Dagens gnäll

Gnäll. Gnäll-gnäll. Gnäll, gnäll-gnäll, gnäll.  


Jag har sovit dåligt. Gnäll. Jag har huvudvärk. Gnäll. Fortfarande snuvig och ont i halsen. Gnäll-gnäll. Rastlös och äter godis för att lugna ner mig. Gnäll.


Då har jag fått ur mig lite gnällande. Känner mig i dag som en riktigt tråkig gnäll-Fia. Precis allt är pest (nej, där överdrev jag - en del är kolera). Det tar sig inte ens i braskaminen när jag ska elda. 


Så lite mera gnäll . . . . .
Har varit hos diabetessköterskan i dag på morgonen. Högt socker, högt blodtryck och hög vikt. Det där sa inte hon. Det är min alldeles egen gnäll-tolkning. Visst, mitt socker ligger för högt - vi bestämde att jag skulle öka på Metformintabletterna.  Visst, mitt blodtryck var lite högt - hon sa att det kunde bero på förkylningen. Visst, jag väger för mycket. Jag frågade om överviktsoperation. Hon sa att hon inte trodde att det var någon bra idé så länge som jag använder mat och godis som avledare för rastlöshet. Ska tillbaka om 14 dagar.


Passade på att handla när jag ändå var i Vara. I kundkorgen kunde jag se att jag psykiskt inte mår så bra. När jag är på väg ner eller är där nere så handlar jag mat. Är det åt andra hållet så handlar jag kläder eller heminredning.
De inköp jag gjorde hade kunnat vara mycket sämre. Hade ju kunnat nöja mig med 1 påse brysselkål i stället för 2. Eller 1 burk keso i stället för två. Ja, ja, det hade kunnat vara värre. Jag hade ju kunnat köpa 3, eller fler, av varje. Det enda riktigt onödiga (och onyttiga) var en påse kanderade nötter. Om inte det är skadligt beteende (att på väg hem från diabetessköterskan köpa godis) då vet inte jag vad skadligt beteende är.


---------------------------------------------------


Två koppar grönt te senare:


Jag vill för mitt liv inte vara en gnäll-fia. Det är det värsta jag vet när folk inte kan prata om annat än hur dom mår, vilka och hur många mediciner dom äter och om vad doktorn sa, och om hur han såg ut. HJÄLP, jag är en av dom. Eller i varje fall på god väg att bli.  Skriver ju till och med här, i en blogg, om hur jag mår. 


Förr när folk frågade hur det var, så sa jag alltid: "jo tack, det är bara bra". Nu hör jag mig själv säga: "jo då, det går en dag i taget". 


Jag har det ju inte sämre bara för att någon har det bättre. Jag blir inte sjukare för att någon är friskare.
Varför är det så svårt att tänka positivt? Nu gör jag ett försök:
Jag kunde själv, utan hjälp, gå ur sängen, duscha och klä på mig i morse.
Jag gick själv till ICA och handlade i dag. Det hade inte vilda hästar kunnat få mig att göra för ett år sedan.
Jag har en underbar familj 
Jag får professionell hjälp. Jag har en terapeut som jag uppskattar mycket och mina handläggare både på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan är underbart stöttande och hjälpsamma.


Nu, du gnäll-fia, får du allt skärpa till dig och visa både lite tacksamhet och ödmjukhet. Det hade kunnat vara värre, mycket värre, och passar du dig inte så kan det bli det. Du kan fastna i facket jag-mår-så-dåligt.


Visst är det skönt att det är lite molnigt i dag! Ingen risk att bli sönderbränd av solen här inte!