Orden har tagit slut

Dag efter dag efter dag har jag suttit här och stirrat utan att kunna formulera en enda mening. Det har varit illa, riktigt illa. Händerna skakar och närminnet har varit i det närmaste obefintligt. Det här med minnet har gjort mig rädd. Tänk om det är något annat än stress och bipolära sviter.


Ett par dagar emellan har det varit bättre och jag har till och med tagit mig ut och gått. Efteråt känner jag mig duktig, och tänker att det måste jag göra oftare. Men inte idag, inte idag. Kanske i morgon. 


Just nu vill jag bara sova - så jag går och lägger mig en stund

Som en åsna

One day a farmer's donkey fell down into a well. The animal cried piteously for ...hours as the farmer tried to figure out what to do. Finally, he decided the animal was old, and the well needed to be covered up anyway; it just wasn't worth it to retrieve the donkey.

He invited all his neighbors to come over and help him. They all grabbed a shovel and began to shovel dirt into the well. At first, the donkey realized what was happening and cried horribly. Then, to everyone's amazement he quieted down.

A few shovel loads later, the farmer finally looked down the well. He was astonished at what he saw. With each shovel of dirt that hit his back, the donkey was doing something amazing. He would shake it off and take a step up.

As the farmer's neighbors continued to shovel dirt on top of the animal, he would shake it off and take a step up. Pretty soon, everyone was amazed as the donkey stepped up over the edge of the well and happily trotted off!

MORAL :
Life is going to shovel dirt on you, all kinds of dirt. The trick to getting out of the well is to shake it off and take a step up. Each of our troubles is a steppingstone. We can get out of the deepest wells just by not stopping, never giving up! Shake it off and take a step up.

Remember the five simple rules to be happy:

1. Free your heart from hatred - Forgive.

2. Free your mind from worries - Most never happens.

3. Live simply and appreciate what you have.

4. Give more.

5. Expect less from people but more from God.

You have two choices... smile and close this page,
or pass this along to someone else to share the lesson .
God bless us all!

Tillhörande: Robert Mauro

I går en vittring av jul. I dag rastlöst ingenting

I går kände jag årets första vittring av jul. Eller var det kanske doften av snö .Det var så påtagligt att jag förvånat vände mig om för att jag inte såg någon julskyltning. En helt bisarr känsla som återkom flera gånger under dagen. Flera gånger tittade jag mot himlen för att se om det var några snömoln på väg in. Jag funderade på julförberedelser. Plocka lummer och mossa. Ska jag kanske göra julkorten själv? Små tomtetavlor, eller vinterbilder i akvarell. Hmm, tål att tänka på. Egentligen är det lite sent att börja planera för jul nu. Jag vill att jul ska vara, ja, jag hittar inte riktigt rätta orden. 


Jag vill att jul ska vara "på riktigt". Små julgåvor som det finns tanke med. Inget som jag rusat iväg och köpt för att det så ska vara. Inte så mycket av något. Stickade tofflor o tröjor i julklapp. All mat hemlagad. Inga halvfabrikat - fast det använder jag ju inte annars heller. 


Så idag. Rastlöshet. Samarin. Jag tänkte i eftermiddags att det kändes som juldagen. Ätit för mycket - ändå småhungrig. I kylskåpet finns massor att småäta av - men inget smakar. Halvfyllda frukt- och godisfat. Inte ens vatten smakar gott. Lägger mig på soffan och slår på TV:n. Bara repriser - precis som en juldag. I morgon är det måndag och jag ska rensa kantareller - inte fira Annandag Jul.

To be

En kompis har delat den med mig på Facebook

15 om dan'

15 om dagen. De flesta är vita. 105 i veckan, några är smutsrosa. 5460 på ett år. Därtill 2  sprutor om dagen. Stämningsstabiliserande , uppiggande . . . . .

Och så de små lugnande vita. Det är väl inte sockerpiller? Jodå, det känns minsann så då jag pillat i mig ett halvt dussin och ångesten fortfarande brer ut sig fritt. 

Åh, ja ja, och så värktabletterna. De dagar som värken känns som tandvärk i hela kroppen. Då går det åt värktabletter. Min läkare säger att den hör ihop med stressen.

Hej där! Är jag kvar där bakom pillerdosetten? Vem är jag nu? Känner jag igen mig? Vad vill jag med resten av mitt liv. Oj, oj, jag höll på att glömma de små pillren för att somna och dom för att sedan sova vidare. 

I morse satt jag och fyllde på dosetten och tänkte lite på alla dessa piller.  Kommer jag att bli lika sjuk som jag var, när jag klappade ihop, om jag inte tar mina piller? Inte så att jag på allvar funderar på att sluta ta dem. Det är mera en känsla av hemlöshet. Som om jaget inte vill acceptera sin delaktighet i kroppens krämpor och tvärt om. Jag säger nej, när min terapeut frågar om jag vill tillbaka till mitt maniska liv. Fast ja, eller nej, eller . . . eller . . . Jag vet helt enkelt inte. Personen jag var, var i alla fall en person som jag kände. En person vars brister och förtjänster jag visste om, trots att det hände ganska ofta att jag förnekade dem (åtminstone bristerna). Nej, det kanske snarare är vilsenhet  än hemlöshet, eller saknad.

Aldrig mer densamma. Vem hade jag varit, om jag de senaste åren inte knaprat piller? 

Ser du?

Ser, att jag genom att skriva "knapra piller" i stället för "äta medicin" vill skoja bort allvaret. Allvarligt alltså! Det går dagar när jag nästan inte tänker på något annat. Vem är jag? - och hur långt ifrån det står den jag vill vara?  Är det det här som kallas existentiella tvivel? Eller är det någon som har en bra beskrivning av det?

Just i kväll när jag känner mig skapligt i balans, tänker jag att jag måste sluta slänga bort min tid på att grubbla på sånt som inte leder någon vart.  Carpe diem. Uttjatat citat - men ack så svårt att göra.  Ibland känns det lättare att fånga natten än dagen.

 Och mitt uppi alltihopa . . . . . . . och där gick jag för att släppa ut hunden. Nu när jag kom tillbaka har jag ingen aning om vad jag tänkte skriva. Kommer inte på det, fast jag läst vad jag skrivit tidigare. Bara allt för ofta som koncentrationen kuggar ur på det sättet. Bara allt för ofta i ett bipolärt liv.

Vart i hela friden tog tiden vägen?

I dag klev jag ur sängen strax efter 8. Sedan var det lite småplock, bädda sängen, ta in de hundar som varit i hundgård över natten, öppna fönstret så att katterna kunde komma in och äta, tända i kaminen . . . . . .
Så plötsligt ser jag att klockan är 12. Vart i hela friden hade tiden tagit vägen? Jag kände stressen komma i allt högre vågor. Hade jag blivit så mycket sämre än i går? Hur kunde det gå så snabbt?  Visserligen ökar nästan dagligen problemet med att mina händer skakar, men . . . nej, jag vill inte vara med längre.


Efter en stund fick jag syn på en annan klocka och inser att det varit strömavbrott. Klockan jag såg tidigare var den på spisen. Den visar alltid 12.00 efter ett strömavbrott. I själva verket var inte klockan mer än 10.15.


Så har ett par timmar senare har stressen börjat trappas ner. Märkligt med stress. Åt ena hållet går det blixtsnabbt och åt andra kan det ta timmar.


Jag fick i alla fall tillbaka mina tappade timmar. Alltid något.

Det bästa - ingenting

Det bästa vi kan göra för dig är att göra ingenting. Ja, det är sammanfattningen av mötet som jag var på hos Arbetsförmedlingen i torsdags. Och visst är det så. Det är ingen idé att arbeta med att ta fram praktikplats eller andra aktiviteter som syftar till att jag ska kunna gå tillbaka till arbetsmarknaden. Ingen idé, förrän jag landat på en plattform där jag kan kontrollera mina impulser.


I onsdags städade jag i badrummet. Sedan fick det vara nog. Det är bättre att jag städar en liten bit, än att jag helt låter bli för att jag inte orkar allt. Efteråt var jag jättestolt över mig själv. Genast kom jag på att det var så jag skulle göra - en liten bit i taget. Iväg till datorn. Satte mig för att göra ett schema. Stopp, stopp, stopp!


Inga mer att-göra-listor, inga fler scheman och över huvud taget inga fler planerade aktiviteter. Det kommer att bli svårt att låta bli att göra listor och planera för det är ju något jag älskar att göra. När listan är klar orkar jag fullfölja en eller två dagar - och så har jag tappat sugen igen. Kastar listan och gör ingenting. För en del saker är jag mer uthållig i planeringen. T.ex. bantningsmat. Jag har suttit i veckor och letat recept och räknat kalorier. Jag har pärmar med utskrivna recept och ännu mer som ligger för att scannas. Om jag använt all den tiden till promenader som verkligen kunnat göra något för vikt och kondition. . . . .


Ja, ja. Just det. Stopp, mera stopp, totalt stopp. Jag måste landa i mig själv. Känna ro och tillfredsställelse. Inte falla ihop om något inte blir som jag tänkt mig. Jag hör det sägas. Jag kan säga det - du ska hitta en livskvalité där du klarar av din vardag utan hjälp, och förhoppningsvis också kan ha någon eller några aktiviteter utanför hemmet. Ja, nu har jag kunnat skriva det också. Men jag längtar så till den dag när jag kan ta min portfölj och gå till jobbet. Jag vet att den längtan gör mina tillkortakommanden i vardagen större än vad de skulle behöva vara. En längtan som ironiskt nog gör att längtan blir svårare att nå.