Det är lördag kväll. Jag sitter här och funderar. TV'n har jag stängt av och ljusen har snart brunnit ut.
I snart 3 år har jag varit sjukskriven med diagnosen Bipolär sjukdom typ 2. I våras bytte jag läkare. När jag var hos honom i tisdags sa han att han börjat bli tveksam till min diagnos. Att det snarare verkar vara en utmattningsdepression. Sakta ska han börja "vrida om" min medicin. Jag har alltså, som det så populärt heter, gått in i väggen. Det var i alla fall ingen plankvägg, för jag har inga flisor i pannan.
lördag 10 december 2011
torsdag 17 november 2011
Brinntid
Brasan har slocknat och flera av ljusen har brunnit ut. Om jag hade gjort som ljusen gör - brunnit bara i ena änden - då hade jag haft mer brinntid kvar.
Nu sitter jag här och tittar på ljusen och på hur olika de brinner. Jag har en låda med värmeljus av lite olika fabrikat. Alla ser de ut på samma sätt. Nå ja, inte riktigt likadana. Vekarna kan vara lite olika långa. Stearinet har lite olika färgton. En del står i små hållare och andra i stora. Så lika, men ändå så olika.
Så lika ljus vi är, vi människor. På ytan så lika men med olika färgnyanser, storlek, omgivning och förutsättningar. Vi kanske står där i draget med fladdrande låga och stearin som snabbt rinner bort. Eller så kanske vi har fått plats inne i en vacker ljuslykta. En lykta som är så vacker i sig att det aldrig är någon som tänker på att tända ljuset - och där står det år efter år med damm runt veken. Eller så är vi det där ljuset som någon lyckats tända i båda ändar.
Nu sitter jag här och tittar på ljusen och på hur olika de brinner. Jag har en låda med värmeljus av lite olika fabrikat. Alla ser de ut på samma sätt. Nå ja, inte riktigt likadana. Vekarna kan vara lite olika långa. Stearinet har lite olika färgton. En del står i små hållare och andra i stora. Så lika, men ändå så olika.
Så lika ljus vi är, vi människor. På ytan så lika men med olika färgnyanser, storlek, omgivning och förutsättningar. Vi kanske står där i draget med fladdrande låga och stearin som snabbt rinner bort. Eller så kanske vi har fått plats inne i en vacker ljuslykta. En lykta som är så vacker i sig att det aldrig är någon som tänker på att tända ljuset - och där står det år efter år med damm runt veken. Eller så är vi det där ljuset som någon lyckats tända i båda ändar.
fredag 28 oktober 2011
Orden har tagit slut
Dag efter dag efter dag har jag suttit här och stirrat utan att kunna formulera en enda mening. Det har varit illa, riktigt illa. Händerna skakar och närminnet har varit i det närmaste obefintligt. Det här med minnet har gjort mig rädd. Tänk om det är något annat än stress och bipolära sviter.
Ett par dagar emellan har det varit bättre och jag har till och med tagit mig ut och gått. Efteråt känner jag mig duktig, och tänker att det måste jag göra oftare. Men inte idag, inte idag. Kanske i morgon.
Just nu vill jag bara sova - så jag går och lägger mig en stund
Ett par dagar emellan har det varit bättre och jag har till och med tagit mig ut och gått. Efteråt känner jag mig duktig, och tänker att det måste jag göra oftare. Men inte idag, inte idag. Kanske i morgon.
Just nu vill jag bara sova - så jag går och lägger mig en stund
måndag 10 oktober 2011
Som en åsna
One day a farmer's donkey fell down into a well. The animal cried piteously for ...hours as the farmer tried to figure out what to do. Finally, he decided the animal was old, and the well needed to be covered up anyway; it just wasn't worth it to retrieve the donkey.
He invited all his neighbors to come over and help him. They all grabbed a shovel and began to shovel dirt into the well. At first, the donkey realized what was happening and cried horribly. Then, to everyone's amazement he quieted down.
A few shovel loads later, the farmer finally looked down the well. He was astonished at what he saw. With each shovel of dirt that hit his back, the donkey was doing something amazing. He would shake it off and take a step up.
As the farmer's neighbors continued to shovel dirt on top of the animal, he would shake it off and take a step up. Pretty soon, everyone was amazed as the donkey stepped up over the edge of the well and happily trotted off!
MORAL :
Life is going to shovel dirt on you, all kinds of dirt. The trick to getting out of the well is to shake it off and take a step up. Each of our troubles is a steppingstone. We can get out of the deepest wells just by not stopping, never giving up! Shake it off and take a step up.
Remember the five simple rules to be happy:
1. Free your heart from hatred - Forgive.
2. Free your mind from worries - Most never happens.
3. Live simply and appreciate what you have.
4. Give more.
5. Expect less from people but more from God.
You have two choices... smile and close this page,
or pass this along to someone else to share the lesson .
God bless us all!
He invited all his neighbors to come over and help him. They all grabbed a shovel and began to shovel dirt into the well. At first, the donkey realized what was happening and cried horribly. Then, to everyone's amazement he quieted down.
A few shovel loads later, the farmer finally looked down the well. He was astonished at what he saw. With each shovel of dirt that hit his back, the donkey was doing something amazing. He would shake it off and take a step up.
As the farmer's neighbors continued to shovel dirt on top of the animal, he would shake it off and take a step up. Pretty soon, everyone was amazed as the donkey stepped up over the edge of the well and happily trotted off!
MORAL :
Life is going to shovel dirt on you, all kinds of dirt. The trick to getting out of the well is to shake it off and take a step up. Each of our troubles is a steppingstone. We can get out of the deepest wells just by not stopping, never giving up! Shake it off and take a step up.
Remember the five simple rules to be happy:
1. Free your heart from hatred - Forgive.
2. Free your mind from worries - Most never happens.
3. Live simply and appreciate what you have.
4. Give more.
5. Expect less from people but more from God.
You have two choices... smile and close this page,
or pass this along to someone else to share the lesson .
God bless us all!
söndag 9 oktober 2011
I går en vittring av jul. I dag rastlöst ingenting
I går kände jag årets första vittring av jul. Eller var det kanske doften av snö .Det var så påtagligt att jag förvånat vände mig om för att jag inte såg någon julskyltning. En helt bisarr känsla som återkom flera gånger under dagen. Flera gånger tittade jag mot himlen för att se om det var några snömoln på väg in. Jag funderade på julförberedelser. Plocka lummer och mossa. Ska jag kanske göra julkorten själv? Små tomtetavlor, eller vinterbilder i akvarell. Hmm, tål att tänka på. Egentligen är det lite sent att börja planera för jul nu. Jag vill att jul ska vara, ja, jag hittar inte riktigt rätta orden.
Jag vill att jul ska vara "på riktigt". Små julgåvor som det finns tanke med. Inget som jag rusat iväg och köpt för att det så ska vara. Inte så mycket av något. Stickade tofflor o tröjor i julklapp. All mat hemlagad. Inga halvfabrikat - fast det använder jag ju inte annars heller.
Så idag. Rastlöshet. Samarin. Jag tänkte i eftermiddags att det kändes som juldagen. Ätit för mycket - ändå småhungrig. I kylskåpet finns massor att småäta av - men inget smakar. Halvfyllda frukt- och godisfat. Inte ens vatten smakar gott. Lägger mig på soffan och slår på TV:n. Bara repriser - precis som en juldag. I morgon är det måndag och jag ska rensa kantareller - inte fira Annandag Jul.
Jag vill att jul ska vara "på riktigt". Små julgåvor som det finns tanke med. Inget som jag rusat iväg och köpt för att det så ska vara. Inte så mycket av något. Stickade tofflor o tröjor i julklapp. All mat hemlagad. Inga halvfabrikat - fast det använder jag ju inte annars heller.
Så idag. Rastlöshet. Samarin. Jag tänkte i eftermiddags att det kändes som juldagen. Ätit för mycket - ändå småhungrig. I kylskåpet finns massor att småäta av - men inget smakar. Halvfyllda frukt- och godisfat. Inte ens vatten smakar gott. Lägger mig på soffan och slår på TV:n. Bara repriser - precis som en juldag. I morgon är det måndag och jag ska rensa kantareller - inte fira Annandag Jul.
lördag 8 oktober 2011
fredag 7 oktober 2011
15 om dan'
15 om dagen. De flesta är vita. 105 i veckan, några är smutsrosa. 5460 på ett år. Därtill 2 sprutor om dagen. Stämningsstabiliserande , uppiggande . . . . .
Och så de små lugnande vita. Det är väl inte sockerpiller? Jodå, det känns minsann så då jag pillat i mig ett halvt dussin och ångesten fortfarande brer ut sig fritt.
Åh, ja ja, och så värktabletterna. De dagar som värken känns som tandvärk i hela kroppen. Då går det åt värktabletter. Min läkare säger att den hör ihop med stressen.
Hej där! Är jag kvar där bakom pillerdosetten? Vem är jag nu? Känner jag igen mig? Vad vill jag med resten av mitt liv. Oj, oj, jag höll på att glömma de små pillren för att somna och dom för att sedan sova vidare.
I morse satt jag och fyllde på dosetten och tänkte lite på alla dessa piller. Kommer jag att bli lika sjuk som jag var, när jag klappade ihop, om jag inte tar mina piller? Inte så att jag på allvar funderar på att sluta ta dem. Det är mera en känsla av hemlöshet. Som om jaget inte vill acceptera sin delaktighet i kroppens krämpor och tvärt om. Jag säger nej, när min terapeut frågar om jag vill tillbaka till mitt maniska liv. Fast ja, eller nej, eller . . . eller . . . Jag vet helt enkelt inte. Personen jag var, var i alla fall en person som jag kände. En person vars brister och förtjänster jag visste om, trots att det hände ganska ofta att jag förnekade dem (åtminstone bristerna). Nej, det kanske snarare är vilsenhet än hemlöshet, eller saknad.
Aldrig mer densamma. Vem hade jag varit, om jag de senaste åren inte knaprat piller?
Ser du?
Ser, att jag genom att skriva "knapra piller" i stället för "äta medicin" vill skoja bort allvaret. Allvarligt alltså! Det går dagar när jag nästan inte tänker på något annat. Vem är jag? - och hur långt ifrån det står den jag vill vara? Är det det här som kallas existentiella tvivel? Eller är det någon som har en bra beskrivning av det?
Just i kväll när jag känner mig skapligt i balans, tänker jag att jag måste sluta slänga bort min tid på att grubbla på sånt som inte leder någon vart. Carpe diem. Uttjatat citat - men ack så svårt att göra. Ibland känns det lättare att fånga natten än dagen.
Och mitt uppi alltihopa . . . . . . . och där gick jag för att släppa ut hunden. Nu när jag kom tillbaka har jag ingen aning om vad jag tänkte skriva. Kommer inte på det, fast jag läst vad jag skrivit tidigare. Bara allt för ofta som koncentrationen kuggar ur på det sättet. Bara allt för ofta i ett bipolärt liv.
onsdag 5 oktober 2011
Vart i hela friden tog tiden vägen?
I dag klev jag ur sängen strax efter 8. Sedan var det lite småplock, bädda sängen, ta in de hundar som varit i hundgård över natten, öppna fönstret så att katterna kunde komma in och äta, tända i kaminen . . . . . .
Så plötsligt ser jag att klockan är 12. Vart i hela friden hade tiden tagit vägen? Jag kände stressen komma i allt högre vågor. Hade jag blivit så mycket sämre än i går? Hur kunde det gå så snabbt? Visserligen ökar nästan dagligen problemet med att mina händer skakar, men . . . nej, jag vill inte vara med längre.
Efter en stund fick jag syn på en annan klocka och inser att det varit strömavbrott. Klockan jag såg tidigare var den på spisen. Den visar alltid 12.00 efter ett strömavbrott. I själva verket var inte klockan mer än 10.15.
Så har ett par timmar senare har stressen börjat trappas ner. Märkligt med stress. Åt ena hållet går det blixtsnabbt och åt andra kan det ta timmar.
Jag fick i alla fall tillbaka mina tappade timmar. Alltid något.
Så plötsligt ser jag att klockan är 12. Vart i hela friden hade tiden tagit vägen? Jag kände stressen komma i allt högre vågor. Hade jag blivit så mycket sämre än i går? Hur kunde det gå så snabbt? Visserligen ökar nästan dagligen problemet med att mina händer skakar, men . . . nej, jag vill inte vara med längre.
Efter en stund fick jag syn på en annan klocka och inser att det varit strömavbrott. Klockan jag såg tidigare var den på spisen. Den visar alltid 12.00 efter ett strömavbrott. I själva verket var inte klockan mer än 10.15.
Så har ett par timmar senare har stressen börjat trappas ner. Märkligt med stress. Åt ena hållet går det blixtsnabbt och åt andra kan det ta timmar.
Jag fick i alla fall tillbaka mina tappade timmar. Alltid något.
söndag 2 oktober 2011
Det bästa - ingenting
Det bästa vi kan göra för dig är att göra ingenting. Ja, det är sammanfattningen av mötet som jag var på hos Arbetsförmedlingen i torsdags. Och visst är det så. Det är ingen idé att arbeta med att ta fram praktikplats eller andra aktiviteter som syftar till att jag ska kunna gå tillbaka till arbetsmarknaden. Ingen idé, förrän jag landat på en plattform där jag kan kontrollera mina impulser.
I onsdags städade jag i badrummet. Sedan fick det vara nog. Det är bättre att jag städar en liten bit, än att jag helt låter bli för att jag inte orkar allt. Efteråt var jag jättestolt över mig själv. Genast kom jag på att det var så jag skulle göra - en liten bit i taget. Iväg till datorn. Satte mig för att göra ett schema. Stopp, stopp, stopp!
Inga mer att-göra-listor, inga fler scheman och över huvud taget inga fler planerade aktiviteter. Det kommer att bli svårt att låta bli att göra listor och planera för det är ju något jag älskar att göra. När listan är klar orkar jag fullfölja en eller två dagar - och så har jag tappat sugen igen. Kastar listan och gör ingenting. För en del saker är jag mer uthållig i planeringen. T.ex. bantningsmat. Jag har suttit i veckor och letat recept och räknat kalorier. Jag har pärmar med utskrivna recept och ännu mer som ligger för att scannas. Om jag använt all den tiden till promenader som verkligen kunnat göra något för vikt och kondition. . . . .
Ja, ja. Just det. Stopp, mera stopp, totalt stopp. Jag måste landa i mig själv. Känna ro och tillfredsställelse. Inte falla ihop om något inte blir som jag tänkt mig. Jag hör det sägas. Jag kan säga det - du ska hitta en livskvalité där du klarar av din vardag utan hjälp, och förhoppningsvis också kan ha någon eller några aktiviteter utanför hemmet. Ja, nu har jag kunnat skriva det också. Men jag längtar så till den dag när jag kan ta min portfölj och gå till jobbet. Jag vet att den längtan gör mina tillkortakommanden i vardagen större än vad de skulle behöva vara. En längtan som ironiskt nog gör att längtan blir svårare att nå.
I onsdags städade jag i badrummet. Sedan fick det vara nog. Det är bättre att jag städar en liten bit, än att jag helt låter bli för att jag inte orkar allt. Efteråt var jag jättestolt över mig själv. Genast kom jag på att det var så jag skulle göra - en liten bit i taget. Iväg till datorn. Satte mig för att göra ett schema. Stopp, stopp, stopp!
Inga mer att-göra-listor, inga fler scheman och över huvud taget inga fler planerade aktiviteter. Det kommer att bli svårt att låta bli att göra listor och planera för det är ju något jag älskar att göra. När listan är klar orkar jag fullfölja en eller två dagar - och så har jag tappat sugen igen. Kastar listan och gör ingenting. För en del saker är jag mer uthållig i planeringen. T.ex. bantningsmat. Jag har suttit i veckor och letat recept och räknat kalorier. Jag har pärmar med utskrivna recept och ännu mer som ligger för att scannas. Om jag använt all den tiden till promenader som verkligen kunnat göra något för vikt och kondition. . . . .
Ja, ja. Just det. Stopp, mera stopp, totalt stopp. Jag måste landa i mig själv. Känna ro och tillfredsställelse. Inte falla ihop om något inte blir som jag tänkt mig. Jag hör det sägas. Jag kan säga det - du ska hitta en livskvalité där du klarar av din vardag utan hjälp, och förhoppningsvis också kan ha någon eller några aktiviteter utanför hemmet. Ja, nu har jag kunnat skriva det också. Men jag längtar så till den dag när jag kan ta min portfölj och gå till jobbet. Jag vet att den längtan gör mina tillkortakommanden i vardagen större än vad de skulle behöva vara. En längtan som ironiskt nog gör att längtan blir svårare att nå.
tisdag 27 september 2011
Gnäll-lista, eller att inte duga
Gnäll-lista. Jag skriver det med ett bindestreck, för vem fasen förstår vad en gnällista är.
Jag har haft den ett par dagar. Den har legat där i vardagsrummet med en penna bredvid. När jag så "känt sånt där som är bra att komma ihåg när man kommer till läkaren" har jag skrivit ner det på min lista. Jag har varit hos läkaren i kväll. Yes, han har kvällsöppet. Jodå, så var jag då där. Ja hej hej, slå dig ner. Hur är det nu med Marianne då?
Det är då jag tar fram min gnäll-lista. Hade jag inte haft den, så hade jag inte vetat vad jag skulle säga. Så börjar jag läsa från min lista och förklara. Min läkare skriver febrilt. När jag är klar säger han "bra". Bra att jag skrivit upp alltså. Och visst var det bra. "Hur jag mår" var snabbt överstökat och vi kunde ägna tiden åt "varför". Varför mår jag sämre idag än när jag var hos läkaren senast?
Ja, jag vet inte varför jag mår sämre. Kanske är det för att det bli höst, eller någonting med den bipolära svängningen. Min läkare sitter tyst och tittar på mig, sedan säger han "nej, det tror jag inte". Tystnad. Han stirrar på dataskärmen och trummar lite med fingrarna mot skrivbordet. Så vänder han sig mot mig och säger: "du skulle till arbetsförmedlingen någon dag efter att du var här förra gången. Berätta om hur det var". Jag berättade det lilla som fanns att berätta. Minns nästan bara att min handläggare började med att fråga om det kunde vara aktuellt med sjukersättning. "Hm, hur känner du för det?" frågar min läkare. Egentligen hade han inte behövt fråga för vi har pratat om det där med att ha ett arbete.
Att ha ett arbete - eller snarare att kunna arbeta. Att känna tillfredsställelsen av att ha gjort ett bra jobb. Att längta till semester. Att ha arbetskamrater. Min rädsla för att ha passerat bäst före datum för arbetsmarknaden. Att inte längre duga. . . .
"Jag hade också kunnat prata om sjukersättning" säger min läkare, och fortsätter "men det är inte jag som ska komma fram till det. Vi ska tillsammans hitta det som är livskvalité för dig. Om det till någon del innefattar sjukersättning kan vi inte avgöra idag".
Jag har just läst läkarintyget. Nu ska jag fundera lite över det där som min läkare också sa: "du måste arbeta med att få dig själv att acceptera att du är sjuk, att du inte orkar allt du vill". Som sagt - jag har läst intyget. Ja, då är det två saker att fundera över - acceptera att jag är sjuk och att tänka positivt. "Tänk positivt" står det på min kylskåpsmagnet.
Yippii! Jag mår bättre. Jag har orkat läsa sjukintyget.
Jag har haft den ett par dagar. Den har legat där i vardagsrummet med en penna bredvid. När jag så "känt sånt där som är bra att komma ihåg när man kommer till läkaren" har jag skrivit ner det på min lista. Jag har varit hos läkaren i kväll. Yes, han har kvällsöppet. Jodå, så var jag då där. Ja hej hej, slå dig ner. Hur är det nu med Marianne då?
Det är då jag tar fram min gnäll-lista. Hade jag inte haft den, så hade jag inte vetat vad jag skulle säga. Så börjar jag läsa från min lista och förklara. Min läkare skriver febrilt. När jag är klar säger han "bra". Bra att jag skrivit upp alltså. Och visst var det bra. "Hur jag mår" var snabbt överstökat och vi kunde ägna tiden åt "varför". Varför mår jag sämre idag än när jag var hos läkaren senast?
Ja, jag vet inte varför jag mår sämre. Kanske är det för att det bli höst, eller någonting med den bipolära svängningen. Min läkare sitter tyst och tittar på mig, sedan säger han "nej, det tror jag inte". Tystnad. Han stirrar på dataskärmen och trummar lite med fingrarna mot skrivbordet. Så vänder han sig mot mig och säger: "du skulle till arbetsförmedlingen någon dag efter att du var här förra gången. Berätta om hur det var". Jag berättade det lilla som fanns att berätta. Minns nästan bara att min handläggare började med att fråga om det kunde vara aktuellt med sjukersättning. "Hm, hur känner du för det?" frågar min läkare. Egentligen hade han inte behövt fråga för vi har pratat om det där med att ha ett arbete.
Att ha ett arbete - eller snarare att kunna arbeta. Att känna tillfredsställelsen av att ha gjort ett bra jobb. Att längta till semester. Att ha arbetskamrater. Min rädsla för att ha passerat bäst före datum för arbetsmarknaden. Att inte längre duga. . . .
"Jag hade också kunnat prata om sjukersättning" säger min läkare, och fortsätter "men det är inte jag som ska komma fram till det. Vi ska tillsammans hitta det som är livskvalité för dig. Om det till någon del innefattar sjukersättning kan vi inte avgöra idag".
Jag har just läst läkarintyget. Nu ska jag fundera lite över det där som min läkare också sa: "du måste arbeta med att få dig själv att acceptera att du är sjuk, att du inte orkar allt du vill". Som sagt - jag har läst intyget. Ja, då är det två saker att fundera över - acceptera att jag är sjuk och att tänka positivt. "Tänk positivt" står det på min kylskåpsmagnet.
Yippii! Jag mår bättre. Jag har orkat läsa sjukintyget.
Men jag gör det
Jag äter lunch. Har tinat jordgubbar som jag hade i frysen. Äter dem med vispad grädde och havreflarn. Jag vet! Inte världens bästa bästa lunch när man har diabetes. Men mina värden var jättebra när jag var hos diabetessköterskan i går. Så nu festar jag (och glömmer att jag borde gå ner i vikt).
Jag intalar mig att jag mår bra idag. Fast så är det inte. Det blir sämre och sämre. Lite mer varje dag. Det tar emot att svara i telefon - men jag gör det. Det tar emot att åka till affären - men jag gör det. Det tar emot att träffa folk - men jag gör det.
Minnet är inte heller vad det borde vara. Nyss kom jag på att jag måste skicka in intyg till Försäkringskassan. Skulle ju egentligen ha skickats i förrgår. Nu har jag suttit här i mer än en halvtimma och bara stirrat på skärmen. Kan inte minnas att jag tänkt en enda tanke.
Orken att skriva mer saknas och mina händer darrar så det är svårt att skriva. Ska till läkaren i kväll. Hoppas jag mår bättre i morgon
Jag intalar mig att jag mår bra idag. Fast så är det inte. Det blir sämre och sämre. Lite mer varje dag. Det tar emot att svara i telefon - men jag gör det. Det tar emot att åka till affären - men jag gör det. Det tar emot att träffa folk - men jag gör det.
Minnet är inte heller vad det borde vara. Nyss kom jag på att jag måste skicka in intyg till Försäkringskassan. Skulle ju egentligen ha skickats i förrgår. Nu har jag suttit här i mer än en halvtimma och bara stirrat på skärmen. Kan inte minnas att jag tänkt en enda tanke.
Orken att skriva mer saknas och mina händer darrar så det är svårt att skriva. Ska till läkaren i kväll. Hoppas jag mår bättre i morgon
onsdag 21 september 2011
I dag - inte ett dugg bipolär
Jag sitter här och tittar ut på regnet som strilar ner. Utanför glasverandans fönster står ett par stora kastanjeträd. Än så länge är de flesta bladen gröna. På det vita trädgårdsbordet står en grön plastback med äpplen i. På gräsmattan ligger en röd och gul barnskottkärra på sidan. Det är lugnt och skönt.
Jag är hos min dotter som bor en bit syd-ost om Borås. Det stora 1800-talshuset bjuder på ett underbart lugn. Det har generösa ytor där jag kan gå runt i sakta mak och titta ut över gärdena utanför trädgården. Jag har sovit gott i natt och jag stannar här tills i morgon.
Nu har det varit paus från skrivandet en stund. Matat och vyssjat till sömn. Två barnbarn - 3,5 månad respektive 2 år och 3 månader. Nu sover ungarna och jag har skickat min unge till sängs för att sova middag. Det syns på henne att hon behöver det.
Jag har levt mitt liv utan diagnos. Visst har jag många gånger det senaste decenniet tänkt att jag kanske är lite "knäpp" och att jag nog borde söka för det. Många gånger har jag varit på väg till telefonen men ångrat mig - för vad skulle jag säga? Ja hej, jag heter Marianne och skulle vilja ha en tid, för jag tror att jag är knäpp. Nähä, och så blev det inte av.
Nu kan jag ju se mitt hypomaniska liv där jag parerat depressioner med lindrig mani. Det höll länge. Det höll över min mans död innan han fyllde 45. Det höll över mitt barns ätstörning. Det höll över ett arbete som hade 45-50 timmar per vecka i 10 år. Det höll med två halvtidsarbeten som båda oftare var 75 än 50 procent. Det höll in i ett nytt förhållande. När jag upptäckte att han var alkoholist med förtryckarfasoner så höll det för att avsluta det förhållandet. Det höll in i ytterligare ett förhållande. Ett underbart förhållande där jag kände att jag kunde släppa taget. Det är bara det att när jag väl började släppa efter lite så släppte fördämningarna - och februari 2009 höll det inte längre.
Jag har haft tur. Dels genom att ha en fantastisk sambo och dels för att ha fått bra kontakt med öppenpsyk. När det brast var jag på vårdcentralen och fick medicin för depression. Återbesök en gång i månaden, ny läkare och ny eller ökad medicin. Jag klandrar inte vårdcentralen för det. De får ju ta de läkare som kommer och vill inte läkarna jobba där så är det ju ingen som kan tvinga dem - lika lite som någon kunnat tvinga mig att arbeta på en ort där jag inte velat jobba.
Efter ett par gånger på vårdcentralen fick jag frågan om jag ville prata med en kurator. Jag tackade ja och gick sedan dit så där 4-5 gånger. Så kom jag dit lite för tidigt. Satte mig i väntrummet och tog en veckotidning. I den fanns en en artikel om en kvinna som behandlats för depression under 10 år. Sedan hade hon fått diagnosen bipolär. Fått medicin och var i stort sett symptomfri. Hennes berättelse om hennes liv hade lika gärna kunnat vara en berättelse om mitt liv.
När jag kom in till kuratorn så berättade jag om vad jag läst. Hon sa att hon inte hade kompetens att bedöma det. Hon tyckte att jag skulle berätta det när jag kom till vårdcentralen nästa gång. Så gjorde jag. Läkaren lyssnade och sa att jag vill prova att ändra medicinen en gång till. Jag skriver i journalen att om det inte har gett effekt till nästa gång så behöver du ha en remiss till psyk. 8 månader från första besöket på vårdcentralen får jag remiss till psyk.
Sedan gick det fort. 14 dagar senare fick jag tid för bedömning. En vecka senare var det dags för läkarbesök. Diagnos bipolär, andra mediciner och regelbundna KBT-samtal. Har fungerat bra bortsett från läkarbristen. Har därför skaffat mig en privatläkare. Han har dessutom öppet en kväll i veckan så att min sambo kan följa med. Toppen.
Som sagt - i dag inte ett dugg bipolär. Det är så skönt att de här dagarna börjar dyka upp. Små ljuspunkter i det grå. Nu gäller det "bara" att få till så att vardagsrytmen fungerar alla dagar. "Bara" alltså.
Och så förhoppningen att det bipolära inte kilat över till de kommande generationerna.
Jag är hos min dotter som bor en bit syd-ost om Borås. Det stora 1800-talshuset bjuder på ett underbart lugn. Det har generösa ytor där jag kan gå runt i sakta mak och titta ut över gärdena utanför trädgården. Jag har sovit gott i natt och jag stannar här tills i morgon.
Nu har det varit paus från skrivandet en stund. Matat och vyssjat till sömn. Två barnbarn - 3,5 månad respektive 2 år och 3 månader. Nu sover ungarna och jag har skickat min unge till sängs för att sova middag. Det syns på henne att hon behöver det.
Jag har levt mitt liv utan diagnos. Visst har jag många gånger det senaste decenniet tänkt att jag kanske är lite "knäpp" och att jag nog borde söka för det. Många gånger har jag varit på väg till telefonen men ångrat mig - för vad skulle jag säga? Ja hej, jag heter Marianne och skulle vilja ha en tid, för jag tror att jag är knäpp. Nähä, och så blev det inte av.
Nu kan jag ju se mitt hypomaniska liv där jag parerat depressioner med lindrig mani. Det höll länge. Det höll över min mans död innan han fyllde 45. Det höll över mitt barns ätstörning. Det höll över ett arbete som hade 45-50 timmar per vecka i 10 år. Det höll med två halvtidsarbeten som båda oftare var 75 än 50 procent. Det höll in i ett nytt förhållande. När jag upptäckte att han var alkoholist med förtryckarfasoner så höll det för att avsluta det förhållandet. Det höll in i ytterligare ett förhållande. Ett underbart förhållande där jag kände att jag kunde släppa taget. Det är bara det att när jag väl började släppa efter lite så släppte fördämningarna - och februari 2009 höll det inte längre.
Jag har haft tur. Dels genom att ha en fantastisk sambo och dels för att ha fått bra kontakt med öppenpsyk. När det brast var jag på vårdcentralen och fick medicin för depression. Återbesök en gång i månaden, ny läkare och ny eller ökad medicin. Jag klandrar inte vårdcentralen för det. De får ju ta de läkare som kommer och vill inte läkarna jobba där så är det ju ingen som kan tvinga dem - lika lite som någon kunnat tvinga mig att arbeta på en ort där jag inte velat jobba.
Efter ett par gånger på vårdcentralen fick jag frågan om jag ville prata med en kurator. Jag tackade ja och gick sedan dit så där 4-5 gånger. Så kom jag dit lite för tidigt. Satte mig i väntrummet och tog en veckotidning. I den fanns en en artikel om en kvinna som behandlats för depression under 10 år. Sedan hade hon fått diagnosen bipolär. Fått medicin och var i stort sett symptomfri. Hennes berättelse om hennes liv hade lika gärna kunnat vara en berättelse om mitt liv.
När jag kom in till kuratorn så berättade jag om vad jag läst. Hon sa att hon inte hade kompetens att bedöma det. Hon tyckte att jag skulle berätta det när jag kom till vårdcentralen nästa gång. Så gjorde jag. Läkaren lyssnade och sa att jag vill prova att ändra medicinen en gång till. Jag skriver i journalen att om det inte har gett effekt till nästa gång så behöver du ha en remiss till psyk. 8 månader från första besöket på vårdcentralen får jag remiss till psyk.
Sedan gick det fort. 14 dagar senare fick jag tid för bedömning. En vecka senare var det dags för läkarbesök. Diagnos bipolär, andra mediciner och regelbundna KBT-samtal. Har fungerat bra bortsett från läkarbristen. Har därför skaffat mig en privatläkare. Han har dessutom öppet en kväll i veckan så att min sambo kan följa med. Toppen.
Som sagt - i dag inte ett dugg bipolär. Det är så skönt att de här dagarna börjar dyka upp. Små ljuspunkter i det grå. Nu gäller det "bara" att få till så att vardagsrytmen fungerar alla dagar. "Bara" alltså.
Och så förhoppningen att det bipolära inte kilat över till de kommande generationerna.
måndag 19 september 2011
"Inte-dag"
I dag är en inte-dag. Har suttit här framför datorn och läst en del. Främst det som står på Bipolarna. http://www.bipolarna.se/ Vill läsa att fler har det som jag. "Inte-dag" för att jag inte uträttat något vettigt.
På ett ställe fanns det en fråga om det var någon mer som hörde musik. Jag skrev inget där, men från och till hör jag mycket svagt vacker klassisk musik. Liknande frågor - är det nån' som . . . . - mår som jag, provat den här medicinen, osv.
Borde ha börjat för länge sedan med klänningen jag lovat att sy om till vår dotter. Men i dag skakar mina händer mer än vanligt. Har läst att Lithionit har det som biverkning, men att det ska gå över. Jag tycker att det ökar hela tiden. Så jag är osäker på hur bra jag klarar av att sy. Jag klarar nästan inte av att skriva.
På ett ställe fanns det en fråga om det var någon mer som hörde musik. Jag skrev inget där, men från och till hör jag mycket svagt vacker klassisk musik. Liknande frågor - är det nån' som . . . . - mår som jag, provat den här medicinen, osv.
Borde ha börjat för länge sedan med klänningen jag lovat att sy om till vår dotter. Men i dag skakar mina händer mer än vanligt. Har läst att Lithionit har det som biverkning, men att det ska gå över. Jag tycker att det ökar hela tiden. Så jag är osäker på hur bra jag klarar av att sy. Jag klarar nästan inte av att skriva.
söndag 18 september 2011
Min bok
Jag började skriva en bok, men tänkte att vem skulle väl vilja betala för den och läsa den. Nu har jag lagt ut bokens olika delar som sidor på den här bloggen. Gratis för vem som helst som vill läsa.
Fredag
I fredags var jag stark. I fredags mådde jag bra. Jag önskar att alla dagar finge vara så. Jag kände glädje. Jag kände sorg. Jag önskar att alla dagar vore så.
Jag vaknade utan huvudvärk - händer nästan aldrig.
Åt frukost - klarar jag inte alltid.
Dammsög, torkade golvet, lade på rena mattor och vattnade blommorna - minns inte när det hände senast att jag klarade det på samma dag.
Jag åkte för att handla utan att känna oro för det. Då, där precis i vägkanten utanför vårt hus, ligger vår fina svarta katt Vilda överkörd. Jag stannar bilen och går ut. Går fram och konstaterar att hon är död.
I stan' gick jag till bokhandeln och köpte en kalender för 2012. Det där med ny kalender har jag ju skrivit om tidigare -
Jag handlade matvaror och åkte hem. Väl hemma plockade jag in kylvarorna först. Det har jag i vanliga fall väldigt svårt för. Det blir alltid en massa andra saker som "måste" göras först.
Jag gick ut och hämtade en spade och ett par handskar. Jag hämtade lilla Vilda ut i vägrenen och bar henne in i trädgården. Jag pratade med henne som jag brukat göra. Jag grävde en grop och lade ner henne i den. Jag tittade upp mot himlen och bad: "Oh, du allt levandes Moder. Ta hand om Vilda. Jag tackar dig Mor för att jag fått förmånen att vara med om att få göra den vilda Vilda till en tam Vilda". Jag täckte över henne med jord och gick gråtande där ifrån. Jag tänkte att jag var glad att jag kunde gråta och inte stängde in sorgen.
Sedan tog jag fram gräsklipparen, men fick inte igång den. Försökte ett par gånger - men nej då, den startade inte. Jag plockade ihop lite blomkrukor och gick sedan in.
Efter en stund tittade jag ut på altanen. Där ute lekte två av Vildas kattungar. Jag tänkte att: "nu har de ingen mamma", och så grät jag lite igen. Vilda lämnade efter sig fyra ungar. Eftersom hon inte tog hem dem förrän de var ganska stora så får vi inte ta i dem än. Som tur är så är de stora nog att äta själva.
En bra dag. En stark dag.
Jag vaknade utan huvudvärk - händer nästan aldrig.
Åt frukost - klarar jag inte alltid.
Dammsög, torkade golvet, lade på rena mattor och vattnade blommorna - minns inte när det hände senast att jag klarade det på samma dag.
Jag åkte för att handla utan att känna oro för det. Då, där precis i vägkanten utanför vårt hus, ligger vår fina svarta katt Vilda överkörd. Jag stannar bilen och går ut. Går fram och konstaterar att hon är död.
I stan' gick jag till bokhandeln och köpte en kalender för 2012. Det där med ny kalender har jag ju skrivit om tidigare -
Jag handlade matvaror och åkte hem. Väl hemma plockade jag in kylvarorna först. Det har jag i vanliga fall väldigt svårt för. Det blir alltid en massa andra saker som "måste" göras först.
Jag gick ut och hämtade en spade och ett par handskar. Jag hämtade lilla Vilda ut i vägrenen och bar henne in i trädgården. Jag pratade med henne som jag brukat göra. Jag grävde en grop och lade ner henne i den. Jag tittade upp mot himlen och bad: "Oh, du allt levandes Moder. Ta hand om Vilda. Jag tackar dig Mor för att jag fått förmånen att vara med om att få göra den vilda Vilda till en tam Vilda". Jag täckte över henne med jord och gick gråtande där ifrån. Jag tänkte att jag var glad att jag kunde gråta och inte stängde in sorgen.
Sedan tog jag fram gräsklipparen, men fick inte igång den. Försökte ett par gånger - men nej då, den startade inte. Jag plockade ihop lite blomkrukor och gick sedan in.
Efter en stund tittade jag ut på altanen. Där ute lekte två av Vildas kattungar. Jag tänkte att: "nu har de ingen mamma", och så grät jag lite igen. Vilda lämnade efter sig fyra ungar. Eftersom hon inte tog hem dem förrän de var ganska stora så får vi inte ta i dem än. Som tur är så är de stora nog att äta själva.
En bra dag. En stark dag.
onsdag 14 september 2011
Utredningsarbete
Förmiddagen i dag har jag ägnat åt utredningsarbete. Det har jag förresten gjort ett par dagar nu. Fast i dag trodde jag att jag skulle slippa.
Det är Hugo som trasslat till det. Hugo är den yngste av våra hundar (dogvalebergo.blogspot.com) och ca 8,5 månader. I går var vi och köpt en massa leksaker som han skulle kunna leka med. Icke då. Mina garner är MYCKET roligare. Javisst, jag hade ställt undan de öppna korgarna, men en korg med lock stod kvar. Den hade han lyckats öppna. Trassel. Vi hade en kasse som skulle ut och brännas. Det var lite tomma förpackningar. Den kassen var tömd och innehållet söndertuggat och utspritt över golvet. På vardagsrumsbordet har vi en stor rund glasskål med stenar i botten och värmeljus. Vet inte hur han fått ner den på golvet, hel utan att hälla ut stenarna. Men på golvet stod den. Detta hann han med på 20 minuter. Min sambo åker 6.30 och jag gick upp 6.47.
Jag har i alla fall tagit itu med det. Nu lyser solen och jag borde gå ut och gå. Men det gör jag inte. Likadant är det med brevet från Skattemyndigheten - inget konstigt. De vill bara ha in en kopia på ett lönebesked. Likadant är det med pappren från A-kassan - inget konstigt. Ska bara lämnas till min arbetsgivare för en komplettering. Jag gör det inte. Jag gör det inte. Varför gör jag det inte? Jag vet ju hur bra det känns när det är gjort. Suck.
Om en stund ska jag laga middag. Har helt tappat inspirationen för att hitta på nya rätter och variera vardagsmaten. Förut målade jag en del i akvarell. Jag tänker ibland att det nog vore bra att börja med det igen. Men icke då. Min energi vart tog du vägen? Min glädje vart tog du vägen? Jag knaprar mina piller. Varken för ledsen eller för glad.
Förra hösten lade jag in gurka och gjorde rårörda lingon. Och jag kände mig väldigt väl tillfreds. Jag njöt av att skriva etiketter och titta på de fina burkarna i skafferiet. Nu sitter jag här och orkar knappt lura ut vad jag ska skriva.
Marianne
Det är Hugo som trasslat till det. Hugo är den yngste av våra hundar (dogvalebergo.blogspot.com) och ca 8,5 månader. I går var vi och köpt en massa leksaker som han skulle kunna leka med. Icke då. Mina garner är MYCKET roligare. Javisst, jag hade ställt undan de öppna korgarna, men en korg med lock stod kvar. Den hade han lyckats öppna. Trassel. Vi hade en kasse som skulle ut och brännas. Det var lite tomma förpackningar. Den kassen var tömd och innehållet söndertuggat och utspritt över golvet. På vardagsrumsbordet har vi en stor rund glasskål med stenar i botten och värmeljus. Vet inte hur han fått ner den på golvet, hel utan att hälla ut stenarna. Men på golvet stod den. Detta hann han med på 20 minuter. Min sambo åker 6.30 och jag gick upp 6.47.
Jag har i alla fall tagit itu med det. Nu lyser solen och jag borde gå ut och gå. Men det gör jag inte. Likadant är det med brevet från Skattemyndigheten - inget konstigt. De vill bara ha in en kopia på ett lönebesked. Likadant är det med pappren från A-kassan - inget konstigt. Ska bara lämnas till min arbetsgivare för en komplettering. Jag gör det inte. Jag gör det inte. Varför gör jag det inte? Jag vet ju hur bra det känns när det är gjort. Suck.
Om en stund ska jag laga middag. Har helt tappat inspirationen för att hitta på nya rätter och variera vardagsmaten. Förut målade jag en del i akvarell. Jag tänker ibland att det nog vore bra att börja med det igen. Men icke då. Min energi vart tog du vägen? Min glädje vart tog du vägen? Jag knaprar mina piller. Varken för ledsen eller för glad.
Förra hösten lade jag in gurka och gjorde rårörda lingon. Och jag kände mig väldigt väl tillfreds. Jag njöt av att skriva etiketter och titta på de fina burkarna i skafferiet. Nu sitter jag här och orkar knappt lura ut vad jag ska skriva.
Marianne
måndag 12 september 2011
Inte ensam
Fick plötsligt ett behov av att inte vara ensam. Inte ensam om att vara bipolär. Jag tänker vanligtvis att jag inte får fastna i min sjukdom. Att livet är mer. Fast egentligen är det nog mer ett sätt av förnekelse. Jag loggade in på Bipolarna och läste vad andra har skrivit. Skrivit om hålet därinne, om ångesten, om att inte klara av sina egna krav, om . . . ., om . . . om . . .
Bryt. Taging. På med leendet. In i duschen. Smink. Mot tandläkaren.
Bryt. Taging. På med leendet. In i duschen. Smink. Mot tandläkaren.
Honung som bisyssla?
Vintern slutade. Våren och sommaren försvann. Sommarloven och semestrarna blev till skola och arbete. Bönderna sådde och skördade. Oräkneliga var de småfåglar som kom farande med våren. De sjöng sina kärlekssånger. Lade sina ägg, matade de små liven och såg dem lämna boet. De har gjort vad de var här för att göra och följer nu med värmen söderut.
De gula löven blir fler och fler för varje dag. Fullmånen i augusti har passerat utan att jag satt på trappan och ylade med ett glas rosévin bredvid mig. Tja, det blir väl augusti igen. Skulle jag inte finnas då får väl du yla åt mig.
Det har varit en skön sommar och jag har bitvis mått riktigt bra. Veckorna i husvagnen fick mig att känna mig som om jag var alldeles normal. Underbart. Förmodligen för att kravlösheten också var där på semester. Det sällskapet mådde jag bra av. Paniken över att inte ha ett jobb, inte prestera, inte bidra - bara tära - kommer i vågor. Jag säger till mig själv att jag tycker det är skönt att vara ensam hemma på dagarna. Ja, ja, det kan jag väl fortsätta säga. Men hur mycket jag än upprepar det så hjälper det inte, mår bra gör jag bara när Johnny är hemma.
Sjukpenningdagarna är slut. Jag är överflyttad till arbetsförmedlingen. Både min läkare och min kontakt på arbetsförmedlingen har nämnt sjukersättning. Det är som om de sakta och försiktigt försöker smyga in det i mitt medvetande. Sår några frön. Jag ser det och hör det, men försöker hålla det ifrån mig. Inte arbeta mer - ja, det skulle väl kunna gå an - men det är ju inte en ersättning som får mig att hoppa högt av glädje precis. Ibland tänker jag att det kanske måste bli så ändå. Tänker . . . . . Kvinna. 56 år. Har haft politiska uppdrag för sossarna. Sjukskriven i 2,5 år. Bipolär sjukdom. Hmm. Kärringen är ju psykiskt sjuk, för fan. Det kan man väl inte veta vad hon tar sig för. Polisanmäld för grov förskingring. Friad i tingsrätten visserligen, men man vet aldrig. Ingen rök utan eld. Tjock är hon dessutom. Och så finns det ju så många yngre som är arbetslösa . . . .
Min läkare säger att jag först måste lära mig hantera vardagen. Få ett fungerande vardagsliv. Jodå, jag går upp. Äter frukost mellan 8 och 9. Sedan finns det alltid saker som behöver göras - men dom gör jag inte. Det är som om jag vore fastgjuten i cement när det gäller att få sånt gjort som behöver göras. Det kryper i hela kroppen. Kallsvetten och känslan av att inte få tillräckligt med luft, samtidigt som jag mår rent fysiskt illa är hemsk. Just nu kommer jag inte på någon som jag tycker så illa om att jag vill önska honom/henne den känslan. Ja tack, gärna ett fungerande vardagsliv och jag säger heller inte nej tack till ett fungerande helgliv. Fast sån tid som det tar mig att tillfriskna så är det väl lika bra att säga "pensionen nästa".
Jag skulle behöva en bisyssla med den låga ersättning jag får. Jag såg på Tradera ett par jättesnygga stickade tumvantar. De begärde 550 kr för dem. Jag har ingen aning om det var någon som bjöd över huvud taget. Skulle tro att garnkostnaden ligger på ca 100-lappen. Undrar om jag skulle kunna sticka ett par i veckan? Det skulle kunna bli 1800 extra i månaden. Jaha, det gäller bara att hitta några som köper vantar som kostar så mycket. Fast bisyssla får mig mest att tänka på honung.
onsdag 16 februari 2011
Onsdag. Fem veckor senare.
Senast jag skrev var för fem veckor sedan. Jag läste nu nyss vad jag skrev då. När jag läser det så tycker jag, att jag då borde insett hur nära kanten jag var. Kanten till helveteshålet. Plötsligt, när jag gick där i deppdalen, var jag på glid ner i helveteshålet.
Jag vet inte om jag skrivit om helveteshålet tidigare. Helveteshålet är ett ställe som är svårt att ta sig ur, och det är olika hur det är varje gång jag är där. Kanske är det inte ett hål som ändrar karaktär, utan flera hål - jag vet inte vilket. Den här gången var det ett mycket ljust och kallt ställe. Strålkastare med ett blåvitt ljus som avslöjade varje skråma, varje fläck och varje brist i mitt liv. Både faktiska och inbillade. Fast egentligen - vad är vad.
Hopkrupen, med stängda ögon och med händerna för öronen har jag legat där ett tag. Att vara där. Eller inte vara där . . . . jag kan för en stund ta mig därifrån . . . . eller åtminstone till kanten, för att sedan till synes viljeslöst vara mitt i strålkastarljuset igen. I kanten av hålet för att visa upp för familj och vänner att jag är nästan normal.
Efter en stund som nästan normal är batteriet med viljestyrka och energi helt tomt. Verkligen tomt. Inte bara psykiskt utan också fysiskt. Darrande händer, yrsel, illamående. Ungefär som jag inbillar mig att man kan känna sig efter ett maratonlopp, eller annan stor fysisk ansträngning.
Förmodligen har jag idag tagit mig en liten bit längre bort från det avslöjande ljuset. Jag skriver - vilket jag tror innebär att jag tror mig om att både kunna stava och skriva begripligt. Begripligt för vem? Det kan jag undra, för skrivandet måste väl fylla någon slags funktion i mitt liv - varför skulle jag annars göra det? Om, och i så fall vilken funktion det fyller, kanske jag får svar på. En liten röst viskar att det nog bara är ett skenheligt biktande för att försöka försvara att jag är som jag är. Om den lilla rösten är en riktig insikt eller en reflex från strålkastarljuset kan jag inte avgöra.
Jag vet inte om jag skrivit om helveteshålet tidigare. Helveteshålet är ett ställe som är svårt att ta sig ur, och det är olika hur det är varje gång jag är där. Kanske är det inte ett hål som ändrar karaktär, utan flera hål - jag vet inte vilket. Den här gången var det ett mycket ljust och kallt ställe. Strålkastare med ett blåvitt ljus som avslöjade varje skråma, varje fläck och varje brist i mitt liv. Både faktiska och inbillade. Fast egentligen - vad är vad.
Hopkrupen, med stängda ögon och med händerna för öronen har jag legat där ett tag. Att vara där. Eller inte vara där . . . . jag kan för en stund ta mig därifrån . . . . eller åtminstone till kanten, för att sedan till synes viljeslöst vara mitt i strålkastarljuset igen. I kanten av hålet för att visa upp för familj och vänner att jag är nästan normal.
Efter en stund som nästan normal är batteriet med viljestyrka och energi helt tomt. Verkligen tomt. Inte bara psykiskt utan också fysiskt. Darrande händer, yrsel, illamående. Ungefär som jag inbillar mig att man kan känna sig efter ett maratonlopp, eller annan stor fysisk ansträngning.
Förmodligen har jag idag tagit mig en liten bit längre bort från det avslöjande ljuset. Jag skriver - vilket jag tror innebär att jag tror mig om att både kunna stava och skriva begripligt. Begripligt för vem? Det kan jag undra, för skrivandet måste väl fylla någon slags funktion i mitt liv - varför skulle jag annars göra det? Om, och i så fall vilken funktion det fyller, kanske jag får svar på. En liten röst viskar att det nog bara är ett skenheligt biktande för att försöka försvara att jag är som jag är. Om den lilla rösten är en riktig insikt eller en reflex från strålkastarljuset kan jag inte avgöra.
onsdag 12 januari 2011
Till nytta
I går kändes det som om det var första vårdagen. Strax under nollan och solsken. Men jösses vad skitigt. I natt har det kommit ett nytt snötäcke som gör världen renare och dimman bäddar in oss i ett luddigt gulli-gull.
I dag är mitt sockervärde lite lägre än igår - runt 15 mot 20 i går. Jag har fått ett litet kort av diabetessköterskan där jag kan se symtomen för lågt respektive högt blodsocker. Symtomen för för högt blodsocker är:
Ökad törst - jodå, dricker litervis
Ökade urinmängder - javisst - pinkenödig jämt - inte undra på så mycket som jag dricker
Trötthet - yes, får inget gjort
Dimsyn - ja, framåt kvällen
Aptitförlust - näedå, inte en chans
Illamående - ja, usch
Kräkningar - tack och lov inte
Magsmärtor - ja, men inte hela tiden
Andedräkten luktar aceton - tror jag inte. Men svetten under brösten gör det
Andnöd - ja, ibland
Jag har fått tid för läkarbesök på fredag.
I går var jag inne på Arbetsförmedlingens hemsida och kollade lediga jobb. Jag känner mig så onyttig. Varför klarar jag inte uppgifter utanför min egen dörr - och bara i begränsad omfattning innanför den? Jodå, jag vet. Jag tänker på alla de gånger jag sagt att "jag förstår" när någon berättat att de "mår dåligt". I helsike heller att jag har förstått. Inte en jäkla susning har jag haft.
Jag ser mig själv i spegeln. Den osminkade varianten ser trött och glåmig ut. Den sminkade däremot verkar det inte vara nåt större fel på. Även när jag vill förstå. Även när jag vill acceptera, så gör jag inte riktigt det. Psykisk utmattning, bipolär sjukdom, att "må dåligt" drabbar andra - inte mig. Jag vill jobba, vara i farten nästan hela tiden, göra saker, uträtta nåt, vara stark och kreativ - ju mer jag tänker på det, ju avlägsnare känns det.
Jag tänker att det måste bli små, små steg framåt. Så små att en del av mig inte ens kommer att acceptera att det är steg framåt. Undrar varför den här kärringen måste vara så tjurbaggig. Jag kan tänka små steg framåt/uppåt. Jag kan skriva ner det. Göra det verkar däremot vara stört när omöjligt.
En annan dag . . . om jag visste att den bara kom . . . klarar jag mer.
I dag är mitt sockervärde lite lägre än igår - runt 15 mot 20 i går. Jag har fått ett litet kort av diabetessköterskan där jag kan se symtomen för lågt respektive högt blodsocker. Symtomen för för högt blodsocker är:
Ökad törst - jodå, dricker litervis
Ökade urinmängder - javisst - pinkenödig jämt - inte undra på så mycket som jag dricker
Trötthet - yes, får inget gjort
Dimsyn - ja, framåt kvällen
Aptitförlust - näedå, inte en chans
Illamående - ja, usch
Kräkningar - tack och lov inte
Magsmärtor - ja, men inte hela tiden
Andedräkten luktar aceton - tror jag inte. Men svetten under brösten gör det
Andnöd - ja, ibland
Jag har fått tid för läkarbesök på fredag.
I går var jag inne på Arbetsförmedlingens hemsida och kollade lediga jobb. Jag känner mig så onyttig. Varför klarar jag inte uppgifter utanför min egen dörr - och bara i begränsad omfattning innanför den? Jodå, jag vet. Jag tänker på alla de gånger jag sagt att "jag förstår" när någon berättat att de "mår dåligt". I helsike heller att jag har förstått. Inte en jäkla susning har jag haft.
Jag ser mig själv i spegeln. Den osminkade varianten ser trött och glåmig ut. Den sminkade däremot verkar det inte vara nåt större fel på. Även när jag vill förstå. Även när jag vill acceptera, så gör jag inte riktigt det. Psykisk utmattning, bipolär sjukdom, att "må dåligt" drabbar andra - inte mig. Jag vill jobba, vara i farten nästan hela tiden, göra saker, uträtta nåt, vara stark och kreativ - ju mer jag tänker på det, ju avlägsnare känns det.
Jag tänker att det måste bli små, små steg framåt. Så små att en del av mig inte ens kommer att acceptera att det är steg framåt. Undrar varför den här kärringen måste vara så tjurbaggig. Jag kan tänka små steg framåt/uppåt. Jag kan skriva ner det. Göra det verkar däremot vara stört när omöjligt.
En annan dag . . . om jag visste att den bara kom . . . klarar jag mer.
fredag 7 januari 2011
Första veckan
Ja, då har första veckan på nya året passerat. Det har varit mycken rastlöshet och ett anfall av panikångest - det första på länge turligt nog. Mitt i detta har vi plockat bort alla julsaker och låtit vårt hem återgå till det normala. Sista insatsen på det området tog vår hund Frans hand om. Han plockade ner kransen från ytterdörren och tuggade sönder den.
I söndags, 2 januari, utökades vår familj med 6 valpar. Kanske har det bidragit till rastlösheten - nattsömnen har blivit rejält störd av pipande valpar och en tik som vill gå ut varannan timma.
Har inte fått ro att skriva här men ändå fått till en blogg om valparna,
dog-valebergo.blogspot.com och det är ju alltid något.
I söndags, 2 januari, utökades vår familj med 6 valpar. Kanske har det bidragit till rastlösheten - nattsömnen har blivit rejält störd av pipande valpar och en tik som vill gå ut varannan timma.
Har inte fått ro att skriva här men ändå fått till en blogg om valparna,
dog-valebergo.blogspot.com och det är ju alltid något.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)