än. Vill du att jag tar fram det?".
"Vi har ju elljusstaken framme. Det räcker för mig. De där adventsljusstakarna blir aldrig tända som de ska och sen står de alltid i vägen", sa jag.
Det är skönt att känna julen närma sig utan att jag får panik för alla saker som inte är gjorda. Än så länge håller sig i alla fall den paniken på avstånd. Hoppas det varar över julhelgen också. Hoppas jag kan leva upp till mottot "less i more". Kanske är det bara en flykt från allt jag inte orkar med. Jag ursäktar mig med att jag ju har lunginflammation och att det är tillåtet att vara trött. Får väl se hur det blir om några dagar när antibiotikan börjar ge effekt.
Nu ska jag krypa upp i soffan igen. Ta vara på det som är kvar av söndagssöndagen. Nästa gång kanske det smält bort en bit till. Carpe diem.
söndag 28 november 2010
Grynkorvshelg
Nu har vi bestämt oss. Det blir 2 grynkorvshelger. För att nästan alla som vill ska kunna vara med så gör vi grynkorv både den 4-5 och den 12-13 december. Den som vill komma och göra korv tar själv med sig ingredienserna, och helst en stor bunke att blanda smeten i. Den som bara vill vara med och titta är välkommen utan ingredienser. Ingredienserna finns i receptet nedan. Vi har några sängplatser om någon vill ligga över - först till kvarn. Vi vill helst ha reda på någon dag i förväg om och när du/ni kommer.
Program:
Fredag kl. 19.00 Vi lägger korngrynen i blöt och dricker hemgjord
dunderglögg
Lördag kl. 9.30 Kaffe, lussekatt och pepparkaka
Lördag kl. 10.00 Några börjar göra grynkorv och
Några åker till skogen och hämtar enris
Lördag kl. 16.00 Vi äter skinnatrôtbiffar med potatis, vit sås och
hemgjord lingonsylt
Söndag Kl. 11.00 Vi tänder upp under röktunnorna och börjar röka korven
(ev. kan vi börja med det redan på lördag
eftermiddag)
Recept:
1 kg korngryn
4 kg fläskfärs, gärna fet (vill man ha en fastare korv tar man en del/all färs av
blandfärs)
250 g lök
0,75 dl salt (knappt)
peppar
10 m fjälster
Fjälstren brukar ligga i påsar om 5 meter. Det står krokfjälster eller korvskinn på påsen. På baksidan av påsarna som jag köpt finns recept på kokkorv. Vill någon prova det så är det också ok.)
Korngryn och kryddor står vi för. Tala bara om hur mycket korv du ska göra så att vi kan lägga i blöt åt dig om du vill.
Program:
Fredag kl. 19.00 Vi lägger korngrynen i blöt och dricker hemgjord
dunderglögg
Lördag kl. 9.30 Kaffe, lussekatt och pepparkaka
Lördag kl. 10.00 Några börjar göra grynkorv och
Några åker till skogen och hämtar enris
Lördag kl. 16.00 Vi äter skinnatrôtbiffar med potatis, vit sås och
hemgjord lingonsylt
Söndag Kl. 11.00 Vi tänder upp under röktunnorna och börjar röka korven
(ev. kan vi börja med det redan på lördag
eftermiddag)
Recept:
1 kg korngryn
4 kg fläskfärs, gärna fet (vill man ha en fastare korv tar man en del/all färs av
blandfärs)
250 g lök
0,75 dl salt (knappt)
peppar
10 m fjälster
Fjälstren brukar ligga i påsar om 5 meter. Det står krokfjälster eller korvskinn på påsen. På baksidan av påsarna som jag köpt finns recept på kokkorv. Vill någon prova det så är det också ok.)
Korngryn och kryddor står vi för. Tala bara om hur mycket korv du ska göra så att vi kan lägga i blöt åt dig om du vill.
fredag 26 november 2010
Lagt av?
Lagt av? Nej, då - jag har inte lagt av med att skriva blogg. Jag är bara så in i vassen förkyld igen. Nu har jag varit rejält förkyld sedan i början av oktober. Ja, jag har varit på vårdcentralen. De har kollat sänkan och det är inget fel.
Så jag sörplar te med honung och färsk riven ingefära.
I dag har jag tagit itu med julboken. Just nu håller adressen på att pekas om till ett webbhotell. Det kan ta mellan 5 och 10 dagar. När det är klart så kan jag börja redigera sidan. Adressen blir www.julbok.org
Jag kollade om julbok.se var ledigt.Det var det inte. Någon hade registrerat den adressen och denne någon ville ha 5.000 kr för att överlåta adressen. Tja, det kanske de kan få - men inte av mig.
Hade tänkt byta gardiner i sovrummet i dag, men förkylningen gör mig alldeles matt. Så det får bli en annan dag. Skönt att jag inte får lätt ångest för att det inte är gjort. För ett par år sedan skulle alla fönster putsas och alla gardiner bytas till första advent. Tre hyacinter och en amaryllis skulle dekoreras med mossa och pynt. Ljusstakar och stjärna skulle placeras ut. Lussekatter och pepparkakor skulle bakas, mandel hackas och glögg göras i ordning.
Tack och lov verkar det vara så att det blir både advent, jul och nytt år fast jag inte byter gardiner.
Så jag sörplar te med honung och färsk riven ingefära.
I dag har jag tagit itu med julboken. Just nu håller adressen på att pekas om till ett webbhotell. Det kan ta mellan 5 och 10 dagar. När det är klart så kan jag börja redigera sidan. Adressen blir www.julbok.org
Jag kollade om julbok.se var ledigt.Det var det inte. Någon hade registrerat den adressen och denne någon ville ha 5.000 kr för att överlåta adressen. Tja, det kanske de kan få - men inte av mig.
Hade tänkt byta gardiner i sovrummet i dag, men förkylningen gör mig alldeles matt. Så det får bli en annan dag. Skönt att jag inte får lätt ångest för att det inte är gjort. För ett par år sedan skulle alla fönster putsas och alla gardiner bytas till första advent. Tre hyacinter och en amaryllis skulle dekoreras med mossa och pynt. Ljusstakar och stjärna skulle placeras ut. Lussekatter och pepparkakor skulle bakas, mandel hackas och glögg göras i ordning.
Tack och lov verkar det vara så att det blir både advent, jul och nytt år fast jag inte byter gardiner.
måndag 22 november 2010
Reklam vid midnatt
Midnatt igen. Midnatt - och inte ett skit att se på TV. Just nu har vi alla kanaler via Viasat. Jag har bläddrat fram och tillbaka och hittar inget jag vill se. Inser att det är rätt illa när reklamen är bäst.
Jag minns när vi fick TV-kanaler med reklam. Det var till en påsk. Vilket år minns jag inte. Långfredagens eftermiddag var det en bra film som vi skulle se på. Vilken film det var minns jag inte heller. Men jag minns reklamen. Filmen avbröts för reklam gång på gång. Numera är man ju van vid det. Det var reklam för en speciell chokladbit och blöjor tror jag det var också. Då svor jag dyrt och heligt att aldrig köpa eller äta den chokladen för att den hade förstört filmen. Det har jag heller inte gjort. Tjurig som fan.
Numera använder jag reklampauserna lite mera effektivt. Det går ju inte an att sitta där och slötitta på reklam. Tidigare i kväll hann jag duscha under ett reklamavbrott. Säger kanske mer att det var reklam länge än att jag är snabb i duschen. Jag säger bara: "Telenor, glöm det! Jag kommer inte att garva läppen av mig hos er." Lingongrova börjar ligga illa till och för Comhems del är det kört om det någonsin skulle bli aktuellt.
Nej, reklamen är inte kul den heller. Så det får bli off-knappen.
Så himla tyst det blir. Gôtt. Hoppas att detta blir en lugn och stilla vecka utan allt för många överraskningar. Just nu kommer det lite snö. Så vill jag ha det. Lite vitpudrat, någon minusgrad, helst ingen vind och snö-/isfria vägar.
Jag behöver en lugn vecka. Förra veckans alla besök på vårdcentralen för min diabetes och träffen med min advokat på torsdagen gjorde mig helt slut och jag sov nästan hela fredagen. Fast det kan också vara så att träffen med advokaten fick mig att slappna av och att det var därför jag sov så gott på soffan i fredags.
Nu är frågan - en kopp te till, eller sängen . . . eller kanske sticka lite. Det är tankebefriande.
Jag minns när vi fick TV-kanaler med reklam. Det var till en påsk. Vilket år minns jag inte. Långfredagens eftermiddag var det en bra film som vi skulle se på. Vilken film det var minns jag inte heller. Men jag minns reklamen. Filmen avbröts för reklam gång på gång. Numera är man ju van vid det. Det var reklam för en speciell chokladbit och blöjor tror jag det var också. Då svor jag dyrt och heligt att aldrig köpa eller äta den chokladen för att den hade förstört filmen. Det har jag heller inte gjort. Tjurig som fan.
Numera använder jag reklampauserna lite mera effektivt. Det går ju inte an att sitta där och slötitta på reklam. Tidigare i kväll hann jag duscha under ett reklamavbrott. Säger kanske mer att det var reklam länge än att jag är snabb i duschen. Jag säger bara: "Telenor, glöm det! Jag kommer inte att garva läppen av mig hos er." Lingongrova börjar ligga illa till och för Comhems del är det kört om det någonsin skulle bli aktuellt.
Nej, reklamen är inte kul den heller. Så det får bli off-knappen.
Så himla tyst det blir. Gôtt. Hoppas att detta blir en lugn och stilla vecka utan allt för många överraskningar. Just nu kommer det lite snö. Så vill jag ha det. Lite vitpudrat, någon minusgrad, helst ingen vind och snö-/isfria vägar.
Jag behöver en lugn vecka. Förra veckans alla besök på vårdcentralen för min diabetes och träffen med min advokat på torsdagen gjorde mig helt slut och jag sov nästan hela fredagen. Fast det kan också vara så att träffen med advokaten fick mig att slappna av och att det var därför jag sov så gott på soffan i fredags.
Nu är frågan - en kopp te till, eller sängen . . . eller kanske sticka lite. Det är tankebefriande.
fredag 19 november 2010
Midnattsmuffins
Muffins. Fylld med nougat och toppad med vit choklad - och så te. En stor kopp. En dag avslutas och en ny tar vid någon stans i mitten av nougaten.
Hopplöst? Deppen gör mig sötsakssugen (finns det nåt' som heter så?), söta saker är helfel för diabetes och diabetes får mig att deppa, som får mig att äta muffins som inte är bra för blodsockret . . . . .
Om jag förstått det hela rätt så sänker torrt vin blodsockret. Ska köpa mig en flaska när det blir dag och ta mig ett glas till min muffins.
Tja, jag var hos "doktorn" i onsdags. Det är dags att börja med insulin och sluta med muffins. Han sa att jag kanske behövde läggas in för att de ska kunna ställa in insulinet på rätt nivå. För övrigt var han snäll och sa att förkylningen skulle gå över och att jag skulle skölja näsan med saltvatten en gång i timman. Jag har inte följt han rekommendation - jag skiter i den på natten. NÄÄ . . . så menar jag ju inte. Jag skiter ju inte i näsan. Jag menar att jag struntar i saltvatten på natten.
Snart har en timma gått av denna nya dag. När jag så småningom sovit ska jag pyssla om mig själv. Ska försöka se till att det blir på rätt sätt - morötter smakar ju också lite sött. Egentligen borde jag ta mig en rejäl promenad. Kanske är det dags att gå till skogen och plocka lummer. Tror inte heller att jag har någon vitmossa hemma. Bäst kolla in väderprognosen så att jag hinner till skogen innan det blir för mycket snö.
Usch - jag borde ha tagit en knäcka till te't i stället för muffins (den står mig upp i halsen). Ska skriva en lapp och sätta på kylskåpet. Sov gott!
Hopplöst? Deppen gör mig sötsakssugen (finns det nåt' som heter så?), söta saker är helfel för diabetes och diabetes får mig att deppa, som får mig att äta muffins som inte är bra för blodsockret . . . . .
Om jag förstått det hela rätt så sänker torrt vin blodsockret. Ska köpa mig en flaska när det blir dag och ta mig ett glas till min muffins.
Tja, jag var hos "doktorn" i onsdags. Det är dags att börja med insulin och sluta med muffins. Han sa att jag kanske behövde läggas in för att de ska kunna ställa in insulinet på rätt nivå. För övrigt var han snäll och sa att förkylningen skulle gå över och att jag skulle skölja näsan med saltvatten en gång i timman. Jag har inte följt han rekommendation - jag skiter i den på natten. NÄÄ . . . så menar jag ju inte. Jag skiter ju inte i näsan. Jag menar att jag struntar i saltvatten på natten.
Snart har en timma gått av denna nya dag. När jag så småningom sovit ska jag pyssla om mig själv. Ska försöka se till att det blir på rätt sätt - morötter smakar ju också lite sött. Egentligen borde jag ta mig en rejäl promenad. Kanske är det dags att gå till skogen och plocka lummer. Tror inte heller att jag har någon vitmossa hemma. Bäst kolla in väderprognosen så att jag hinner till skogen innan det blir för mycket snö.
Usch - jag borde ha tagit en knäcka till te't i stället för muffins (den står mig upp i halsen). Ska skriva en lapp och sätta på kylskåpet. Sov gott!
tisdag 16 november 2010
Förnuftets bakgård
I går kväll, eller snarare i natt, när jag satt i soffan och stickade på mössorna, så funderade jag lite fram och tillbaka.
Förnuftets bakgård. Hur ser det ut där? Står där otömda soptunnor överfulla med tvivel? Växer det omväxlande nässlor och tistlar i rabatten? Finns det över huvud taget någon rabatt? Och vem fan har ansvaret för att skotta snö och kratta löv? Kom inte och säg att det är jag!
Så har jag varit inne på NLTs hemsida igen. Det funkar nog på samma sätt som att lyfta lite på en sårskorpa så att det börjar blöda lite igen. Eller som att sticka ett finger i näsan och med nageln trycka hål på något känsligt ställe där inne. Böja sig över handfatet och se rött blod droppa ner på det vita porslinet. Det funkar för mig. Jag behöver inte skära mig. Har läst någonstans att det främst är tonårstjejer som skär sig. Kanske är det så att vi gamla kärringar har hittat andra sätt. Andra sätt som inte syns utåt. Jag tror också att vi har andra sätt att göra oss själva illa, för att lindra smärtan, utan att behöva se blod rinna.
Dockornas Dal. Jag läste boken för evigheter sedan. Förmodligen när den kom ut på svenska. Jag har läst massor av böcker i mitt liv. Böcker vars författare, titel och innehåll jag förmodligen glömde i samma stund som jag läste ut boken. Senaste tiden har jag tänkt på Dockornas Dal flera gånger. I dag blir jag berörd av innehållet och jag ska leta reda på den och läsa den en gång till. Min nuvarande docka är gul i ena änden och genomskinlig i den andra, så att jag kan se det vita pulvret på insidan. Den ska sväljas hel. Undrar vad som skulle hända om jag bet itu den.
Två ting är oändliga: universum och mänsklig dumhet; och jag är inte säker ifråga om universum.
Albert Einstein
Förnuftets bakgård. Hur ser det ut där? Står där otömda soptunnor överfulla med tvivel? Växer det omväxlande nässlor och tistlar i rabatten? Finns det över huvud taget någon rabatt? Och vem fan har ansvaret för att skotta snö och kratta löv? Kom inte och säg att det är jag!
Så har jag varit inne på NLTs hemsida igen. Det funkar nog på samma sätt som att lyfta lite på en sårskorpa så att det börjar blöda lite igen. Eller som att sticka ett finger i näsan och med nageln trycka hål på något känsligt ställe där inne. Böja sig över handfatet och se rött blod droppa ner på det vita porslinet. Det funkar för mig. Jag behöver inte skära mig. Har läst någonstans att det främst är tonårstjejer som skär sig. Kanske är det så att vi gamla kärringar har hittat andra sätt. Andra sätt som inte syns utåt. Jag tror också att vi har andra sätt att göra oss själva illa, för att lindra smärtan, utan att behöva se blod rinna.
Dockornas Dal. Jag läste boken för evigheter sedan. Förmodligen när den kom ut på svenska. Jag har läst massor av böcker i mitt liv. Böcker vars författare, titel och innehåll jag förmodligen glömde i samma stund som jag läste ut boken. Senaste tiden har jag tänkt på Dockornas Dal flera gånger. I dag blir jag berörd av innehållet och jag ska leta reda på den och läsa den en gång till. Min nuvarande docka är gul i ena änden och genomskinlig i den andra, så att jag kan se det vita pulvret på insidan. Den ska sväljas hel. Undrar vad som skulle hända om jag bet itu den.
Två ting är oändliga: universum och mänsklig dumhet; och jag är inte säker ifråga om universum.
Albert Einstein
söndag 14 november 2010
Ingen rök utan eld - eller
Skulle lite snabbt gå in och kolla mail och Facebook innan läggdags. Jag har NLT som startsida - och får då se att åklagaren beslutat att åtala mig för grov förskingring.
Det är åklagarens beslut, och så är det med det. En synpunkt tillåter jag mig att ha - jag hade velat få veta det från åklagaren.
Känner? Näe, det känns inte alls. Hjärnan drar på det där skyddande teflonskiktet. Den där teflonen som jag jobbat så för att bli av med. Tankarna är klara, men känns iskalla. Det kunde lika gärna varit någon annan jag läst om.
Du som läser min blogg ibland, och kanske vet vem jag är . . . . du kanske tittar in här och undrar vad jag skriver, när tidningarna skriver . . . . du kanske undrar vad jag tänker . . . . du kanske undrar vad som är sant . . . av omtanke . . . . av nyfikenhet . . . . . eller både och . . . . eller . . . .
Jag tycker att det är ganska ok att vara nyfiken. Om vi inte vore nyfikna, vad skulle då driva viljan att ta in och lära? Och ganska ofta är det ju faktiskt ganska mycket skönare att få reda på vad som händer vännerna utan att behöva fråga . . . . . utan att behöva visa medkänsla som man kanske inte riktigt känner - i alla fall i ett sånt här fall.
Jag mår varken bättre eller sämre än vad jag mådde i förrgår. Jag har stickat en del på mössor till döttrarna. Lördagen har varit en trevlig dag som avslutades med att äta japanskt i glada vänners lag.
Som sagt - det känns ganska lugnt. Eller så har jag inte fattat och faller ihop i en hög när jag vaknar.
Jag kommer att få en tuff tid. Jag kommer att räkna in mina vänner när det här är över, Kanske har någon som jag trott var min vän valt att stiga åt sidan. Jag kan lära mig leva med det också. Vi gör våra val. Vi tar våra strider. Och den egna livssituationen kan göra att man väljer att stiga åt sidan. Det är OK. Du är OK.
När det är över har jag vänner kvar - jag tror jag vet vilka. Jag ler lite för mig själv och tänker att det under resans gång kanske kommer till någon ny.
Nu säger jag god natt till er alla.
Förhoppningsvis sover redan de flesta gott och det tänker jag också göra.
Det är åklagarens beslut, och så är det med det. En synpunkt tillåter jag mig att ha - jag hade velat få veta det från åklagaren.
Känner? Näe, det känns inte alls. Hjärnan drar på det där skyddande teflonskiktet. Den där teflonen som jag jobbat så för att bli av med. Tankarna är klara, men känns iskalla. Det kunde lika gärna varit någon annan jag läst om.
Du som läser min blogg ibland, och kanske vet vem jag är . . . . du kanske tittar in här och undrar vad jag skriver, när tidningarna skriver . . . . du kanske undrar vad jag tänker . . . . du kanske undrar vad som är sant . . . av omtanke . . . . av nyfikenhet . . . . . eller både och . . . . eller . . . .
Jag tycker att det är ganska ok att vara nyfiken. Om vi inte vore nyfikna, vad skulle då driva viljan att ta in och lära? Och ganska ofta är det ju faktiskt ganska mycket skönare att få reda på vad som händer vännerna utan att behöva fråga . . . . . utan att behöva visa medkänsla som man kanske inte riktigt känner - i alla fall i ett sånt här fall.
Jag mår varken bättre eller sämre än vad jag mådde i förrgår. Jag har stickat en del på mössor till döttrarna. Lördagen har varit en trevlig dag som avslutades med att äta japanskt i glada vänners lag.
Som sagt - det känns ganska lugnt. Eller så har jag inte fattat och faller ihop i en hög när jag vaknar.
Jag kommer att få en tuff tid. Jag kommer att räkna in mina vänner när det här är över, Kanske har någon som jag trott var min vän valt att stiga åt sidan. Jag kan lära mig leva med det också. Vi gör våra val. Vi tar våra strider. Och den egna livssituationen kan göra att man väljer att stiga åt sidan. Det är OK. Du är OK.
När det är över har jag vänner kvar - jag tror jag vet vilka. Jag ler lite för mig själv och tänker att det under resans gång kanske kommer till någon ny.
Nu säger jag god natt till er alla.
Förhoppningsvis sover redan de flesta gott och det tänker jag också göra.
torsdag 11 november 2010
En skön förmiddag
Sakta har dagen rullat igång. Det passar mig bra. Inga höga ljud. Bara diskmaskinen hörs och en katt som spinner. Det verkar kunna bli en ljus och solig dag. Solen dröjer ännu kvar bakom träden och den låga molnkanten i öster. Molnen är inte speciellt mörka, men mot den ljusare bakgrunden ser de mörkgrå ut. Mörkgrå, med en kant av guld från den bakomliggande solen.
I dag är sista dagen på min sjukskrivning från arbetsträningen. I går eftermiddag ringde min kontakt på Försäkringskassan. Hon hade läst mitt läkarintyg och pratat med min kontakt på Arbetsförmedlingen. De föreslog att jag ska göra ett break i min arbetsträning tills jag mår lite bättre. Att jag ska krypa upp i soffhörnet med en filt och ta hand om mig själv. Genast kändes eftermiddagen lite ljusare. En "måstesak" mindre. Det känns som om de verkligen ser mig, och försöker hjälpa mig tillbaka till ett arbetsliv som jag klarar av. Jag blir lite tårögd när jag tänker på alla underbara människor som jag har runt omkring mig.
Det är lite kallt om fötterna. Borde nog ta på mig ett par tjocka sockar. Vårt golv är lite kallt trots att vi isolerade det innan vi flyttade in. Jag sitter här i min kaftan. Funderar lite, skriver lite och tittar på braskaminen. Glöden är nu som allra finast med bara någon liten låga som slår upp då och då. Så där som den ska vara när man ska grilla, men som den aldrig är förrän man grillat färdigt. Snart måste jag lägga på mera ved.
I går kväll. Nej, det var nog natt - för klockan hade passerat midnatt - stickade jag klart sjalen som mamma ska få i födelsedagspresent. Det ska virkas en kant runt om också, men det hinner jag utan att stressa för hon fyller inte förrän den 25:e. I värsta fall blir det ingen kant. Hon har inte dator och du berättar säkert inte för henne vad hon ska få. Känns skönt att ha kunnat göra något klart. Fast egentligen har jag lurat mig själv lite. I slutet på förra veckan startade jag upp fem olika stickaprojekt. Nej, jag vet. Jag är inte klok, eller manisk, eller så är det ett försök att dölja att jag är nere. Det är ju det som är problemet.
"Måstesaker" är nästan omöjligt att få gjorda. Så det är bara lite småsaker jag börjat sticka. Två mössor, en barntröja, en tröja till mig och så ska det bli "ladder" (innetofflor) också så småningom. Har inget slutdatum för när de olika sakerna ska vara färdiga. På sjalen hade jag gjort mer än hälften när jag kom på att det skulle vara en bra present till mamma. Blir inte mössorna klara i vinter, så kommer det väl fler vintrar. Blir inte barntröjan klar innan barnet växt ur den så finns det väl fler barn som kan växa i den. På det viset blir mina stickningar inte "måstesaker" och blir den ena färgen lite tråkig så är det bara att byta till nästa stickning. Lättlurad, ha, ha!
Nu kommer min dotter tassande på bara fötter. På väg ut till dagens första cigarett trycker hon igång kaffekvarnen. Kan inte påstå att jag gillar det ljudet, men doften av nymalt kaffe är ljuvlig. Trots att doften är ljuvlig blir det nästan alltid te i stället - grönt te, lösvikt. För att det ska vara ett riktigt bra grönt te, så ska inga teblad flyta upp när man häller på det varma vattnet. Te av så bra kvalité har jag inte råd att hålla mig med, så det brukar virvla runt en så där tre till fyra blad. Men bara första gången. Jag brukar fylla på nytt varmt vatten ungefär fem gånger. Jag har träffat kineser som säger att teet är bäst andra och tredje påfyllningen. Så känslig är inte min gom - så jag känner ingen skillnad på första och femte påfyllningen.
I dag fick det bli kaffe till morgonmackan. Kaffet är mycket godare när någon annan har bryggt det. Så går tiden, skriver lite, gullar med en och annan katt som kommer och stryker sig mot mina ben. Skriver lite, dricker kaffe och försöker att bara vara. Bara vara här och nu. Inga tankar på då och sen. Så småningom ska jag tömma diskmaskinen, även om det kan vänta. Jag ska nog putsa glasbordet i vardagsrummet - fast det kanske blir i morgon i stället. Numera klarar jag av att se att det inte är rent. Har en bit kött som jag har tänkt att göra en gryta av, eller så blir det falukorv och snabbmakaroner. Eller i värsta fall en hög godis.
Morgonen har gått över i förmiddag, och från förmiddag till lunchtid. Molnen över skogen hade mera bråttom än solen, så nu är det mulet och snöar. Jag bara älskar snö. När jag var barn och det snöade lade jag mig på en köksbänk som gick förbi ett fönster i mitt föräldrahem. Där låg jag på rygg och tittade på snöflingorna som dalade ner. Jag kan inte minnas att det någonsin var snöstorm. Annars hade det ju kunnat vara något att skriva om "min barndoms snöstormar".
Kanske är det det att snön lyser upp lite grand. Allt blir lite mjukare och alla ljud dämpas.
Nu ska jag lägga in mer ved i kaminen. Det är bra med kamin för det går inte åt så mycket el. Fick elräkning i går. Den var på 1420 kr för två månader. 710 i månaden tycker jag är ganska bra eftersom vi värmer allt vårt varmvatten med el.
Sedan ska jag nog pilla lite med vår julbok. När jag känner mig rätt så färdig kommer det en länk på den här sidan.
Fram för mer juleljus åt barnen - jag är ett av dem!
Ha det!
I dag är sista dagen på min sjukskrivning från arbetsträningen. I går eftermiddag ringde min kontakt på Försäkringskassan. Hon hade läst mitt läkarintyg och pratat med min kontakt på Arbetsförmedlingen. De föreslog att jag ska göra ett break i min arbetsträning tills jag mår lite bättre. Att jag ska krypa upp i soffhörnet med en filt och ta hand om mig själv. Genast kändes eftermiddagen lite ljusare. En "måstesak" mindre. Det känns som om de verkligen ser mig, och försöker hjälpa mig tillbaka till ett arbetsliv som jag klarar av. Jag blir lite tårögd när jag tänker på alla underbara människor som jag har runt omkring mig.
Det är lite kallt om fötterna. Borde nog ta på mig ett par tjocka sockar. Vårt golv är lite kallt trots att vi isolerade det innan vi flyttade in. Jag sitter här i min kaftan. Funderar lite, skriver lite och tittar på braskaminen. Glöden är nu som allra finast med bara någon liten låga som slår upp då och då. Så där som den ska vara när man ska grilla, men som den aldrig är förrän man grillat färdigt. Snart måste jag lägga på mera ved.
I går kväll. Nej, det var nog natt - för klockan hade passerat midnatt - stickade jag klart sjalen som mamma ska få i födelsedagspresent. Det ska virkas en kant runt om också, men det hinner jag utan att stressa för hon fyller inte förrän den 25:e. I värsta fall blir det ingen kant. Hon har inte dator och du berättar säkert inte för henne vad hon ska få. Känns skönt att ha kunnat göra något klart. Fast egentligen har jag lurat mig själv lite. I slutet på förra veckan startade jag upp fem olika stickaprojekt. Nej, jag vet. Jag är inte klok, eller manisk, eller så är det ett försök att dölja att jag är nere. Det är ju det som är problemet.
"Måstesaker" är nästan omöjligt att få gjorda. Så det är bara lite småsaker jag börjat sticka. Två mössor, en barntröja, en tröja till mig och så ska det bli "ladder" (innetofflor) också så småningom. Har inget slutdatum för när de olika sakerna ska vara färdiga. På sjalen hade jag gjort mer än hälften när jag kom på att det skulle vara en bra present till mamma. Blir inte mössorna klara i vinter, så kommer det väl fler vintrar. Blir inte barntröjan klar innan barnet växt ur den så finns det väl fler barn som kan växa i den. På det viset blir mina stickningar inte "måstesaker" och blir den ena färgen lite tråkig så är det bara att byta till nästa stickning. Lättlurad, ha, ha!
Nu kommer min dotter tassande på bara fötter. På väg ut till dagens första cigarett trycker hon igång kaffekvarnen. Kan inte påstå att jag gillar det ljudet, men doften av nymalt kaffe är ljuvlig. Trots att doften är ljuvlig blir det nästan alltid te i stället - grönt te, lösvikt. För att det ska vara ett riktigt bra grönt te, så ska inga teblad flyta upp när man häller på det varma vattnet. Te av så bra kvalité har jag inte råd att hålla mig med, så det brukar virvla runt en så där tre till fyra blad. Men bara första gången. Jag brukar fylla på nytt varmt vatten ungefär fem gånger. Jag har träffat kineser som säger att teet är bäst andra och tredje påfyllningen. Så känslig är inte min gom - så jag känner ingen skillnad på första och femte påfyllningen.
I dag fick det bli kaffe till morgonmackan. Kaffet är mycket godare när någon annan har bryggt det. Så går tiden, skriver lite, gullar med en och annan katt som kommer och stryker sig mot mina ben. Skriver lite, dricker kaffe och försöker att bara vara. Bara vara här och nu. Inga tankar på då och sen. Så småningom ska jag tömma diskmaskinen, även om det kan vänta. Jag ska nog putsa glasbordet i vardagsrummet - fast det kanske blir i morgon i stället. Numera klarar jag av att se att det inte är rent. Har en bit kött som jag har tänkt att göra en gryta av, eller så blir det falukorv och snabbmakaroner. Eller i värsta fall en hög godis.
Morgonen har gått över i förmiddag, och från förmiddag till lunchtid. Molnen över skogen hade mera bråttom än solen, så nu är det mulet och snöar. Jag bara älskar snö. När jag var barn och det snöade lade jag mig på en köksbänk som gick förbi ett fönster i mitt föräldrahem. Där låg jag på rygg och tittade på snöflingorna som dalade ner. Jag kan inte minnas att det någonsin var snöstorm. Annars hade det ju kunnat vara något att skriva om "min barndoms snöstormar".
Kanske är det det att snön lyser upp lite grand. Allt blir lite mjukare och alla ljud dämpas.
Nu ska jag lägga in mer ved i kaminen. Det är bra med kamin för det går inte åt så mycket el. Fick elräkning i går. Den var på 1420 kr för två månader. 710 i månaden tycker jag är ganska bra eftersom vi värmer allt vårt varmvatten med el.
Sedan ska jag nog pilla lite med vår julbok. När jag känner mig rätt så färdig kommer det en länk på den här sidan.
Fram för mer juleljus åt barnen - jag är ett av dem!
Ha det!
tisdag 9 november 2010
Dagens ordspråk
Jag gick nyss in på Facebook och klickade på "Dagens ordspråk". Upp kom en ruta med texten:
Livet består inte av att ha bra kort på hand utan av att spela dem man har väl.
Vi föds med olika förutsättningar - olika kort på hand. Föds i guldsäng med sidenlakan, eller ute på marken av en mor på flykt.
Såg i går programmet "Ung & bortskämd". Min första reaktion var att såna' ungar kan inte finnas. Efter en stund tänkte jag "stackars ungar". Hur ska det gå för dem om föräldrarna dör, och/eller pengarna försvinner? Oavsett vad vi startat med för kort, är det lika för oss alla på slutet. Vi står där vid floden utan spelkort, och kan ingenting ta med oss dit vi går.
På vår väg möter vi människor som vi kommer att älska, akta högt som vänner och andra vi inte sett att vi mött. Så finns det dem vi möter och som vi önskar att de, eller jag själv, tagit en annan rutt. Ibland är det då svårt att komma ihåg att alla människor är värda att respekteras. Vi måste inte tycka om det de gör och säger, men vi måste komma ihåg att vi alla har rätten att säga och tycka - så länge vi inte skadar någon.
Lev i dag, i morgon kan det vara för sent.
Livet består inte av att ha bra kort på hand utan av att spela dem man har väl.
Vi föds med olika förutsättningar - olika kort på hand. Föds i guldsäng med sidenlakan, eller ute på marken av en mor på flykt.
Såg i går programmet "Ung & bortskämd". Min första reaktion var att såna' ungar kan inte finnas. Efter en stund tänkte jag "stackars ungar". Hur ska det gå för dem om föräldrarna dör, och/eller pengarna försvinner? Oavsett vad vi startat med för kort, är det lika för oss alla på slutet. Vi står där vid floden utan spelkort, och kan ingenting ta med oss dit vi går.
På vår väg möter vi människor som vi kommer att älska, akta högt som vänner och andra vi inte sett att vi mött. Så finns det dem vi möter och som vi önskar att de, eller jag själv, tagit en annan rutt. Ibland är det då svårt att komma ihåg att alla människor är värda att respekteras. Vi måste inte tycka om det de gör och säger, men vi måste komma ihåg att vi alla har rätten att säga och tycka - så länge vi inte skadar någon.
Lev i dag, i morgon kan det vara för sent.
söndag 7 november 2010
Dagen efter döden
Jag tror att det var i går morse jag satt och slötittade på TV när jag åt frukost. Per-Ragnar var där som gäst. De pratade om döden med anledning av Alla helgons dag. De pratade om att ta vara på dagen och gå till kyrkogården och tända ljus. Ta in och dela sin sorg med andra. De berättade att när Astrid Lindgren ringde sin syster började hon samtalet med: "döden, döden, döden", och så hade de klarat av det samtalsämnet.
Det är så svårt att greppa död och sorg. Tusentals dör i en flodvåg eller jordbävning. Hundratals dör vid ett vulkanutbrott. Döden kommer in via TV-skärmen och sätter sig i mitt knä. Kände ingen av dem, så bördan är inte så tung. Reser mig och går och tömmer en tvättmaskin och döden är borta tills nästa katastrof kablas ut över världen. För varje ny katastrof blir jag lite mer avtrubbad. Lite mer avtrubbad. Lite mer avtrubbad.
När lokaltidningen rapporterar om en trafikolycka på E20 så kommer döden närmare. Men det var ju bara någon från Danmark. Det var ju ingen här ifrån. Jag läser dödsannonsen för någon jag kände till namn och utseende. Jag tänker kanske att det var skönt att han fick avsluta sitt liv. Eller kanske tänker jag att det måste vara cancer eftersom hon dött så ung. Döden kryper närmare och förr eller senare blir den riktigt påtagligt nära. Obehagligt nära och måste hanteras. En väns sorg över en nära anhörig som gått bort. Min egen sorg efter en anhörig eller vän. Tvingar mig att också förhålla mig till min egen död.
Jag tycker att anhörigas och vänners sorg är svårast att hantera. Att inte avbryta en vän som vill berätta, för att i stället börja berätta om mina egna upplevelser av sorg. Att inte börja rabbla upp en massa klyschor som "det går över med tiden", "det viktiga nu är att de sköter om dig själv" och annat trams bara för att ha något att säga. Att våga dela tystnad. Att våga dela sorg.
Alla helgons dag. Gravsmyckningsdagen. Det ska grejas och donas och göras fint. Undrar vad grabben i graven bredvid kommer att ha för gravdekoration. Kommer den här gravlyktan att vara för stor, för liten och passar den till gravstenen. Det får ju inte se för dåligt ut. . . . . jasså, sörjer hon inte mer! Kanske finns graven många, många, mil bort. Kanske kan vi tänka så när vi ser en osmyckad grav.
Jag tycker mycket om det muslimska sättet att tänka om begravning. Så fort som möjligt efter dödsfallet följs den avlidne till graven. Kvinnor och barn följer inte med. De sörjer. När ceremonin är klar stannar en av den avlidnes vänner vid graven. Hans uppgift är att stötta ängeln från himlen. Man tror nämligen att två änglar tar plats på den avlidnes axlar. En ängel på var axel. En ängel från himlen och en från helvetet. Änglarna förhandlar om vart den dödes själ ska. Vännen vid graven påminner ängeln från himlen om alla goda saker som den döde har gjort i livet. Efter 30 dagar kommer alla för att ta farväl innan själen påbörjar sin resa till himlen. Ja, något annat tror jag ingen tänker sig. När man sedan lämnat graven återvänder man aldrig mer dit - för den döde har ju rest vidare.
När jag dör, om jag dör. Hur jag förhåller mig till min egen död beror på dagsformen. Det har funnits dagar och perioder då jag tänkt att jag levat färdigt. Att jag inte behövde fler dagar för att jag redan kunde andas, äta, andas, äta, andas, sova. Att det var dags för någon annan att ta över, finnas för dem som av olika anledningar ville att jag skulle finnas till. Det har också funnits dagar och perioder då jag tänkt att jag kommer att leva tills jag är 150.
Så småningom kommer döden som gäst till mig. Får väl se till att ha Gevalia hemma om han skulle komma oväntat. Jag ser döden som en järnvägsstation där det är dags att byta tåg.
När jag dör kan man ta alla fungerande organ för transplantation. Allt utom ögonen. Varför inte ögonen? Jag vet inte. Det bara är så.
Därefter vill jag bli kremerad. Jag vill att min aska sprids ut i Lidan från bron vid Kvarnö. I samband med att min aska sprids, kan de vänner som vill komma dit. De ska inte bära sorgkläder. Om de absolut vill, kan de låta en blomma flyta med vattnet. Hellre en liten kvist eller ett torkat strå än köpta blommor.
Jag vill att mina vänner samlas till en minnesstund. En lördagskväll. Knytkalas. Var och en tar med sig vad man vill äta och dricka. Jag hoppas de kan ha en glad stund i vänners sällskap.
I stället för en blomma, på den grav som inte finns, vill jag att min vän köper en blomma till själv. Eller en flaska vin.
Sorg. Jag önskar att jag tillåtit mig själv att sörja mer då jag mist nära och kära. Sorg måste få ta tid. Sorg blir med tiden vacker. Slät och fin. Slipad av tårar och färgad av kärlek.
Det är så svårt att greppa död och sorg. Tusentals dör i en flodvåg eller jordbävning. Hundratals dör vid ett vulkanutbrott. Döden kommer in via TV-skärmen och sätter sig i mitt knä. Kände ingen av dem, så bördan är inte så tung. Reser mig och går och tömmer en tvättmaskin och döden är borta tills nästa katastrof kablas ut över världen. För varje ny katastrof blir jag lite mer avtrubbad. Lite mer avtrubbad. Lite mer avtrubbad.
När lokaltidningen rapporterar om en trafikolycka på E20 så kommer döden närmare. Men det var ju bara någon från Danmark. Det var ju ingen här ifrån. Jag läser dödsannonsen för någon jag kände till namn och utseende. Jag tänker kanske att det var skönt att han fick avsluta sitt liv. Eller kanske tänker jag att det måste vara cancer eftersom hon dött så ung. Döden kryper närmare och förr eller senare blir den riktigt påtagligt nära. Obehagligt nära och måste hanteras. En väns sorg över en nära anhörig som gått bort. Min egen sorg efter en anhörig eller vän. Tvingar mig att också förhålla mig till min egen död.
Jag tycker att anhörigas och vänners sorg är svårast att hantera. Att inte avbryta en vän som vill berätta, för att i stället börja berätta om mina egna upplevelser av sorg. Att inte börja rabbla upp en massa klyschor som "det går över med tiden", "det viktiga nu är att de sköter om dig själv" och annat trams bara för att ha något att säga. Att våga dela tystnad. Att våga dela sorg.
Alla helgons dag. Gravsmyckningsdagen. Det ska grejas och donas och göras fint. Undrar vad grabben i graven bredvid kommer att ha för gravdekoration. Kommer den här gravlyktan att vara för stor, för liten och passar den till gravstenen. Det får ju inte se för dåligt ut. . . . . jasså, sörjer hon inte mer! Kanske finns graven många, många, mil bort. Kanske kan vi tänka så när vi ser en osmyckad grav.
Jag tycker mycket om det muslimska sättet att tänka om begravning. Så fort som möjligt efter dödsfallet följs den avlidne till graven. Kvinnor och barn följer inte med. De sörjer. När ceremonin är klar stannar en av den avlidnes vänner vid graven. Hans uppgift är att stötta ängeln från himlen. Man tror nämligen att två änglar tar plats på den avlidnes axlar. En ängel på var axel. En ängel från himlen och en från helvetet. Änglarna förhandlar om vart den dödes själ ska. Vännen vid graven påminner ängeln från himlen om alla goda saker som den döde har gjort i livet. Efter 30 dagar kommer alla för att ta farväl innan själen påbörjar sin resa till himlen. Ja, något annat tror jag ingen tänker sig. När man sedan lämnat graven återvänder man aldrig mer dit - för den döde har ju rest vidare.
När jag dör, om jag dör. Hur jag förhåller mig till min egen död beror på dagsformen. Det har funnits dagar och perioder då jag tänkt att jag levat färdigt. Att jag inte behövde fler dagar för att jag redan kunde andas, äta, andas, äta, andas, sova. Att det var dags för någon annan att ta över, finnas för dem som av olika anledningar ville att jag skulle finnas till. Det har också funnits dagar och perioder då jag tänkt att jag kommer att leva tills jag är 150.
Så småningom kommer döden som gäst till mig. Får väl se till att ha Gevalia hemma om han skulle komma oväntat. Jag ser döden som en järnvägsstation där det är dags att byta tåg.
När jag dör kan man ta alla fungerande organ för transplantation. Allt utom ögonen. Varför inte ögonen? Jag vet inte. Det bara är så.
Därefter vill jag bli kremerad. Jag vill att min aska sprids ut i Lidan från bron vid Kvarnö. I samband med att min aska sprids, kan de vänner som vill komma dit. De ska inte bära sorgkläder. Om de absolut vill, kan de låta en blomma flyta med vattnet. Hellre en liten kvist eller ett torkat strå än köpta blommor.
Jag vill att mina vänner samlas till en minnesstund. En lördagskväll. Knytkalas. Var och en tar med sig vad man vill äta och dricka. Jag hoppas de kan ha en glad stund i vänners sällskap.
I stället för en blomma, på den grav som inte finns, vill jag att min vän köper en blomma till själv. Eller en flaska vin.
Sorg. Jag önskar att jag tillåtit mig själv att sörja mer då jag mist nära och kära. Sorg måste få ta tid. Sorg blir med tiden vacker. Slät och fin. Slipad av tårar och färgad av kärlek.
onsdag 3 november 2010
Min mask
Tisdag eftermiddag. Jag stannar bilen på parkeringen utanför vårdcentrum. Tar nyckeln ur tändningslåset. Så sitter jag där. Inte länge. Kanske 10, eller 20 sekunder. Så tar jag ett djupt andetag och går ur bilen.
På väg över parkeringen så ser jag en liten grupp människor som står framför ingången. Vad jag vet har jag aldrig sett någon av dem tidigare. Jag har ingen anledning att på något sätt förhålla mig till att de står där. Ändå gör jag det. Jag hänger på ett leende som jag fäster bakom öronen på samma sätt som om det vore ett tomteskägg. Varför gör jag det?
Varför gör jag det? De som stod där har troligen ingen aning om att jag passerat dem, och om de har det - vad skulle det då ha för betydelse? Varför är det så jag gör, så fort jag går utanför dörren? Varför tar jag på den där masken? Den där masken som är så tung att jag helst stannar hemma.
Kanske är masken ett sätt att vilja visa ett bättre jag än jag är. Om det är så - varför i hela friden är det så? Det kan ju inte finnas någon annan än jag som kan ställa ett sånt krav. Jo, det klart att det kan finnas - men . . . . . just nu kan jag inte komma på vem det skulle vara, eller varför.
Kan det vara så att jag använder masken för att jag inte riktigt vet vems spegelbild jag skulle möta om jag tar av mig masken? Vet jag verkligen vem det är som är där innanför? Är jag någonsin som jag är, eller spelar jag alltid ett spel? Jag sitter här och funderar. Jag hittar inte svaren.
Är den här bloggen också en del av min mask? Vill jag verkligen dela med mig av mina tankar, eller är det ett sätt att dölja hur osäker jag känner mig?
Om jag nu inte vet vem som finns där bakom. Gör det något? Måste jag veta det? Är jag förresten i dag den samma som jag var i går - och kommer jag i så fall att vara densamma i morgon? Skulle jag kunna lära mig att leva med att inte veta? Att tycka det är ok, eller till och med roligt, att varje dag lära känna eller lägga till en ny bit till det som är jag?
Bara det att jag nu skriver ner frågorna, tror jag kommer att få mig att våga ställa fler frågor. Att vilja våga lära känna mig själv. För jag vet inte riktigt vem det är jag är. Jag undrar hur många som vet vem dom är. Förmodligen är det väl något som de flesta inte alls går omkring och tänker på. Kanske kan jag lära mig att acceptera att jag inte fullt ut behöver veta vem jag är. Jag hoppas i så fall att det ska finnas dolda resurser att ta till om det skulle behövas.
Kanske kommer svaren att finnas där när jag är mogen att kunna hantera dem. Kanske har jag inte ens rätt att ställa frågorna, när jag inte är säker på att kunna hantera svaren.
måndag 1 november 2010
Dagens gnäll
Gnäll. Gnäll-gnäll. Gnäll, gnäll-gnäll, gnäll.
Jag har sovit dåligt. Gnäll. Jag har huvudvärk. Gnäll. Fortfarande snuvig och ont i halsen. Gnäll-gnäll. Rastlös och äter godis för att lugna ner mig. Gnäll.
Då har jag fått ur mig lite gnällande. Känner mig i dag som en riktigt tråkig gnäll-Fia. Precis allt är pest (nej, där överdrev jag - en del är kolera). Det tar sig inte ens i braskaminen när jag ska elda.
Så lite mera gnäll . . . . .
Har varit hos diabetessköterskan i dag på morgonen. Högt socker, högt blodtryck och hög vikt. Det där sa inte hon. Det är min alldeles egen gnäll-tolkning. Visst, mitt socker ligger för högt - vi bestämde att jag skulle öka på Metformintabletterna. Visst, mitt blodtryck var lite högt - hon sa att det kunde bero på förkylningen. Visst, jag väger för mycket. Jag frågade om överviktsoperation. Hon sa att hon inte trodde att det var någon bra idé så länge som jag använder mat och godis som avledare för rastlöshet. Ska tillbaka om 14 dagar.
Passade på att handla när jag ändå var i Vara. I kundkorgen kunde jag se att jag psykiskt inte mår så bra. När jag är på väg ner eller är där nere så handlar jag mat. Är det åt andra hållet så handlar jag kläder eller heminredning.
De inköp jag gjorde hade kunnat vara mycket sämre. Hade ju kunnat nöja mig med 1 påse brysselkål i stället för 2. Eller 1 burk keso i stället för två. Ja, ja, det hade kunnat vara värre. Jag hade ju kunnat köpa 3, eller fler, av varje. Det enda riktigt onödiga (och onyttiga) var en påse kanderade nötter. Om inte det är skadligt beteende (att på väg hem från diabetessköterskan köpa godis) då vet inte jag vad skadligt beteende är.
---------------------------------------------------
Två koppar grönt te senare:
Jag vill för mitt liv inte vara en gnäll-fia. Det är det värsta jag vet när folk inte kan prata om annat än hur dom mår, vilka och hur många mediciner dom äter och om vad doktorn sa, och om hur han såg ut. HJÄLP, jag är en av dom. Eller i varje fall på god väg att bli. Skriver ju till och med här, i en blogg, om hur jag mår.
Förr när folk frågade hur det var, så sa jag alltid: "jo tack, det är bara bra". Nu hör jag mig själv säga: "jo då, det går en dag i taget".
Jag har det ju inte sämre bara för att någon har det bättre. Jag blir inte sjukare för att någon är friskare.
Varför är det så svårt att tänka positivt? Nu gör jag ett försök:
Jag kunde själv, utan hjälp, gå ur sängen, duscha och klä på mig i morse.
Jag gick själv till ICA och handlade i dag. Det hade inte vilda hästar kunnat få mig att göra för ett år sedan.
Jag har en underbar familj
Jag får professionell hjälp. Jag har en terapeut som jag uppskattar mycket och mina handläggare både på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan är underbart stöttande och hjälpsamma.
Nu, du gnäll-fia, får du allt skärpa till dig och visa både lite tacksamhet och ödmjukhet. Det hade kunnat vara värre, mycket värre, och passar du dig inte så kan det bli det. Du kan fastna i facket jag-mår-så-dåligt.
Visst är det skönt att det är lite molnigt i dag! Ingen risk att bli sönderbränd av solen här inte!
Jag har sovit dåligt. Gnäll. Jag har huvudvärk. Gnäll. Fortfarande snuvig och ont i halsen. Gnäll-gnäll. Rastlös och äter godis för att lugna ner mig. Gnäll.
Då har jag fått ur mig lite gnällande. Känner mig i dag som en riktigt tråkig gnäll-Fia. Precis allt är pest (nej, där överdrev jag - en del är kolera). Det tar sig inte ens i braskaminen när jag ska elda.
Så lite mera gnäll . . . . .
Har varit hos diabetessköterskan i dag på morgonen. Högt socker, högt blodtryck och hög vikt. Det där sa inte hon. Det är min alldeles egen gnäll-tolkning. Visst, mitt socker ligger för högt - vi bestämde att jag skulle öka på Metformintabletterna. Visst, mitt blodtryck var lite högt - hon sa att det kunde bero på förkylningen. Visst, jag väger för mycket. Jag frågade om överviktsoperation. Hon sa att hon inte trodde att det var någon bra idé så länge som jag använder mat och godis som avledare för rastlöshet. Ska tillbaka om 14 dagar.
Passade på att handla när jag ändå var i Vara. I kundkorgen kunde jag se att jag psykiskt inte mår så bra. När jag är på väg ner eller är där nere så handlar jag mat. Är det åt andra hållet så handlar jag kläder eller heminredning.
De inköp jag gjorde hade kunnat vara mycket sämre. Hade ju kunnat nöja mig med 1 påse brysselkål i stället för 2. Eller 1 burk keso i stället för två. Ja, ja, det hade kunnat vara värre. Jag hade ju kunnat köpa 3, eller fler, av varje. Det enda riktigt onödiga (och onyttiga) var en påse kanderade nötter. Om inte det är skadligt beteende (att på väg hem från diabetessköterskan köpa godis) då vet inte jag vad skadligt beteende är.
---------------------------------------------------
Två koppar grönt te senare:
Jag vill för mitt liv inte vara en gnäll-fia. Det är det värsta jag vet när folk inte kan prata om annat än hur dom mår, vilka och hur många mediciner dom äter och om vad doktorn sa, och om hur han såg ut. HJÄLP, jag är en av dom. Eller i varje fall på god väg att bli. Skriver ju till och med här, i en blogg, om hur jag mår.
Förr när folk frågade hur det var, så sa jag alltid: "jo tack, det är bara bra". Nu hör jag mig själv säga: "jo då, det går en dag i taget".
Jag har det ju inte sämre bara för att någon har det bättre. Jag blir inte sjukare för att någon är friskare.
Varför är det så svårt att tänka positivt? Nu gör jag ett försök:
Jag kunde själv, utan hjälp, gå ur sängen, duscha och klä på mig i morse.
Jag gick själv till ICA och handlade i dag. Det hade inte vilda hästar kunnat få mig att göra för ett år sedan.
Jag har en underbar familj
Jag får professionell hjälp. Jag har en terapeut som jag uppskattar mycket och mina handläggare både på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan är underbart stöttande och hjälpsamma.
Nu, du gnäll-fia, får du allt skärpa till dig och visa både lite tacksamhet och ödmjukhet. Det hade kunnat vara värre, mycket värre, och passar du dig inte så kan det bli det. Du kan fastna i facket jag-mår-så-dåligt.
Visst är det skönt att det är lite molnigt i dag! Ingen risk att bli sönderbränd av solen här inte!
söndag 31 oktober 2010
Dagens horoskop
Dagens horoskop på Facebook:
"En svårförklarlig längtan lägrar sig över dagen.
Kanske bör du överväga hur du kan använda din
kreativa förmåga på ett sätt som ger större mening
för dig, och kanske en extra slant."
Jaha. Då får jag väl gräva lite i den kreativa delen av hjärnan, så får vi se om det är något som pluppar ut.
Det blev en lång natt. Kom i säng vid 3-tiden. Sov sedan en bit in på morgonen - och det blev ju en timma extra tack vare återgången till normaltid. Har nu på fm plockat fram alla papper som ska in till Försäkringskassan. Som vanligt var det inte alls så mycket som skulle fyllas i. Det är ju bara det att jag, innan jag tar tag i det, går och inbillar mig att det är mycket. Om jag ändå kunde lära mig att jag mår bättre om jag inte skjuter upp sånt här i det längsta.
Nu börjar i stället tankarna på i morgon att snurra i skallen. Ska vara hos diabetessköterskan kl 8.30. Provtagning innan det. Hur långt innan behöver jag då vara på provtagningen för att vara klar till 8.30? Hur dags behöver jag gå upp? Är det något som behöver vara gjort innan jag åker hemifrån? Snurretankar, snurretankar.
Jag säger till mig själv: "vad dum du är. Vad är det värsta som kan hända? Se där, inte ens det kan du svara på. Räta för helvete på dig, och gå."
Solen skiner och snart är det jul. Kul.
Tror jag ska börja titta på om något behöver ändras eller läggas till i årets julbok.
Innan dess ska jag virka ca 20 cm spets.
Julboken återkommer jag till en annan dag.
"En svårförklarlig längtan lägrar sig över dagen.
Kanske bör du överväga hur du kan använda din
kreativa förmåga på ett sätt som ger större mening
för dig, och kanske en extra slant."
Jaha. Då får jag väl gräva lite i den kreativa delen av hjärnan, så får vi se om det är något som pluppar ut.
Det blev en lång natt. Kom i säng vid 3-tiden. Sov sedan en bit in på morgonen - och det blev ju en timma extra tack vare återgången till normaltid. Har nu på fm plockat fram alla papper som ska in till Försäkringskassan. Som vanligt var det inte alls så mycket som skulle fyllas i. Det är ju bara det att jag, innan jag tar tag i det, går och inbillar mig att det är mycket. Om jag ändå kunde lära mig att jag mår bättre om jag inte skjuter upp sånt här i det längsta.
Nu börjar i stället tankarna på i morgon att snurra i skallen. Ska vara hos diabetessköterskan kl 8.30. Provtagning innan det. Hur långt innan behöver jag då vara på provtagningen för att vara klar till 8.30? Hur dags behöver jag gå upp? Är det något som behöver vara gjort innan jag åker hemifrån? Snurretankar, snurretankar.
Jag säger till mig själv: "vad dum du är. Vad är det värsta som kan hända? Se där, inte ens det kan du svara på. Räta för helvete på dig, och gå."
Solen skiner och snart är det jul. Kul.
Tror jag ska börja titta på om något behöver ändras eller läggas till i årets julbok.
Innan dess ska jag virka ca 20 cm spets.
Julboken återkommer jag till en annan dag.
Liten och livrädd
Liten och rädd. 172 cm. 96 kilo. 56 år. Jag lovar - liten och livrädd. Om jag bara visste för vad.
Svettpärlor i pannan. Värmevågor som sveper över mig som vore jag en klimakteriekärring. Jag vet. Det stadiet i livet är tack och lov passerat. Men ändå inte samma sorts värmevågor. Största skillnaden är nog att kinderna inte hettar.
Jag tänkte för en stund sedan att detta skulle jag skriva om i morgon. Och det blir det ju på sätt och vis, för klockan har ju passerat midnatt. Jag borde sova eller i varje fall vara lite trött. Men nej då. Detta kommer att bli en lång natt.
Jag vet att bristen på sömn eller oregelbundna sovvanor inte är bra för oss med diagnosen bipolär. Jag är i alla fall medveten om att det är så, även om det just nu inte känns som någon tröst. Att under långa perioder bara sova ett par timmar per natt, är något som jag förr inte hade funderat över. Det var ju jättebra. Massor av saker blev gjorda i stället för att sova bort livet. Att jag sedan hittade på ännu mer saker att göra bara för att hålla oro, rastlöshet och depression borta - ja, det gjorde ju inte det hela bättre.
Det känns så dubbelt. En kropp som vill dra sig undan, och en klarvaken hjärna. Någon stans i höjd med axlarna så krockar dom. Att dom aldrig lär sig. Det gör ju ont. En person, som för många år sedan var irriterad på mig vid ett tillfälle, sa "du är så dubbel". Tänk om det hade lett till att både den som sa det, och jag själv, hade förstått att det faktiskt var så - att jag behövde hjälp. Jag vet att det är önsketänkande och jag vet inte om det är lika för alla. Jag har pratat med min terapeut om det. Hon säger att det inte hade kunnat hindras att jag klappade ihop. Att det var tvunget att gå så långt för att jag skulle fatta att det var allvar.
Tänk om . . . . . tänk om . . . . .tänk om jag tidigare i livet hade fått hjälp genom medicin och samtal. Då hade familj, vänner o övriga som jag känner, blivit besparade en hel del irritation och liknande som jag nu utsatt dem för. Tänk om.
Eländes, eländes, elände. Tänk positivt.
----------------------
Så blev jag då sittande en stund för att försöka tänka positiva tankar. Det blev två.
1. Jo, jag vågar berätta om min sjukdom.
2. Många stora konstnärer genom tiderna var förmodligen lite bipolära.
---------------------
Jag har alltid tyckt att administration, organisation och förändring varit spännande och roligt att hålla på med. Många gånger - ja, alltför många gånger, har det gått till överdrift. Kryddburkarna i kryddhyllan i bokstavsordning. Böckerna sorterade i bokstavsordning efter författare och titel. Att varje gång jag klev in på ett ett nytt ställe börja fundera över hur det hade kunnat gjorts bättre. Var företagets reception rätt placerad? Var hotellrummet rätt möblerat? Hur hade man kunnat göra detta, eller detta, lite effektivare, smartare eller mer inbjudande . . . . . ?
Den här dagen, som nyss har börjat, måste jag göra i ordning lite papper och skicka in till Försäkringskassan. Läkarintyg, blankett för milersättning och något mer, vad det nu var. Jag hade kunnat gjort det vilken dag som helst i veckan som gick. Nähä då, Tro inte det. Nej, i stället kommer jag på massor av anledningar till att skjuta upp det. Nej, inte i dag. I morgon blir det bättre för att . . . "måstesaker", och då speciellt sådana som har med blanketter eller papper att göra. Det är jätteskönt när sådana saker är färdiga och oftast går det fort att fixa. Men ändå kan jag inte låta bli att skjuta upp det.
Jag är helt enkelt ett administrationsfreak med blankettskräck.
Svettpärlor i pannan. Värmevågor som sveper över mig som vore jag en klimakteriekärring. Jag vet. Det stadiet i livet är tack och lov passerat. Men ändå inte samma sorts värmevågor. Största skillnaden är nog att kinderna inte hettar.
Jag tänkte för en stund sedan att detta skulle jag skriva om i morgon. Och det blir det ju på sätt och vis, för klockan har ju passerat midnatt. Jag borde sova eller i varje fall vara lite trött. Men nej då. Detta kommer att bli en lång natt.
Jag vet att bristen på sömn eller oregelbundna sovvanor inte är bra för oss med diagnosen bipolär. Jag är i alla fall medveten om att det är så, även om det just nu inte känns som någon tröst. Att under långa perioder bara sova ett par timmar per natt, är något som jag förr inte hade funderat över. Det var ju jättebra. Massor av saker blev gjorda i stället för att sova bort livet. Att jag sedan hittade på ännu mer saker att göra bara för att hålla oro, rastlöshet och depression borta - ja, det gjorde ju inte det hela bättre.
Det känns så dubbelt. En kropp som vill dra sig undan, och en klarvaken hjärna. Någon stans i höjd med axlarna så krockar dom. Att dom aldrig lär sig. Det gör ju ont. En person, som för många år sedan var irriterad på mig vid ett tillfälle, sa "du är så dubbel". Tänk om det hade lett till att både den som sa det, och jag själv, hade förstått att det faktiskt var så - att jag behövde hjälp. Jag vet att det är önsketänkande och jag vet inte om det är lika för alla. Jag har pratat med min terapeut om det. Hon säger att det inte hade kunnat hindras att jag klappade ihop. Att det var tvunget att gå så långt för att jag skulle fatta att det var allvar.
Tänk om . . . . . tänk om . . . . .tänk om jag tidigare i livet hade fått hjälp genom medicin och samtal. Då hade familj, vänner o övriga som jag känner, blivit besparade en hel del irritation och liknande som jag nu utsatt dem för. Tänk om.
Eländes, eländes, elände. Tänk positivt.
----------------------
Så blev jag då sittande en stund för att försöka tänka positiva tankar. Det blev två.
1. Jo, jag vågar berätta om min sjukdom.
2. Många stora konstnärer genom tiderna var förmodligen lite bipolära.
---------------------
Jag har alltid tyckt att administration, organisation och förändring varit spännande och roligt att hålla på med. Många gånger - ja, alltför många gånger, har det gått till överdrift. Kryddburkarna i kryddhyllan i bokstavsordning. Böckerna sorterade i bokstavsordning efter författare och titel. Att varje gång jag klev in på ett ett nytt ställe börja fundera över hur det hade kunnat gjorts bättre. Var företagets reception rätt placerad? Var hotellrummet rätt möblerat? Hur hade man kunnat göra detta, eller detta, lite effektivare, smartare eller mer inbjudande . . . . . ?
Den här dagen, som nyss har börjat, måste jag göra i ordning lite papper och skicka in till Försäkringskassan. Läkarintyg, blankett för milersättning och något mer, vad det nu var. Jag hade kunnat gjort det vilken dag som helst i veckan som gick. Nähä då, Tro inte det. Nej, i stället kommer jag på massor av anledningar till att skjuta upp det. Nej, inte i dag. I morgon blir det bättre för att . . . "måstesaker", och då speciellt sådana som har med blanketter eller papper att göra. Det är jätteskönt när sådana saker är färdiga och oftast går det fort att fixa. Men ändå kan jag inte låta bli att skjuta upp det.
Jag är helt enkelt ett administrationsfreak med blankettskräck.
lördag 30 oktober 2010
Gryningsljus
I eftermiddag har jag försökt lära mig lite mer om hur den här bloggen fungerar. Hur man lägger till sidor, och hur stor en sida kan vara. Hittills har jag inte sett att utrymmet på en sida är begränsat. Det verkar bara vara att fortsätta skriva. Ska kolla om man kan ladda upp redan färdiga dokument också - det borde ju gå. Fast det tar jag en annan dag.
Så jag har skrivit in lite "tänkespråk" på en sida som jag kallat "Gryningsljus".
För övrigt så hade jag kunnat må bättre i dag. Rejält mycket olust och rastlöshet. Kollade strax efter lunch hur mitt sockervärde låg. Det var över 21 - inte undra på att "kropp och själ" är ur form. Har som tur är tid hos diabetessköterskan på måndag.
Så jag har skrivit in lite "tänkespråk" på en sida som jag kallat "Gryningsljus".
För övrigt så hade jag kunnat må bättre i dag. Rejält mycket olust och rastlöshet. Kollade strax efter lunch hur mitt sockervärde låg. Det var över 21 - inte undra på att "kropp och själ" är ur form. Har som tur är tid hos diabetessköterskan på måndag.
fredag 29 oktober 2010
Walk a mile in my shoes
Har kollat in spåkulan på Facebook. Den säger:
"Du börjar få fågelperspektiv över en komplicerad situation och lösningen närmar sig."
Det har jag mycket svårt att tänka mig. Känner mig väldigt väl förankrad - fastväxt nästan ända till knäna. Så det handlar mera om ett grodperspektiv för min del. Skulle kanske skriva en rapport från min position bland vissnande gräs och löv. Hmm . . . .
Det tar nog ett tag innan jag lättar så mycket att jag får fågelperspektiv. På insidan av en anteckningsbok som jag har, så har jag skrivit: "Glada tankar, gör att vi kan flyga". Glada tankar verkar ganska avlägsna. Inte så att jag har speciellt ledsna tankar. Det är mera i ett läge där tankar över huvud taget inte verkar vilja visa sig.
---------------------------------------------------------------
Nu har jag haft en liten ångestpaus i skrivandet. Det börjar som ett tryck över bröstet. Sedan gör det ont och hjärtat dunkar så att jag hör det i öronen. Det känns som om strupen drar ihop sig. Jag andas djupa andetag, med öppen mun. Tog två Lergigan. Hoppades att de skulle hjälpa snabbt. Om jag bara visste vad det är som får det att starta.
Sedan har jag legat på soffan och bara andats. Jag frös trots att det var 24 grader här inne. Orkade inte hämta en filt, så jag drog till mig ett stort badlakan från tvätthögen i andra hörnet av soffan. Den där tvätthögen som jag borde ha vikt i dag.
Innan jag fattade att jag var sjuk. Innan jag började äta medicin. Så tänkte jag ofta, när jag hörde att någon åt lugnande eller liknande, att det är väl bara att ta sig själv i kragen. Sluta med medicinen. Räta på ryggen och sluta med de där dumheterna. Nu efter lunch i dag hade jag gladeligen tagit ett par sorter till. Jo du, det är lätt att döma andra efter egna mått. Walk a mile in my shoes. . . . .
Kommer du ihåg den där kvinnan som hade växt fast på toalettstolsringen. Vet inte om det var på TV jag hörde det, eller om jag läste om det på Internet. Hon hade suttit där så länge att hon vuxit fast. Men HERRE GUD . . . hur kunde detta ske . . . hon måste ju ha varit komplett galen . . . hade hon verkligen ingen som kunde ha tagit henne därifrån . . . . och så var de där igen, - mina egna mått. Jag tänkte på henne i går kväll när jag satt på toa. Hur lugnt och skönt det var därinne . . . och att jag nog hade kunnat bli sittande där om vi haft mer än en toalett.
Walk a mile in my shoes . . . . . .
"Du börjar få fågelperspektiv över en komplicerad situation och lösningen närmar sig."
Det har jag mycket svårt att tänka mig. Känner mig väldigt väl förankrad - fastväxt nästan ända till knäna. Så det handlar mera om ett grodperspektiv för min del. Skulle kanske skriva en rapport från min position bland vissnande gräs och löv. Hmm . . . .
Det tar nog ett tag innan jag lättar så mycket att jag får fågelperspektiv. På insidan av en anteckningsbok som jag har, så har jag skrivit: "Glada tankar, gör att vi kan flyga". Glada tankar verkar ganska avlägsna. Inte så att jag har speciellt ledsna tankar. Det är mera i ett läge där tankar över huvud taget inte verkar vilja visa sig.
---------------------------------------------------------------
Nu har jag haft en liten ångestpaus i skrivandet. Det börjar som ett tryck över bröstet. Sedan gör det ont och hjärtat dunkar så att jag hör det i öronen. Det känns som om strupen drar ihop sig. Jag andas djupa andetag, med öppen mun. Tog två Lergigan. Hoppades att de skulle hjälpa snabbt. Om jag bara visste vad det är som får det att starta.
Sedan har jag legat på soffan och bara andats. Jag frös trots att det var 24 grader här inne. Orkade inte hämta en filt, så jag drog till mig ett stort badlakan från tvätthögen i andra hörnet av soffan. Den där tvätthögen som jag borde ha vikt i dag.
Innan jag fattade att jag var sjuk. Innan jag började äta medicin. Så tänkte jag ofta, när jag hörde att någon åt lugnande eller liknande, att det är väl bara att ta sig själv i kragen. Sluta med medicinen. Räta på ryggen och sluta med de där dumheterna. Nu efter lunch i dag hade jag gladeligen tagit ett par sorter till. Jo du, det är lätt att döma andra efter egna mått. Walk a mile in my shoes. . . . .
Kommer du ihåg den där kvinnan som hade växt fast på toalettstolsringen. Vet inte om det var på TV jag hörde det, eller om jag läste om det på Internet. Hon hade suttit där så länge att hon vuxit fast. Men HERRE GUD . . . hur kunde detta ske . . . hon måste ju ha varit komplett galen . . . hade hon verkligen ingen som kunde ha tagit henne därifrån . . . . och så var de där igen, - mina egna mått. Jag tänkte på henne i går kväll när jag satt på toa. Hur lugnt och skönt det var därinne . . . och att jag nog hade kunnat bli sittande där om vi haft mer än en toalett.
Walk a mile in my shoes . . . . . .
Foto: Boris Gasparian (världens äldsta sko)
torsdag 28 oktober 2010
Makt
God morgon. Fast jag har ju varit uppe i tre timmar. Vet inte riktigt vart de tagit vägen. Att skriva här börjar så smått att bli en vana. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska skriva om - det liksom bara kommer när jag börjar att trycka på tangenterna. Den här inledningen är som en tankepaus för att se om det kommer något när jag skriver.
På jobbet sitter det en skylt med texten "Se till att hjärnan är inkopplad innan du slår på strömmen till munnen". Det är nog inte ordagrant så det står, men innebörden är i alla fall den samma. Jag borde kanske ha en lapp på dataskärmen där det står "se till att hjärnan är inkopplad innan du börjar trycka på tangenterna".
Nåväl, det får mig att tänka på talare, och folk som har talat vid olika möten, som jag under årens lopp har lyssnat på. En gång när jag började vara på möten av olika storlek frågade jag en man som jag kände väl, varför män ofta upprepar det som en annan man sagt i ett tidigare inlägg. Det hade ju redan sagts och jag tyckte att det kunde räcka med det. Han svarade att det var för att många, (även om det inte såg ut så) var nervösa för att tala inför grupp. De behövde höra att rösten höll innan de sa vad det nu var de ville säga - och så kunde det vara för att de behövde lite extra betänketid.
Jag trodde på det där ett tag. Ända tills jag varit med, dels så länge att jag vågade mig på att ha egna synpunkter, och dels började se ett mönster. Jag iakttog det där mönstret ett tag tills jag var övertygad om att det faktiskt var ett mönster.
Så nu ska jag för er berätta . . . . nä,det är ingen saga eller rolig historia. Det är så det funkar.
Jo, när man vill ta sig in i en grupp, styrelse, eller liknande. När man vill bli lyssnad på och få vara delaktig i de beslut som ska tas. Då ska man vara tyst. Ja, just det - tyst! Le, visa att man lyssnar intresserat och nicka lite instämmande då och då. Det har ingen betydelse om du instämmer i det som sagts eller ej. Bara lyssna och nicka då och då instämmande. Sen kommer det allra viktigaste - att iaktta. Iaktta till du är helt säker på hur maktstrukturen ser ut. Vem är det de andra lyssnar på? Vems förslag är det som sedan blir beslut?
När du kommit så långt. Då är du säkert med på tredje eller fjärde träffen i det här sällskapet. Det kan gå snabbare, eller ta längre tid. Allt beroende på hur tydlig maktstrukturen är och på hur van du är att iaktta.
Nu är det dags att begära ordet. Man upprepar då något som den som har makten/ledarskapet har sagt. Gärna med lite andra ord och med hänvisning till den som sagt det. Det har fortfarande ingen betydelse om du tycker så eller ej (ingen kommer ändå att komma ihåg vad du sagt). Nu gäller det bara att ta sig in. Inga egna synpunkter än.
Låt det gå en stund (eller på nästa möte) och begär ordet igen. Nu upprepar man något som någon annan "i toppen" har sagt, och lägger till något i stil med "när jag hör dig säga så här så tänker jag . . . " och så upprepar man antingen vad ledarpersonen har sagt eller lägger till en egen försiktig synpunkt. Det kan räcka för den gången.
Sedan fortsätter man så här. Upprepar och lägger till något eget, eller tvärtom - först något eget och sedan något som någon annan har sagt. Nu ska du se att det börjar hända saker. Du kommer ganska snart att få höra saker upprepas som du själv har sagt. Dina åsikter kommer att läggas som förslag, men det kommer att vara den som upprepat det du sagt, som kommer att få kredit för förslaget.
När du kommit så långt gäller det att kunna släppa på prestigen. Kan du inte det så är allt strategiskt arbete du ägnat dig åt helt bortkastat. Låt det passera några gånger. När det händer för fjärde eller femte gången - att ditt förslag upprepas av någon annan. DÅ begär du ordet och säger nåt i stil med "det är verkligen roligt att höra att det är fler (eller namnet på den som sa det) som tycker som jag, eller instämmer i mitt förslag - eller nåt liknande som passar in på den sorts möte du är på.
NU ÄR DU INNE. Är du en man som läser det här så tycker du nog att jag överdriver. Nej det gör jag inte. Men jag har upptäckt att det här beteendet är så naturligt för män och pojkar att de faktiskt inte tänker på det. Och jag har inte på något ställe sagt att det är fel att göra så. Är du kvinna som läser det här kanske du också tycker att jag överdriver, eller också tycker du "varför måste dom hålla på så där?"
Det "offentliga" och det "manliga" språket ligger väldigt nära varandra. Det är ju ganska naturligt att de gör det eftersom det under väldigt lång tid varit just män som funnits i beslutande sällskap av olika slag. Jag vill likna det vid att om jag flyttar till ett annat land så räcker det inte med att kunna språket rätt så bra. Man måste också lära sig vilka normer och oskrivna regler som finns för att kunna bli en del av sitt nya hemland. Eller man kan inte bara sätta sig i en bil och köra iväg. Man måste lära sig trafikreglerna för att på ett säkert sätt kunna ta sig fram.
Makt är makt. Om makt är bra eller dåligt beror på hur man använder sig av den.
På jobbet sitter det en skylt med texten "Se till att hjärnan är inkopplad innan du slår på strömmen till munnen". Det är nog inte ordagrant så det står, men innebörden är i alla fall den samma. Jag borde kanske ha en lapp på dataskärmen där det står "se till att hjärnan är inkopplad innan du börjar trycka på tangenterna".
Nåväl, det får mig att tänka på talare, och folk som har talat vid olika möten, som jag under årens lopp har lyssnat på. En gång när jag började vara på möten av olika storlek frågade jag en man som jag kände väl, varför män ofta upprepar det som en annan man sagt i ett tidigare inlägg. Det hade ju redan sagts och jag tyckte att det kunde räcka med det. Han svarade att det var för att många, (även om det inte såg ut så) var nervösa för att tala inför grupp. De behövde höra att rösten höll innan de sa vad det nu var de ville säga - och så kunde det vara för att de behövde lite extra betänketid.
Jag trodde på det där ett tag. Ända tills jag varit med, dels så länge att jag vågade mig på att ha egna synpunkter, och dels började se ett mönster. Jag iakttog det där mönstret ett tag tills jag var övertygad om att det faktiskt var ett mönster.
Så nu ska jag för er berätta . . . . nä,det är ingen saga eller rolig historia. Det är så det funkar.
Jo, när man vill ta sig in i en grupp, styrelse, eller liknande. När man vill bli lyssnad på och få vara delaktig i de beslut som ska tas. Då ska man vara tyst. Ja, just det - tyst! Le, visa att man lyssnar intresserat och nicka lite instämmande då och då. Det har ingen betydelse om du instämmer i det som sagts eller ej. Bara lyssna och nicka då och då instämmande. Sen kommer det allra viktigaste - att iaktta. Iaktta till du är helt säker på hur maktstrukturen ser ut. Vem är det de andra lyssnar på? Vems förslag är det som sedan blir beslut?
När du kommit så långt. Då är du säkert med på tredje eller fjärde träffen i det här sällskapet. Det kan gå snabbare, eller ta längre tid. Allt beroende på hur tydlig maktstrukturen är och på hur van du är att iaktta.
Nu är det dags att begära ordet. Man upprepar då något som den som har makten/ledarskapet har sagt. Gärna med lite andra ord och med hänvisning till den som sagt det. Det har fortfarande ingen betydelse om du tycker så eller ej (ingen kommer ändå att komma ihåg vad du sagt). Nu gäller det bara att ta sig in. Inga egna synpunkter än.
Låt det gå en stund (eller på nästa möte) och begär ordet igen. Nu upprepar man något som någon annan "i toppen" har sagt, och lägger till något i stil med "när jag hör dig säga så här så tänker jag . . . " och så upprepar man antingen vad ledarpersonen har sagt eller lägger till en egen försiktig synpunkt. Det kan räcka för den gången.
Sedan fortsätter man så här. Upprepar och lägger till något eget, eller tvärtom - först något eget och sedan något som någon annan har sagt. Nu ska du se att det börjar hända saker. Du kommer ganska snart att få höra saker upprepas som du själv har sagt. Dina åsikter kommer att läggas som förslag, men det kommer att vara den som upprepat det du sagt, som kommer att få kredit för förslaget.
När du kommit så långt gäller det att kunna släppa på prestigen. Kan du inte det så är allt strategiskt arbete du ägnat dig åt helt bortkastat. Låt det passera några gånger. När det händer för fjärde eller femte gången - att ditt förslag upprepas av någon annan. DÅ begär du ordet och säger nåt i stil med "det är verkligen roligt att höra att det är fler (eller namnet på den som sa det) som tycker som jag, eller instämmer i mitt förslag - eller nåt liknande som passar in på den sorts möte du är på.
NU ÄR DU INNE. Är du en man som läser det här så tycker du nog att jag överdriver. Nej det gör jag inte. Men jag har upptäckt att det här beteendet är så naturligt för män och pojkar att de faktiskt inte tänker på det. Och jag har inte på något ställe sagt att det är fel att göra så. Är du kvinna som läser det här kanske du också tycker att jag överdriver, eller också tycker du "varför måste dom hålla på så där?"
Det "offentliga" och det "manliga" språket ligger väldigt nära varandra. Det är ju ganska naturligt att de gör det eftersom det under väldigt lång tid varit just män som funnits i beslutande sällskap av olika slag. Jag vill likna det vid att om jag flyttar till ett annat land så räcker det inte med att kunna språket rätt så bra. Man måste också lära sig vilka normer och oskrivna regler som finns för att kunna bli en del av sitt nya hemland. Eller man kan inte bara sätta sig i en bil och köra iväg. Man måste lära sig trafikreglerna för att på ett säkert sätt kunna ta sig fram.
Makt är makt. Om makt är bra eller dåligt beror på hur man använder sig av den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)