"Du börjar få fågelperspektiv över en komplicerad situation och lösningen närmar sig."
Det har jag mycket svårt att tänka mig. Känner mig väldigt väl förankrad - fastväxt nästan ända till knäna. Så det handlar mera om ett grodperspektiv för min del. Skulle kanske skriva en rapport från min position bland vissnande gräs och löv. Hmm . . . .
Det tar nog ett tag innan jag lättar så mycket att jag får fågelperspektiv. På insidan av en anteckningsbok som jag har, så har jag skrivit: "Glada tankar, gör att vi kan flyga". Glada tankar verkar ganska avlägsna. Inte så att jag har speciellt ledsna tankar. Det är mera i ett läge där tankar över huvud taget inte verkar vilja visa sig.
---------------------------------------------------------------
Nu har jag haft en liten ångestpaus i skrivandet. Det börjar som ett tryck över bröstet. Sedan gör det ont och hjärtat dunkar så att jag hör det i öronen. Det känns som om strupen drar ihop sig. Jag andas djupa andetag, med öppen mun. Tog två Lergigan. Hoppades att de skulle hjälpa snabbt. Om jag bara visste vad det är som får det att starta.
Sedan har jag legat på soffan och bara andats. Jag frös trots att det var 24 grader här inne. Orkade inte hämta en filt, så jag drog till mig ett stort badlakan från tvätthögen i andra hörnet av soffan. Den där tvätthögen som jag borde ha vikt i dag.
Innan jag fattade att jag var sjuk. Innan jag började äta medicin. Så tänkte jag ofta, när jag hörde att någon åt lugnande eller liknande, att det är väl bara att ta sig själv i kragen. Sluta med medicinen. Räta på ryggen och sluta med de där dumheterna. Nu efter lunch i dag hade jag gladeligen tagit ett par sorter till. Jo du, det är lätt att döma andra efter egna mått. Walk a mile in my shoes. . . . .
Kommer du ihåg den där kvinnan som hade växt fast på toalettstolsringen. Vet inte om det var på TV jag hörde det, eller om jag läste om det på Internet. Hon hade suttit där så länge att hon vuxit fast. Men HERRE GUD . . . hur kunde detta ske . . . hon måste ju ha varit komplett galen . . . hade hon verkligen ingen som kunde ha tagit henne därifrån . . . . och så var de där igen, - mina egna mått. Jag tänkte på henne i går kväll när jag satt på toa. Hur lugnt och skönt det var därinne . . . och att jag nog hade kunnat bli sittande där om vi haft mer än en toalett.
Walk a mile in my shoes . . . . . .
Foto: Boris Gasparian (världens äldsta sko)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar