Gnäll-lista. Jag skriver det med ett bindestreck, för vem fasen förstår vad en gnällista är.
Jag har haft den ett par dagar. Den har legat där i vardagsrummet med en penna bredvid. När jag så "känt sånt där som är bra att komma ihåg när man kommer till läkaren" har jag skrivit ner det på min lista. Jag har varit hos läkaren i kväll. Yes, han har kvällsöppet. Jodå, så var jag då där. Ja hej hej, slå dig ner. Hur är det nu med Marianne då?
Det är då jag tar fram min gnäll-lista. Hade jag inte haft den, så hade jag inte vetat vad jag skulle säga. Så börjar jag läsa från min lista och förklara. Min läkare skriver febrilt. När jag är klar säger han "bra". Bra att jag skrivit upp alltså. Och visst var det bra. "Hur jag mår" var snabbt överstökat och vi kunde ägna tiden åt "varför". Varför mår jag sämre idag än när jag var hos läkaren senast?
Ja, jag vet inte varför jag mår sämre. Kanske är det för att det bli höst, eller någonting med den bipolära svängningen. Min läkare sitter tyst och tittar på mig, sedan säger han "nej, det tror jag inte". Tystnad. Han stirrar på dataskärmen och trummar lite med fingrarna mot skrivbordet. Så vänder han sig mot mig och säger: "du skulle till arbetsförmedlingen någon dag efter att du var här förra gången. Berätta om hur det var". Jag berättade det lilla som fanns att berätta. Minns nästan bara att min handläggare började med att fråga om det kunde vara aktuellt med sjukersättning. "Hm, hur känner du för det?" frågar min läkare. Egentligen hade han inte behövt fråga för vi har pratat om det där med att ha ett arbete.
Att ha ett arbete - eller snarare att kunna arbeta. Att känna tillfredsställelsen av att ha gjort ett bra jobb. Att längta till semester. Att ha arbetskamrater. Min rädsla för att ha passerat bäst före datum för arbetsmarknaden. Att inte längre duga. . . .
"Jag hade också kunnat prata om sjukersättning" säger min läkare, och fortsätter "men det är inte jag som ska komma fram till det. Vi ska tillsammans hitta det som är livskvalité för dig. Om det till någon del innefattar sjukersättning kan vi inte avgöra idag".
Jag har just läst läkarintyget. Nu ska jag fundera lite över det där som min läkare också sa: "du måste arbeta med att få dig själv att acceptera att du är sjuk, att du inte orkar allt du vill". Som sagt - jag har läst intyget. Ja, då är det två saker att fundera över - acceptera att jag är sjuk och att tänka positivt. "Tänk positivt" står det på min kylskåpsmagnet.
Yippii! Jag mår bättre. Jag har orkat läsa sjukintyget.
tisdag 27 september 2011
Men jag gör det
Jag äter lunch. Har tinat jordgubbar som jag hade i frysen. Äter dem med vispad grädde och havreflarn. Jag vet! Inte världens bästa bästa lunch när man har diabetes. Men mina värden var jättebra när jag var hos diabetessköterskan i går. Så nu festar jag (och glömmer att jag borde gå ner i vikt).
Jag intalar mig att jag mår bra idag. Fast så är det inte. Det blir sämre och sämre. Lite mer varje dag. Det tar emot att svara i telefon - men jag gör det. Det tar emot att åka till affären - men jag gör det. Det tar emot att träffa folk - men jag gör det.
Minnet är inte heller vad det borde vara. Nyss kom jag på att jag måste skicka in intyg till Försäkringskassan. Skulle ju egentligen ha skickats i förrgår. Nu har jag suttit här i mer än en halvtimma och bara stirrat på skärmen. Kan inte minnas att jag tänkt en enda tanke.
Orken att skriva mer saknas och mina händer darrar så det är svårt att skriva. Ska till läkaren i kväll. Hoppas jag mår bättre i morgon
Jag intalar mig att jag mår bra idag. Fast så är det inte. Det blir sämre och sämre. Lite mer varje dag. Det tar emot att svara i telefon - men jag gör det. Det tar emot att åka till affären - men jag gör det. Det tar emot att träffa folk - men jag gör det.
Minnet är inte heller vad det borde vara. Nyss kom jag på att jag måste skicka in intyg till Försäkringskassan. Skulle ju egentligen ha skickats i förrgår. Nu har jag suttit här i mer än en halvtimma och bara stirrat på skärmen. Kan inte minnas att jag tänkt en enda tanke.
Orken att skriva mer saknas och mina händer darrar så det är svårt att skriva. Ska till läkaren i kväll. Hoppas jag mår bättre i morgon
onsdag 21 september 2011
I dag - inte ett dugg bipolär
Jag sitter här och tittar ut på regnet som strilar ner. Utanför glasverandans fönster står ett par stora kastanjeträd. Än så länge är de flesta bladen gröna. På det vita trädgårdsbordet står en grön plastback med äpplen i. På gräsmattan ligger en röd och gul barnskottkärra på sidan. Det är lugnt och skönt.
Jag är hos min dotter som bor en bit syd-ost om Borås. Det stora 1800-talshuset bjuder på ett underbart lugn. Det har generösa ytor där jag kan gå runt i sakta mak och titta ut över gärdena utanför trädgården. Jag har sovit gott i natt och jag stannar här tills i morgon.
Nu har det varit paus från skrivandet en stund. Matat och vyssjat till sömn. Två barnbarn - 3,5 månad respektive 2 år och 3 månader. Nu sover ungarna och jag har skickat min unge till sängs för att sova middag. Det syns på henne att hon behöver det.
Jag har levt mitt liv utan diagnos. Visst har jag många gånger det senaste decenniet tänkt att jag kanske är lite "knäpp" och att jag nog borde söka för det. Många gånger har jag varit på väg till telefonen men ångrat mig - för vad skulle jag säga? Ja hej, jag heter Marianne och skulle vilja ha en tid, för jag tror att jag är knäpp. Nähä, och så blev det inte av.
Nu kan jag ju se mitt hypomaniska liv där jag parerat depressioner med lindrig mani. Det höll länge. Det höll över min mans död innan han fyllde 45. Det höll över mitt barns ätstörning. Det höll över ett arbete som hade 45-50 timmar per vecka i 10 år. Det höll med två halvtidsarbeten som båda oftare var 75 än 50 procent. Det höll in i ett nytt förhållande. När jag upptäckte att han var alkoholist med förtryckarfasoner så höll det för att avsluta det förhållandet. Det höll in i ytterligare ett förhållande. Ett underbart förhållande där jag kände att jag kunde släppa taget. Det är bara det att när jag väl började släppa efter lite så släppte fördämningarna - och februari 2009 höll det inte längre.
Jag har haft tur. Dels genom att ha en fantastisk sambo och dels för att ha fått bra kontakt med öppenpsyk. När det brast var jag på vårdcentralen och fick medicin för depression. Återbesök en gång i månaden, ny läkare och ny eller ökad medicin. Jag klandrar inte vårdcentralen för det. De får ju ta de läkare som kommer och vill inte läkarna jobba där så är det ju ingen som kan tvinga dem - lika lite som någon kunnat tvinga mig att arbeta på en ort där jag inte velat jobba.
Efter ett par gånger på vårdcentralen fick jag frågan om jag ville prata med en kurator. Jag tackade ja och gick sedan dit så där 4-5 gånger. Så kom jag dit lite för tidigt. Satte mig i väntrummet och tog en veckotidning. I den fanns en en artikel om en kvinna som behandlats för depression under 10 år. Sedan hade hon fått diagnosen bipolär. Fått medicin och var i stort sett symptomfri. Hennes berättelse om hennes liv hade lika gärna kunnat vara en berättelse om mitt liv.
När jag kom in till kuratorn så berättade jag om vad jag läst. Hon sa att hon inte hade kompetens att bedöma det. Hon tyckte att jag skulle berätta det när jag kom till vårdcentralen nästa gång. Så gjorde jag. Läkaren lyssnade och sa att jag vill prova att ändra medicinen en gång till. Jag skriver i journalen att om det inte har gett effekt till nästa gång så behöver du ha en remiss till psyk. 8 månader från första besöket på vårdcentralen får jag remiss till psyk.
Sedan gick det fort. 14 dagar senare fick jag tid för bedömning. En vecka senare var det dags för läkarbesök. Diagnos bipolär, andra mediciner och regelbundna KBT-samtal. Har fungerat bra bortsett från läkarbristen. Har därför skaffat mig en privatläkare. Han har dessutom öppet en kväll i veckan så att min sambo kan följa med. Toppen.
Som sagt - i dag inte ett dugg bipolär. Det är så skönt att de här dagarna börjar dyka upp. Små ljuspunkter i det grå. Nu gäller det "bara" att få till så att vardagsrytmen fungerar alla dagar. "Bara" alltså.
Och så förhoppningen att det bipolära inte kilat över till de kommande generationerna.
Jag är hos min dotter som bor en bit syd-ost om Borås. Det stora 1800-talshuset bjuder på ett underbart lugn. Det har generösa ytor där jag kan gå runt i sakta mak och titta ut över gärdena utanför trädgården. Jag har sovit gott i natt och jag stannar här tills i morgon.
Nu har det varit paus från skrivandet en stund. Matat och vyssjat till sömn. Två barnbarn - 3,5 månad respektive 2 år och 3 månader. Nu sover ungarna och jag har skickat min unge till sängs för att sova middag. Det syns på henne att hon behöver det.
Jag har levt mitt liv utan diagnos. Visst har jag många gånger det senaste decenniet tänkt att jag kanske är lite "knäpp" och att jag nog borde söka för det. Många gånger har jag varit på väg till telefonen men ångrat mig - för vad skulle jag säga? Ja hej, jag heter Marianne och skulle vilja ha en tid, för jag tror att jag är knäpp. Nähä, och så blev det inte av.
Nu kan jag ju se mitt hypomaniska liv där jag parerat depressioner med lindrig mani. Det höll länge. Det höll över min mans död innan han fyllde 45. Det höll över mitt barns ätstörning. Det höll över ett arbete som hade 45-50 timmar per vecka i 10 år. Det höll med två halvtidsarbeten som båda oftare var 75 än 50 procent. Det höll in i ett nytt förhållande. När jag upptäckte att han var alkoholist med förtryckarfasoner så höll det för att avsluta det förhållandet. Det höll in i ytterligare ett förhållande. Ett underbart förhållande där jag kände att jag kunde släppa taget. Det är bara det att när jag väl började släppa efter lite så släppte fördämningarna - och februari 2009 höll det inte längre.
Jag har haft tur. Dels genom att ha en fantastisk sambo och dels för att ha fått bra kontakt med öppenpsyk. När det brast var jag på vårdcentralen och fick medicin för depression. Återbesök en gång i månaden, ny läkare och ny eller ökad medicin. Jag klandrar inte vårdcentralen för det. De får ju ta de läkare som kommer och vill inte läkarna jobba där så är det ju ingen som kan tvinga dem - lika lite som någon kunnat tvinga mig att arbeta på en ort där jag inte velat jobba.
Efter ett par gånger på vårdcentralen fick jag frågan om jag ville prata med en kurator. Jag tackade ja och gick sedan dit så där 4-5 gånger. Så kom jag dit lite för tidigt. Satte mig i väntrummet och tog en veckotidning. I den fanns en en artikel om en kvinna som behandlats för depression under 10 år. Sedan hade hon fått diagnosen bipolär. Fått medicin och var i stort sett symptomfri. Hennes berättelse om hennes liv hade lika gärna kunnat vara en berättelse om mitt liv.
När jag kom in till kuratorn så berättade jag om vad jag läst. Hon sa att hon inte hade kompetens att bedöma det. Hon tyckte att jag skulle berätta det när jag kom till vårdcentralen nästa gång. Så gjorde jag. Läkaren lyssnade och sa att jag vill prova att ändra medicinen en gång till. Jag skriver i journalen att om det inte har gett effekt till nästa gång så behöver du ha en remiss till psyk. 8 månader från första besöket på vårdcentralen får jag remiss till psyk.
Sedan gick det fort. 14 dagar senare fick jag tid för bedömning. En vecka senare var det dags för läkarbesök. Diagnos bipolär, andra mediciner och regelbundna KBT-samtal. Har fungerat bra bortsett från läkarbristen. Har därför skaffat mig en privatläkare. Han har dessutom öppet en kväll i veckan så att min sambo kan följa med. Toppen.
Som sagt - i dag inte ett dugg bipolär. Det är så skönt att de här dagarna börjar dyka upp. Små ljuspunkter i det grå. Nu gäller det "bara" att få till så att vardagsrytmen fungerar alla dagar. "Bara" alltså.
Och så förhoppningen att det bipolära inte kilat över till de kommande generationerna.
måndag 19 september 2011
"Inte-dag"
I dag är en inte-dag. Har suttit här framför datorn och läst en del. Främst det som står på Bipolarna. http://www.bipolarna.se/ Vill läsa att fler har det som jag. "Inte-dag" för att jag inte uträttat något vettigt.
På ett ställe fanns det en fråga om det var någon mer som hörde musik. Jag skrev inget där, men från och till hör jag mycket svagt vacker klassisk musik. Liknande frågor - är det nån' som . . . . - mår som jag, provat den här medicinen, osv.
Borde ha börjat för länge sedan med klänningen jag lovat att sy om till vår dotter. Men i dag skakar mina händer mer än vanligt. Har läst att Lithionit har det som biverkning, men att det ska gå över. Jag tycker att det ökar hela tiden. Så jag är osäker på hur bra jag klarar av att sy. Jag klarar nästan inte av att skriva.
På ett ställe fanns det en fråga om det var någon mer som hörde musik. Jag skrev inget där, men från och till hör jag mycket svagt vacker klassisk musik. Liknande frågor - är det nån' som . . . . - mår som jag, provat den här medicinen, osv.
Borde ha börjat för länge sedan med klänningen jag lovat att sy om till vår dotter. Men i dag skakar mina händer mer än vanligt. Har läst att Lithionit har det som biverkning, men att det ska gå över. Jag tycker att det ökar hela tiden. Så jag är osäker på hur bra jag klarar av att sy. Jag klarar nästan inte av att skriva.
söndag 18 september 2011
Min bok
Jag började skriva en bok, men tänkte att vem skulle väl vilja betala för den och läsa den. Nu har jag lagt ut bokens olika delar som sidor på den här bloggen. Gratis för vem som helst som vill läsa.
Fredag
I fredags var jag stark. I fredags mådde jag bra. Jag önskar att alla dagar finge vara så. Jag kände glädje. Jag kände sorg. Jag önskar att alla dagar vore så.
Jag vaknade utan huvudvärk - händer nästan aldrig.
Åt frukost - klarar jag inte alltid.
Dammsög, torkade golvet, lade på rena mattor och vattnade blommorna - minns inte när det hände senast att jag klarade det på samma dag.
Jag åkte för att handla utan att känna oro för det. Då, där precis i vägkanten utanför vårt hus, ligger vår fina svarta katt Vilda överkörd. Jag stannar bilen och går ut. Går fram och konstaterar att hon är död.
I stan' gick jag till bokhandeln och köpte en kalender för 2012. Det där med ny kalender har jag ju skrivit om tidigare -
Jag handlade matvaror och åkte hem. Väl hemma plockade jag in kylvarorna först. Det har jag i vanliga fall väldigt svårt för. Det blir alltid en massa andra saker som "måste" göras först.
Jag gick ut och hämtade en spade och ett par handskar. Jag hämtade lilla Vilda ut i vägrenen och bar henne in i trädgården. Jag pratade med henne som jag brukat göra. Jag grävde en grop och lade ner henne i den. Jag tittade upp mot himlen och bad: "Oh, du allt levandes Moder. Ta hand om Vilda. Jag tackar dig Mor för att jag fått förmånen att vara med om att få göra den vilda Vilda till en tam Vilda". Jag täckte över henne med jord och gick gråtande där ifrån. Jag tänkte att jag var glad att jag kunde gråta och inte stängde in sorgen.
Sedan tog jag fram gräsklipparen, men fick inte igång den. Försökte ett par gånger - men nej då, den startade inte. Jag plockade ihop lite blomkrukor och gick sedan in.
Efter en stund tittade jag ut på altanen. Där ute lekte två av Vildas kattungar. Jag tänkte att: "nu har de ingen mamma", och så grät jag lite igen. Vilda lämnade efter sig fyra ungar. Eftersom hon inte tog hem dem förrän de var ganska stora så får vi inte ta i dem än. Som tur är så är de stora nog att äta själva.
En bra dag. En stark dag.
Jag vaknade utan huvudvärk - händer nästan aldrig.
Åt frukost - klarar jag inte alltid.
Dammsög, torkade golvet, lade på rena mattor och vattnade blommorna - minns inte när det hände senast att jag klarade det på samma dag.
Jag åkte för att handla utan att känna oro för det. Då, där precis i vägkanten utanför vårt hus, ligger vår fina svarta katt Vilda överkörd. Jag stannar bilen och går ut. Går fram och konstaterar att hon är död.
I stan' gick jag till bokhandeln och köpte en kalender för 2012. Det där med ny kalender har jag ju skrivit om tidigare -
Jag handlade matvaror och åkte hem. Väl hemma plockade jag in kylvarorna först. Det har jag i vanliga fall väldigt svårt för. Det blir alltid en massa andra saker som "måste" göras först.
Jag gick ut och hämtade en spade och ett par handskar. Jag hämtade lilla Vilda ut i vägrenen och bar henne in i trädgården. Jag pratade med henne som jag brukat göra. Jag grävde en grop och lade ner henne i den. Jag tittade upp mot himlen och bad: "Oh, du allt levandes Moder. Ta hand om Vilda. Jag tackar dig Mor för att jag fått förmånen att vara med om att få göra den vilda Vilda till en tam Vilda". Jag täckte över henne med jord och gick gråtande där ifrån. Jag tänkte att jag var glad att jag kunde gråta och inte stängde in sorgen.
Sedan tog jag fram gräsklipparen, men fick inte igång den. Försökte ett par gånger - men nej då, den startade inte. Jag plockade ihop lite blomkrukor och gick sedan in.
Efter en stund tittade jag ut på altanen. Där ute lekte två av Vildas kattungar. Jag tänkte att: "nu har de ingen mamma", och så grät jag lite igen. Vilda lämnade efter sig fyra ungar. Eftersom hon inte tog hem dem förrän de var ganska stora så får vi inte ta i dem än. Som tur är så är de stora nog att äta själva.
En bra dag. En stark dag.
onsdag 14 september 2011
Utredningsarbete
Förmiddagen i dag har jag ägnat åt utredningsarbete. Det har jag förresten gjort ett par dagar nu. Fast i dag trodde jag att jag skulle slippa.
Det är Hugo som trasslat till det. Hugo är den yngste av våra hundar (dogvalebergo.blogspot.com) och ca 8,5 månader. I går var vi och köpt en massa leksaker som han skulle kunna leka med. Icke då. Mina garner är MYCKET roligare. Javisst, jag hade ställt undan de öppna korgarna, men en korg med lock stod kvar. Den hade han lyckats öppna. Trassel. Vi hade en kasse som skulle ut och brännas. Det var lite tomma förpackningar. Den kassen var tömd och innehållet söndertuggat och utspritt över golvet. På vardagsrumsbordet har vi en stor rund glasskål med stenar i botten och värmeljus. Vet inte hur han fått ner den på golvet, hel utan att hälla ut stenarna. Men på golvet stod den. Detta hann han med på 20 minuter. Min sambo åker 6.30 och jag gick upp 6.47.
Jag har i alla fall tagit itu med det. Nu lyser solen och jag borde gå ut och gå. Men det gör jag inte. Likadant är det med brevet från Skattemyndigheten - inget konstigt. De vill bara ha in en kopia på ett lönebesked. Likadant är det med pappren från A-kassan - inget konstigt. Ska bara lämnas till min arbetsgivare för en komplettering. Jag gör det inte. Jag gör det inte. Varför gör jag det inte? Jag vet ju hur bra det känns när det är gjort. Suck.
Om en stund ska jag laga middag. Har helt tappat inspirationen för att hitta på nya rätter och variera vardagsmaten. Förut målade jag en del i akvarell. Jag tänker ibland att det nog vore bra att börja med det igen. Men icke då. Min energi vart tog du vägen? Min glädje vart tog du vägen? Jag knaprar mina piller. Varken för ledsen eller för glad.
Förra hösten lade jag in gurka och gjorde rårörda lingon. Och jag kände mig väldigt väl tillfreds. Jag njöt av att skriva etiketter och titta på de fina burkarna i skafferiet. Nu sitter jag här och orkar knappt lura ut vad jag ska skriva.
Marianne
Det är Hugo som trasslat till det. Hugo är den yngste av våra hundar (dogvalebergo.blogspot.com) och ca 8,5 månader. I går var vi och köpt en massa leksaker som han skulle kunna leka med. Icke då. Mina garner är MYCKET roligare. Javisst, jag hade ställt undan de öppna korgarna, men en korg med lock stod kvar. Den hade han lyckats öppna. Trassel. Vi hade en kasse som skulle ut och brännas. Det var lite tomma förpackningar. Den kassen var tömd och innehållet söndertuggat och utspritt över golvet. På vardagsrumsbordet har vi en stor rund glasskål med stenar i botten och värmeljus. Vet inte hur han fått ner den på golvet, hel utan att hälla ut stenarna. Men på golvet stod den. Detta hann han med på 20 minuter. Min sambo åker 6.30 och jag gick upp 6.47.
Jag har i alla fall tagit itu med det. Nu lyser solen och jag borde gå ut och gå. Men det gör jag inte. Likadant är det med brevet från Skattemyndigheten - inget konstigt. De vill bara ha in en kopia på ett lönebesked. Likadant är det med pappren från A-kassan - inget konstigt. Ska bara lämnas till min arbetsgivare för en komplettering. Jag gör det inte. Jag gör det inte. Varför gör jag det inte? Jag vet ju hur bra det känns när det är gjort. Suck.
Om en stund ska jag laga middag. Har helt tappat inspirationen för att hitta på nya rätter och variera vardagsmaten. Förut målade jag en del i akvarell. Jag tänker ibland att det nog vore bra att börja med det igen. Men icke då. Min energi vart tog du vägen? Min glädje vart tog du vägen? Jag knaprar mina piller. Varken för ledsen eller för glad.
Förra hösten lade jag in gurka och gjorde rårörda lingon. Och jag kände mig väldigt väl tillfreds. Jag njöt av att skriva etiketter och titta på de fina burkarna i skafferiet. Nu sitter jag här och orkar knappt lura ut vad jag ska skriva.
Marianne
måndag 12 september 2011
Inte ensam
Fick plötsligt ett behov av att inte vara ensam. Inte ensam om att vara bipolär. Jag tänker vanligtvis att jag inte får fastna i min sjukdom. Att livet är mer. Fast egentligen är det nog mer ett sätt av förnekelse. Jag loggade in på Bipolarna och läste vad andra har skrivit. Skrivit om hålet därinne, om ångesten, om att inte klara av sina egna krav, om . . . ., om . . . om . . .
Bryt. Taging. På med leendet. In i duschen. Smink. Mot tandläkaren.
Bryt. Taging. På med leendet. In i duschen. Smink. Mot tandläkaren.
Honung som bisyssla?
Vintern slutade. Våren och sommaren försvann. Sommarloven och semestrarna blev till skola och arbete. Bönderna sådde och skördade. Oräkneliga var de småfåglar som kom farande med våren. De sjöng sina kärlekssånger. Lade sina ägg, matade de små liven och såg dem lämna boet. De har gjort vad de var här för att göra och följer nu med värmen söderut.
De gula löven blir fler och fler för varje dag. Fullmånen i augusti har passerat utan att jag satt på trappan och ylade med ett glas rosévin bredvid mig. Tja, det blir väl augusti igen. Skulle jag inte finnas då får väl du yla åt mig.
Det har varit en skön sommar och jag har bitvis mått riktigt bra. Veckorna i husvagnen fick mig att känna mig som om jag var alldeles normal. Underbart. Förmodligen för att kravlösheten också var där på semester. Det sällskapet mådde jag bra av. Paniken över att inte ha ett jobb, inte prestera, inte bidra - bara tära - kommer i vågor. Jag säger till mig själv att jag tycker det är skönt att vara ensam hemma på dagarna. Ja, ja, det kan jag väl fortsätta säga. Men hur mycket jag än upprepar det så hjälper det inte, mår bra gör jag bara när Johnny är hemma.
Sjukpenningdagarna är slut. Jag är överflyttad till arbetsförmedlingen. Både min läkare och min kontakt på arbetsförmedlingen har nämnt sjukersättning. Det är som om de sakta och försiktigt försöker smyga in det i mitt medvetande. Sår några frön. Jag ser det och hör det, men försöker hålla det ifrån mig. Inte arbeta mer - ja, det skulle väl kunna gå an - men det är ju inte en ersättning som får mig att hoppa högt av glädje precis. Ibland tänker jag att det kanske måste bli så ändå. Tänker . . . . . Kvinna. 56 år. Har haft politiska uppdrag för sossarna. Sjukskriven i 2,5 år. Bipolär sjukdom. Hmm. Kärringen är ju psykiskt sjuk, för fan. Det kan man väl inte veta vad hon tar sig för. Polisanmäld för grov förskingring. Friad i tingsrätten visserligen, men man vet aldrig. Ingen rök utan eld. Tjock är hon dessutom. Och så finns det ju så många yngre som är arbetslösa . . . .
Min läkare säger att jag först måste lära mig hantera vardagen. Få ett fungerande vardagsliv. Jodå, jag går upp. Äter frukost mellan 8 och 9. Sedan finns det alltid saker som behöver göras - men dom gör jag inte. Det är som om jag vore fastgjuten i cement när det gäller att få sånt gjort som behöver göras. Det kryper i hela kroppen. Kallsvetten och känslan av att inte få tillräckligt med luft, samtidigt som jag mår rent fysiskt illa är hemsk. Just nu kommer jag inte på någon som jag tycker så illa om att jag vill önska honom/henne den känslan. Ja tack, gärna ett fungerande vardagsliv och jag säger heller inte nej tack till ett fungerande helgliv. Fast sån tid som det tar mig att tillfriskna så är det väl lika bra att säga "pensionen nästa".
Jag skulle behöva en bisyssla med den låga ersättning jag får. Jag såg på Tradera ett par jättesnygga stickade tumvantar. De begärde 550 kr för dem. Jag har ingen aning om det var någon som bjöd över huvud taget. Skulle tro att garnkostnaden ligger på ca 100-lappen. Undrar om jag skulle kunna sticka ett par i veckan? Det skulle kunna bli 1800 extra i månaden. Jaha, det gäller bara att hitta några som köper vantar som kostar så mycket. Fast bisyssla får mig mest att tänka på honung.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)