Grönt te och honung: Dagbok

Dagbok. Du det hemligaste av det hemliga.

Lite fyrkantigt format. Vacker.

Låst med ett hjärtformat lås.

Hemligt. Hemligt.

Jag har under några veckor skrivit dagbok.
Inte i en söt liten bok med rosa rader att skriva på.
Nej, i ett helt vanligt Worddokument i datorn.
Svart text på vit botten.
Den kom till för att jag, tillsammans med min terapeut,
skulle försöka hitta mönster i varför jag
”mår som jag mår när jag mår”.

2009

Torsdag 10/12

Kunde inte somna i går kväll. Vid halv ett gick jag upp och satte mig vid datorn. Halv tre kände jag mig tillräckligt trött för att göra ett försök att sova. Vaknade sedan ungefär en gång i timman fram till sju. Då gav jag upp.

På förmiddagen åkte vi till Falköping och handlade. Vi hade frågat mamma om hon ville följa med – och det ville hon. Det är lättare när min sambo är med och kan hjälpa henne. Hon hör vad han säger. Min röst ligger inte rätt till för att hon ska höra vad jag säger. Det gör att jag måste höja rösten – nästan skrika – för att hon ska höra. Även om jag vet att jag skriker för att hon ska höra, så vill jag inte skrika åt min mamma.

På eftermiddagen började jag göra en planering inför jul, men den är inte färdig än. På kvällen lade vi korngryn i blöt – en förberedelse för att göra grynkorv på fredagen

Fredag 11/12

Vaknade vid ett i natt. Tog en av mina nya insomningstabletter. Vaknade igen vid tre, men somnade strax om. Som vanligt var dagens första timmar sega och det var svårt att komma igång.

Framåt lunchtid började vi göra grynkorv. Näst äldsta dottern var här och hjälpte till. Vi gjorde 21 kilo grynkorv. Vi gjorde åt oss själva, åt vår näst yngsta dotter, åt min sambos bror och åt min bror. Från början var det meningen att de skulle komma hit och vara med, men de fick förhinder av olika orsaker. Lika bra det, för det blir ganska stressande att vara så många. Speciellt när några av dem ville vara med för att lära sig. Frös in hälften av grynkorvarna. Resten lade vi i en stor gryta varvat med grovt salt.

Vi gjorde 1½ kg älgkorv också. Det var meningen att det skulle bli mer. Vi hade tagit upp ca 3 kg älgfärs på kvällen innan. Det skulle blandas med 1,5 kg fläskfärs. Vi hade lagt älgfärsen i diskhon med en tung skärbräda över. Våra rara små katter (läs kattdjävlarna) hade dock lyckats få fram ca 2 kg. Öppnat plastpåsarna och haft stort kalas på natten.

Näst yngsta dottern ringde och berättade att hon kommer på måndag och stannar till tisdag. Det gör mig jätteglad. Hon har inte varit hemma och stannat över på ett tag. Ska bli jätteroligt att hon och lilla barnbarnet kommer. Vi ska hjälpas åt och baka lite matbröd till jul. Det bästa är att jag upptäcker att jag känner glädje, stor glädje. Det har jag inte gjort på länge – blir det ”glädje i kvadrat”?

Jag hade lagt ca ½ kg korngryn för mycket i blöt. Tyckte det var dumt att bara slänga bort dem. Bakade lite bröd med ett par dl korngryn i. Lade också i lite strödadlar i brödet. Det blev jättegoda frukostbullar.

På kvällen tittade vi på Idol.

Lördag 12/12

Har druckit kaffe och skriver dagbok. Vi ska strax åka till skogen och hämta enris. Efter lunch kommer min bror. Han och min sambo ska röka grynkorven som legat i salt sedan i går.

Hade i torsdags tänkt att skriva om onsdag (9/12) men av någon anledning som jag nu inte minns gick jag iväg och gjorde något annat. Fy tusan – tycker inte om att jag inte minns saker.

Efter besöket hos min terapeut (onsdag) väntade vi på en av våra döttrar som var hos tandläkaren. Vi satte oss i en av sofforna utanför apoteket. Kände att jag klarade av att sitta där trots alla som passerar där och man inte vet vem som kommer. Gôtt.

Efter en stund kom några av mina gamla ”politiska kamrater” förbi. Bara en av dem såg att vi satt där, och han nickade. De kom strax tillbaka – de hade försökt få äta på restaurangskolan, men där var fullt. Den här gången såg de mig alla tre. En av dem började prata med mig, och frågade hur det var. Jag klarade av att berätta hur jag mådde och att jag fått diagnosen BS. En av dem har själv problem och visste vad jag pratade om – skönt. Jag bad dem hälsa till de andra. Kände tillfredställelse över att jag klarade av att prata med dem utan att känna oro eller få ökad puls.

Senare – (kväll) – i eftermiddag har sambon och brorsan rökt korven och en bit saltrulle från älg. Ska bli kul att se hur det blir, vi har inte provat att röka saltrulle förut.

Jag har under tiden bakat ca 170 ”mormorskex”. Näst yngsta dottern ringde härom dagen och påminde mig om att jag nu är mormor. Jaha, och vaddå? Jo, när man är mormor ska man baka mormorskex (havrekex) och ge till sina barn strax innan jul - det har mormor alltid gjort. Det är bara att bocka av – klart!

13/12

Har inte gjort något speciellt. Det är skönt ibland att bara vara, även om jag fortfarande känner mig onyttig och blir stressad av det.

14-15/12

Näst yngsta dottern kom och vi hjälptes åt att baka. Det blev brödkakor, tekakor, saffransskorpor och knäckebröd. Vår mellandotter tog hand om barnbarnet och sysselsatte honom.

Vi gick också igenom en massa julsaker. Näst yngsta dottern fick med sig en del hem – mest julgranskulor. Vi hade fyra uppsättningar kulor i olika färger - jösses!

När hon åkt hem på tisdag eftermiddag lät vi de julsaker vi ville använda vara framme. Även om det var lite tidigt att julpynta så kändes det onödigt att ställa undan kartongerna bara för att plocka fram dem igen om bara några dagar.

16/12

En jätteskön dag när jag känner mig riktigt ”normal”. Njuter av att må bra. Jag har löst sudoku och virkat nästan hela dagen. Jag kan nu koncentrera mig så mycket att jag kan lösa de enklare sudokuuppgifterna utan att sätta ut ”hjälpsiffror” – det går framåt.

17/12

Det blåser en kall narig vind. Inget skönt alls där ute. Vi tog på oss rejält med kläder, mössa och vantar. Sedan åkte vi till skogen för att hämta julgran och lite tallris. När vi kom till skogen blev vi lite ställda – all undervegetation var nedtagen. Vi trodde inte de skulle börja röja förrän efter nyår. Som tur var så hade de inte hunnit med hela skogen och vi hittade efter en stunds letande en skaplig gran.

Under dagen kände jag mig inte lika lugn som dagen innan. Var rastlös och kunde inte komma till ro. Hade svårt att somna. När jag inte somnat vid ett, tog jag en av de nya tabletterna.

Kan tänka mig att det är ovanan i att inte göra så mycket till jul som gör mig rastlös.

18/12

Efter att jag somnat framåt halv två sov jag fram till åtta. Hade förmodligen sovit för hårt, för jag vaknade med huvudvärk. Det tog hela förmiddagen att vakna till liv.

Sambon skjutsade vår mellandotter till tandläkaren i Vara. Hon skulle vara där klockan två. När han åkt iväg vid andra tillfällen har jag låst ytterdörrarna. Jag kände inte att jag behövde göra det den här gången, och det var olåst hela tiden han var borta.

När sambon kom hem åkte vi till Falköping, för att jag skulle få klippa mig. Det finns ett ställe där som har drop in. Dit kan jag åka utan att behöva känna pressen av en bokad tid. De tar dessutom bara 180 kr för en klippning. Sedan åkte vi till ICA och handlade lite som vi behövde. Skinka, revben och köttfärs har vi köpt tidigare när det var extrapris. De ligger nu i tryggt förvar i frysen.

Vi har köpt färdiginlagd sill och färdig senap. Vi har dessutom rensat rejält i listan över ”måstesaker” på julbordet. Det känns lite konstigt att jag inte ska göra hemgjort godis till jul, inte grava lax, baka struvor och mycket annat som jag brukar göra. Mest kommer jag nog att sakna grönkålen.

På kvällen var jag irriterad och grinig. Johnny frågade om jag glömt ta min medicin. Kunde inte heller i går somna förrän jag tagit en Zolpidem strax efter tolv, fast jag tagit Propavan i god tid.

Nu när jag skulle skriva Zolpidem fick jag gå och titta på asken två gånger innan jag kunde skriva ner det. Det går alltså lite upp och ner med koncentrationsförmåga och minne. Fast det är ju bra att det inte enbart är ”ner”.

19/12

Tog två Atarax tillsammans med min morgonmedicin. Sedan har jag inte gjort något speciellt. Bara kollat in Facebook, spelat lite spel och nu skriver jag dagbok.

Har också gjort en planering fram till jul. Mellandottern kommer att vara med och hjälpa till när vi bakar och lagar mat.

Planering

På julbordet ska vi ha:

Sill, 2 sorter	Köpa	Klart
Sillsallad	Göra	Råvaror köpta	23/12 - onsdag
Rödbetssallad	Göra	Råvaror köpta	23/12 – onsdag
Inlagd strömming	Göra	Råvaror köpta	20/12 - söndag
Rödkål	Göra	Råvaror köpta	23/12 - onsdag
Ägghalvor, garnerade	Göra	Råvaror köpta	24/12 - torsdag

Leverpastej, bakad	Köpa	Klart
Grynkorv, rökt	Göra	Klart
Rådjur, rökt	Göra	Klart
Viltpaté	Göra	Råvaror finns i frysen	23/12 - onsdag
Älgkorv, rökt	Göra	Klart
Älgsaltrulle, rökt	Göra	Klart

Skinka	Göra	Råvaror köpta	24/12 - torsdag
Dopp i grytan	Göra	Råvaror köpta	24/12 - torsdag
Janssons frestelse	Göra	Råvaror köpta	24/12 - torsdag
Köttbullar	Göra	Råvaror köpta	22/12 - tisdag
Prinskorv	Göra	Råvaror köpta	24/12 - torsdag
Revbensspjäll	Göra	Råvaror köpta	22/12 - tisdag
Krustader, kantarellstuvning	Göra	Råvaror köpta	24/12 - torsdag

Rågbröd	Göra	Råvaror köpta	20/12 - söndag
Knäckebröd	Göra	Råvaror köpta	20/12 - söndag
Jullimpa	Göra	Mamma har bakat
Havrekex	Göra	Råvaror köpta	21/12 - måndag
Saltiner	Köpa	Klart
Smörgåsrån	Köpa	Klart

Julost	Köpa	Klart
Ostar, smaksatta, små	Köpa	Klart

Godis	Köpa	Klart

Utöver maten ska vi:

21/12 – måndag Tvätta överdraget till soffan och klä julgranen

22/12 – tisdag Damma

23/12 – onsdag Städa av golven

Dag för dag blir det:

20/12 - söndag	Rågbröd Knäckebröd Inlagd strömming
21/12 – måndag	Tvätta överdraget till soffan och klä julgranen Havrekex
22/12 – tisdag	Damma Rödkål Sillsallad Rödbetssallad
23/12 – onsdag	Städa av golven Köttbullar Revbensspjäll Skinka
24/12 - torsdag	Ägghalvor, garnerade Dopp i grytan Janssons frestelse Prinskorv Krustader, m. kantarellstuvning

23/12

Klockan är strax sju. Jag vaknade vid fyratiden – gick på toa – kände mig pigg och utsövd. Gick ändå och lade mig igen. Vid femtiden ”gav jag upp och gick upp”. Eftersom jag lade mig tidigt i går kväll och sovit nästan sju timmar utan att vakna är det väl inte så konstigt att jag är ordentligt vaken. Har suttit en stund i soffan och gosat med Farao (vår katt). Tittat på julgranen och mått gott.

Nu har klockan passerat sju. Det mesta i julförberedelser är klart. Vi har hjälpts åt alla tre – sambon, mellandottern och jag – så vi ligger lite före i tidsschemat. I dag ska vi bara sätta på det rena överdraget på soffan, putsa glasbordet och städa av golven. Mellandottern ska göra lite godis.

Det är en lite dubbel känsla att inte behöva tänka på julklappar. Jag brukar nästan aldrig vilja ha klapparna inslagna i affären. Jag tycker om att göra snygga paket. Gärna lite anpassade till personen som ska ha paketet. Vill med det visa att jag tänkt till och inte bara rusat iväg och köpt något. Visst har jag fått kommentarer om att paketen varit snygga, men jag vet inte om någon någonsin känt att jag har slagit in paketet med speciell tanke på mottagaren. Kanske ytterligare en grej i raden av maniska saker. Samtidigt är det väldigt skönt att inte behöva tänka på att hitta rätt saker – rätt saker till alla. Förra julen var det lite svårt att köpa klappar till sambons tre döttrar eftersom jag inte kände dem så väl då. Trots det blev det saker som blev mycket uppskattade,

Det är skönt att sitta här en stund och reflektera innan dagen vaknar till liv. Snart ska jag sätta på lite kaffe, nymalda bönor luktar så gott. Till det ska jag ta mig en knäckemacka med inlagd strömming – gud, så gott det ska bli.

Den inlagda strömmingen har jag gjort enbart för att jag tycker det är så gott. Tror inte att det är någon mer som kommer att smaka på den, utom möjligen mamma. Jag köpte bara 200 gram strömming i år. Tidigare har jag gjort på minst 600 gram. Ha! – vi brukar ju vara så många (ca 20 personer, och bara någon enda som gillade inlagd strömming) och inte har jag brytt mig om att det inte gått åt. Hur dum får man bli?

Vår julgran blev fin trots att jag i år avstått från kastglitter. När jag först tittade på den när vi klätt den tyckte jag den såg lite naken ut utan glitter, men nu efter att ha sett den sedan i måndags har jag vant mig. Lite häftigt är det att kunna ha en gran som är minst 3,5 meter hög. Vi har 4,15 till tak i vardagsrummet. Tror inte det blir något kastglitter nästa år heller.

Nu dags för kaffe och strömmingsmacka!

27/12

Då var det dags för dagbok igen – en tillbakablick på julen.

På julafton gjorde vi i ordning sån’t som är godast nygjort, t.ex. Janssons frestelse. Skinkan gjorde vi klar på eftermiddagen dagen innan.

Mellandottern hjälpte mig att plocka fram. Sambon hämtade mamma. Min bror och två av hans barn kom kl. 13. Min brors äldsta dotter kom och drack kaffe tillsammans med oss på em. Framåt 16.30 skjutsade min bror hem sina barn till Vara. De skulle till sin mamma på kvällen. Vid 18-tiden kom vår son och hans flickvän. Min bror kom tillbaka. Vid 20-tiden var det så dags för julbord igen. Kvällen var sedan lugn och trevlig. Min bror, vår son och hans flickvän sov över.

Julbord två gånger + nattamat.

Juldagen.

Min bror åkte vid 9-tiden. Vår son och hans flickvän åkte lite senare till hennes mamma. Vi hade ingen framdukad/organiserad frukost. Vi satte på en kanna kaffe och var och en fick själv ta fram ur kylskåpet det de ville ha. Skönt.

Vår äldsta dotter, hennes man och dotterns två barn kom strax efter lunch. Ja, så var det julbord igen. De spelade sällskapsspel under tiden som sambon och jag plockade fram maten. Trevligt att vi inte varit så många åt gången. Blir inte lika svårt att se alla och prata med alla.

Det blev en lugn kväll när de åkt hem. Tog mina Propavan vid 20-tiden för att de skulle börja verka – hade planer på att lägga mig ca kl 22, vilket jag också gjorde.Det är då det händer. När jag går och lägger mig alltså. Dag efter dag. Jag bli klarvaken. Vid sängen har jag sudoku, glasögon, blyertspenna och ett suddgummi. Efter en stund – ca 30 minuter – känner jag att jag ligger där och blundar. Då lägger jag undan sudokugrejerna. Ögonen är tunga och vill blunda. Jag blundar, men för övrigt är jag helt vaken. Det är som om sängen inte vill ha emot mig. Det känns som om det, bildligt talat, finns ett skal runt sängen. Ett skal som jag inte kommer igenom. Där ligger jag och blundar och kan inte somna.

Det är inte så att jag ligger och vrider mig eller så. Jag ligger där ganska avslappnad – eller det är åtminstone vad jag inbillar mig. Efter ett par timmar somnar jag och sover ca 4 timmar. Går på toa. Har ju haft svårt att somna om, men det är inget större problem nu när jag har Zolpidem. Har tidigare i livet inte haft några problem med att kunna somna eller somna om då jag vaknat.

Annandag jul.

Vi hämtade mamma på fm och åkte till vår näst yngsta dotter. Vår som med flickvän och min bror med tre barn kom också dit. Så var det dags för julmat igen. Men det är godare när man inte lagat den själv. Ja, vad säger man om det? Trevligt, gott, perfekt städning och julpyntning – inte en mattfrans åt fel håll, alla färger stämmer – det är som att kliva in i en heminredningstidning. Hur hon ovanpå det lyckas med att ha ett helt otroligt lugnt och snällt barn som hon verkar ha hur mycket tid för som helst – ja, det övergår mitt förstånd.

För egen del minns jag småbarnstiden som en tid med evigt tvättande, en unge som enbart gillade ärtor under en lång tid och en som inte sov en hel natt förrän vid nio månaders ålder. Tänker när jag skriver det här att det kanske kan ha berott på någon form av inneboende stress hos mig. Djup suck!

27/12

Har idag känt en påtaglig rastlöshet. Det är som om jag hade pissmyror på något odefinierbart ställe i kroppen. Kan inte sitta stilla lång stund. Går från den ena saken till den andra och tillbaka igen. Går och tar en mandarin. Sedan några skållade mandlar. Två Atarax. En stund senare en mandarin igen.

Tystnaden dånar i mina öron. Att försöka tysta tystnaden med musik eller TV gör det bara värre. Skriver lite dagbok. Går runt och tittar ut genom fönstren. Har varit ute och rört på mig en stund. Axlarna uppdragna, fast jag försöker slappna av och få ner dem. Känner inte att jag är orolig för något speciellt. Kan inte sätta fingret på vad det är som inte stämmer. Skriver lite igen.

Hade det varit ”förr” tror jag att det här varit en dag då jag åkt iväg och handlat. På något sätt försökt fly undan ”pissmyrorna”. Handlat mat – dyr mat - fast kylskåpet varit fullt. Köpt kläder jag inte behövt och förmodligen knappt kommit att använda. Kommit hem och mått lika förbannat illa.

Vaknat på natten, kallsvett med mellangärdet hopsnört i en hård klump. Ångest. Vansinnigt rädd utan att förstå varför. Försökt säga till mig själv att jag drömt en mardröm. Har inte förstått att det kunnat vara en sjukdom som ligger bakom. Att veta det – hjälper i dag inte alls.

Klockan är snart 22. Jag tog mina Propavan för snart två timmar sedan. Är fortfarande inte det minsta trött. Har ju klarat dagen utan att handla. Är ändå rädd för natten som kommer. Rädd för rädslan.

29/12

Gårdagen var inte alls en lika rastlös dag som söndag och natten var lugn. Funderade en del över varför jag kände mig så rastlös. Tänkte att julhelgens något högre tempo gjorde de svårt att växla ner och att det kanske var därför.

Började måndagen med att göra kaffe åt jaktlaget (bror, son och svärson). Harjakt pågår. Framåt 13-tiden gjorde jag en soppa så att de kunde få när de kom frusna från skogen. De kom inte tillbaka förrän vid 15-tiden.

På förmiddagen bakade vi bröd. Johnny gjorde iordning degen och jag bakade ut brödkakorna.

På sen eftermiddag åkte vi till Falköping. Köpte en kalender för 2010. Att ha en kalender för det nya året känns mycket viktigt för mig. I vanliga fall brukar jag köpa en som går från oktober/november och över nästa år. Sedan brukar jag byta kalender en till två gånger under året. Brukar vara lugnande att sortera det som är inplanerat. Som politiker har man ju inbokade tider för ett helt år framåt åt gången. Har nu på tisdag fm fyllt i födelsedagar, promenader och andra inbokade tider.

I dag, tisdag, känner jag mig ganska lugn. Ska till sjukgymnastiken för värmebehandling och massage i em. Funderar på att plocka bort julsakerna när jag kommer hem. Granen barrar och som vanligt tycker jag att julsakerna ska bort - helst före nyår. Det brukar kännas så rent när de är bortplockade. Brukar också vilja köpa några vårblommor i kruka.

30/12

När jag vaknat till liv framåt förmiddagen (uppe, hade jag varit ett par timmar) började vi plocka bort julsakerna och ta ut granen. Jag dammade. Johnny dammsög och torkade golven. Sedan ville jag göra lite mera. Jag sydde nya fodral till soffkuddarna och gjorde om en indisk sari till draperi mellan hallen och vardagsrummet. Sedan tänkte jag börja med sovrummet, men då sa Johnny stopp. Han sa att det faktisk var tillåtet att sitta ner och ta kväll även om allt inte var klart. Tur att han stoppar mig när jag själv inte förmår att se vad jag håller på med. Tur att han kan hålla humöret uppe trots att han får ta emot min irritation.

Vi började plocka fram lite att äta. Tänkte ta revbensspjällen som var över från jul, kokt potatis och en god gräddsås. När vi börjat ringer mellandottern och sa att äldsta dottern och hennes man skulle skjutsa hem henne från Trollhättan. Hon frågade om vi bjöd på kaffe och jag sa ”visst”. Sambon skalade potatis och frågade om vi hade revben så att det räckte åt dem också. Jag kollade och sa att det gjorde det nog inte, men om vi tog fram köttbullar också så räckte det.

Sambon ringde den och frågade om de ville ha mat – och ja, det ville de. Skulle nog tro att det var det de ville när de frågade om kaffe. Kände när det var dags för mat att jag bara kunde ta mycket små bitar för att kunna svälja. Vid det här laget vet jag ju att det beror på att jag är spänd och inte kan slappna av när jag sätter mig för att äta. Jag kände inte att jag var spänd eller stressad så jag blev lite ställd över att det var så (har varit så i flera dagar sedan dess). Tyckte att det var roligt att de kom.

Senare drack vi kaffe och tittade på TV. Då kom ett reklaminslag (förstår inte varför volymen ska öka varje gång det blir reklam), Sambon och äldsta dottern började prata om något – minns inte om vad – de höjde rösterna för att överrösta reklaminslaget. Sambon hör lite dåligt. Samtidigt började två an de andra att prova olika ringsignaler på mobiltelefon. Det blev för mycket. Jag gick undan en stund.

Gick på toaletten, en runda till sovrummet och satte mig sedan framför laptopen som står i vardagsrummet. Försökte koppla bort alla ljud, men fick det inte att funka. Funderade på hur jag skulle säga till dem att jag inte fixade så mycket olika ljud. Kom inte på något bra sätt –

ville ju inte verka grinig – så jag sa inget. Har senare tänkt på det och funderat över hur jag ska, om jag ska, hantera det om det upprepas. Bara att konstatera – har ingen aning.

31/12

Vi hade tänkt bjuda hit min mamma på lite mat. Så blev det inte, för jag vaknade med förkylning. Kraxade som en kråka, ont i halsen och huvudet. Det fick bli en lugn dag. Orkade inte ens invänta tolvslaget.

2010

1/1

När jag vaknade på morgonen hade det på något vis lyckats bli ett nytt år trots att jag inte varit med och skålat in det. Förkylningen var ännu värre men turligt nog hade jag ingen feber. Kände mig som om jag ville smälta ihop med vår svarta soffa. Inte vara synlig. Inte finnas.

2/1

Fortfarande förkyld. Sinnesstämningen från nyårsdagen höll i sig.

3/1

Kände mig mycket bättre. Förkylningen verkade vara på tillbakagång. Vi var ute och gick en sväng. Det var ju sol och såg ut att vara skönt – det var det INTE – det blåste en svag iskall vind som verkade komma från alla håll.

Vi åkte sedan till Vedum och köpte vaniljglass och blåbärssylt. När vi kom hem gjorde vi våfflor.

När vi var ute och åkte tittade jag på den stelfrusna, vita och i solskenet gnistrande vackra naturen. Tänkte att mitt inre var lika stelfruset, men tyvärr inte lika vitt och gnistrande vackert.

4/1
Armbågarna på bordet. Slutna ögon. Ansiktet dolt i händerna. Så har jag suttit vid datorn flera gånger nu utan att komma igång.

Min förkylning är tillbaka med full styrka. Har trots det kunnat sova relativt bra de senaste nätterna. Kanske beroende på att jag höjt huvudänden på sängen. Borde jag alltid göra det?

Strax efter lunch stannade det en bil utanför. Jag gick undan – klarar inte ännu att det kommer andra än familjen oanmälda. Någon kom in och sambon ropar på mig. Det var en person från ScenVara. Han är en av få personer utanför familjen som jag klarar av att prata med. Ganska snart efter att det blev känt att jag blivit polisanmäld pratade han med mig och sa att jag inte skulle bry mig om vad folk sa, och att han trodde på mig. Han har sedan kommit oanmäld vid ytterligare något tillfälle.

Hans ärende den här gången var att han och en annan ville ha mig som regiassistent till sommarteatern. De har ett producentföretag som har ScenVaras uppdrag att uppföra sommarteater i Teaterladan i Larv. Jag har tidigare varit producent för sommarteatern någon gång.

Han sa att de diskuterat vad de ville ha för folk med sig i år. De hade pratat om mig och ville ha mig med för att de visste att jag skulle göra ett bra jobb. Det kommer att finnas en regissör som kommer att vara med då och då vid repetitionerna. Regiassistentens uppgift kommer att vara att ha koll på vad regissören vill, och se till att skådespelarna gör som han sagt – alltså en bestämd morsa som med kärlek och aga leder repetitionerna framåt.

Han sa också att de tyckte att det var dags för mig att komma ut och träffa folk och att de tyckte att det kunde vara bra för mig att få göra det ihop med goda vänner.

Efter en stund samtal accepterade jag uppdraget. Jag tror att det kan vara ett bra sätt att komma igång och att närma mig världen. Repetitionerna brukar vara tre gånger i veckan, ca tre timmar per gång – till det kommer ju lite förberedelse också. De börjar repetitionerna i mars och premiären är i mitten av juni. En stor del av repetitionerna kommer att ske på cykelavstånd från där jag bor. Han bor dessutom bara ca tre kilometer från mitt hem, så jag kan troligen åka med honom till repetitioner som genomförs på annan plats.

Det känns som lagom belastning per vecka och tidsperioden är bestämd – man ser ett mål/slut. Hoppas att Försäkringskassan kan se det som en början på arbetsträning. (Det gjorde de inte, men det blev social rehabilitering under fortsatt sjukskrivning)

Det tar inte mer än ca två timmar förrän den andre mannen står vid vår dörr med ett manus. Han är en sådan vän som jag kan kontakta alla timmar på dygnet om jag vill ha någon att tala med. Vi umgås inte till vardags – men när det gäller finns vi där för varandra. När jag funderar över min vänlista så delar han första plats tillsammans med Ulla.

21/1

Jag har (som vi kom överens om) tänkt mycket sedan förra besöket hos min terapeut. Funderat över minnen och upplevelser från min barndom och ungdomstid samt en del andra händelser. Vet inte hur jag ska kunna få struktur i skrivandet. Har börjat ett par gånger förut men gett upp och raderat det jag skrivit. Så nu börjar jag om och det får bli en blandning av av händelser i den ordning som jag kommer på dem.

-------------------------------------------------

En sak som jag upptäckte nu nyligen och som jag retade mig på. Det kom ett brev från Kyrkogårdsförvaltningen om farfar och farmors gravplats. Det stod att om jag ville ha platsen kvar skulle jag meddela det och betala 500 kr. Eftersom min farbrors begravning var strax efter att jag fått brevet tog jag med mig det dit. Jag pratade med mina kusiner om det och vi enades om att vi inte ”hade behov av” att den fanns kvar. Vi bestämde att vi skulle överlåta till en faster att bestämma hur hon ville ha det.

Hon är den enda i den syskonskaran som fortfarande är i livet. När jag där på minnesstunden läste närmare på brevet, för att kunna förklara för mina kusiner, upptäckte jag att gravplatsen var registrerad på mig när jag var 3 månader gammal. Min farmor dog då. Jag tänkte då att de kunde ha registrerat den på någon av mina äldre kusiner – en del av dem är så mycket äldre att de kunnat tillfrågats och kunnat ge sitt medgivande.

Har också funderat över varför de redan när jag inte var mer än tre månader tog för givet att jag skulle bli en ansvarstagande person.

-----

Min bror föddes strax innan jag fyllde åtta år. Jag hade länge velat ha en lillebror och tjatat på mamma och pappa. Mamma brukar berätta att jag vid ett tillfälle bad pappa att han skulle köpa med sig en lillebror hem när han åkte från jobbet. Vet inte hur gammal jag var då, men nu för tiden vet väl barn ganska tidigt hur barn blir till – men inte jag. Men det är ju ca 50 år sedan och kanske var synen på det en annan då.

Jag tyckte (och tycker) väldigt mycket om min bror. Jag inser nu när jag tänker på det att jag fick ta ett väldigt stort ansvar för honom – i alla fall från det att ha började gå. Jag minns inte riktigt men det känns som om jag tog hand om honom från det att jag kom hem från skolan tills han fick lägga sig. Sedan var det dags för läxor.

Jag hade inte mycket lekkamrater för jag fick inte cykla på ”stora vägen”. På sommaren var det bättre med det. Då fanns det fler barn i byn. En granne hade sommarbarn och hos en annan granne fanns hennes barnbarn mycket på sommaren.

Min bror var nästan alltid med mig vart jag än skulle när han blivit lite äldre och kunde cykla. Kommer i håg att jag vid ett tillfälle skulle cykla iväg och bada med en kompis. Jag ville inte att brorsan skulle följa med – men jo, han ville ju det och mamma sa att jag skulle ta med honom - och så blev det.

En gång när han var ute (tror att han var 4-5 år) stod han utanför ett fönster hemma. Jag stod på insidan. Jag vet att vi tyckte olika om något – har för mig att det var något om en katt. Han stod på utsidan och sa ”nej” och jag stod på innanför och sa ”ja”. Han blev arg och slängde en sten så att fönsterrutan gick sönder. Jag fick ovett för att jag stått och retat honom och därmed var den som var skyldig till att fönstret gått sönder. Ja ok, jag retade honom. Jag var ju då 12-13 år och borde kanske inte gjort det, men jag tror inte jag då hade förmågan att kunna förutse att det kunde få sådana konsekvenser. Tyckte att det var orättvist.

Jag fick ofta åka till affären och handla när jag var ledig från skolan. Det var ca 6 km till affären. Det två sista kilometrarna var jag tvungen att cykla på väg 47. Brorsan var som vanligt oftast med. Jag vet att jag var livrädd för att han skulle vingla till när någon stor långtradare körde om oss. Det fanns inte – och finns fortfarande inte – någon vägren på väg 47.

Ja, jag fick nog ta mycket ansvar när jag växte upp. Se efter brorsan, hämta in ved när jag kom hem från skolan (mamma kunde ju få ont i ryggen). Det känns som om det var mycket mer och som om alla alltid tagit för givet att jag är den som tar ansvar och som man kan vända sig till oavsett vilket problem man har.

--------

När vår näst yngsta dotter gick i skolan – tror att det var när hon gick i tvåan – var jag och hon på kvartsamtal i skolan. Hennes fröken talade då om att hon tyckte att dottern var för ”påstridig” när hon tyckte att något var fel. Jag vet att jag frågade henne om hon tyckt likadant om dottern varit en pojke.

Jag sa till henne att jag sagt till vår dotter att hon skulle säga till direkt om det var något hon tyckte var fel och att det inte var någon idé att hon vid middagsbordet klagade över sådant som jag inte kunde göra något åt. Saker som hände i skolan var det fröken som kunde göra något åt. Ja sa dessutom att just det, att det inte var accepterat att flickor sa ifrån, kunde vara skälet till att så många kvinnor i medelåldern mådde dåligt.

Jag sa till fröken att jag skulle skicka med vår dotter en bok till skolan som hette ”Klart uttalat” och att det var en bok som hörde till en studiecirkel om kvinnors och mäns olika sätt att uttrycka sig. Den beskrev också hur flickor och pojkar ofta blev olika behandlade i skolan. Jag rekommenderade henne att läsa den och fundera över hur hon agerade som lärare.

Usch, usch, usch – jag hade inte velat vara henne. Jag sågade henne strax nedanför fotknölarna. I trean fick vår dotter en manlig lärare för att fröken skulle ha barn. Vid ett samtal med honom berättade jag vad hennes fröken hade sagt och frågade honom hur han upplevde dotterns sätt att vara. Han sa att dottern ofta sa vad hon tyckte och att hon gjorde det på ett bra sätt.

Vår dotter upplevde det som om morsan ställde upp på hennes sätt att vara – försvarade henne. Jag tänker nu att jag är en av dessa medleålders kvinnor som aldrig sa ifrån under uppväxten och som nu sitter här och inte mår speciellt bra.

------

Ofta när jag tänker på min skoltid så är det orättvisor jag tänker på. Vet en gång när jag och en klasskamrat fick gå på toaletten under lektionstid. Toaletterna låg en trappa ner i källaren. När vi skulle gå tillbaka till klassrummet ville klasskompisen titta hur det såg ut i korridoren på övervåningen. Vi var förbjudna att gå en trappa upp där de äldre elevernas klassrum var. Jag sa nej och ville inte gå dit upp, men ville heller inte verka feg.

Trappan till övervåningen var i två delar med avsats i mellan. Klasskamraten gick nästan ända upp. Jag gick 4-5 trappsteg upp på trappans nedre del. Då kom en fröken från en annan klass. Hon tog med oss till vårt klassrum och berättade för vår fröken att hon hittat oss i korridoren på andra våning. Jag vågade inte protestera och tyckte att det var mycket orättvist och fel att hon ljög.

------------------

Jag hade väldigt dåligt självförtroende som barn och ung. Jag kan inte komma ihåg att jag någon gång blev mobbad, men jag ville helst inte synas och tyckte att det var hemskt obehagligt om någon kommenterade mina kläder eller något annat.

I mellanstadiet blev vår klass hopslagen med en annan klass. Några av tjejerna frågade mig varför jag pratade så konstigt. Mamma är från Östergötland så det blev väl någon blandning av dialekter som jag pratade. Efter det lade jag mig till med en bred västgötska för att inte verka annorlunda. En västgötska som jag idag önskar skulle vara lite mindre bred – fast inte helt borta.

Nu när jag skriver om det så kan jag komma ihåg även trevliga saker. Jag tyckte om att gå i skolan och hade lätt för att lära. Ettan till sexan var nog bäst. Sedan fick vi gå på Alléskolan i Vara. De som vi kände från Larv och som var ett år äldre än oss gick i realskolan. De som var ett år yngre fick gå i Kvänum där Nästegårdsskolan var färdigbyggd. Med andra ord – en väldigt massa nya skolkamrater.

Jag gick på skolbussen kl 7.30. Skolan började kl 9. Efter skolan tog den 1,5 timma hem och vi var oftast inte hemma förran vid halv fem. Mörkt när vi åkte och mörkt när vi kom hem under vintertid. När jag gått av skolbussen var det väldigt ofta som jag spydde innan jag gick hem. Spydde på samma sätt som jag senare i livet, när det varit mycket att göra, gjorde innan jag gick till jobbet.

-------------

Här får det vara nog med upplevelser och minnen för den här gången.

22/2
Idag är jag ensam hemma. Var vaken i morse innan
Sambon åkte vid halv sex-tiden. Gick tillbaka till sängvärmen och
somnade om. Vaknade sedan strax efter halv åtta. Medicin. Satte mig vid datorn och kollade in diverse nyheter.

När jag gick upp hade vi 16,5 grader inne. Luftvärmepumpen klara inte riktigt värmen när det är så kallt ute och på natten har vi inte elelementen på. Slog på elementen, kröp upp i soffan med filt och kudde och gjorde något som jag inte gjort på länge – tittade på
morgonprogram på TV. Det fanns ett trevligt program på TV 1 – inga
reklaminslag – fast samma nyheter upprepades flera gånger. Kändes rätt skönt.

Jag har inte plockat undan, inte putsat glasbordet och absolut inte
dammsugit. När solen nu lyser in kan jag se att golvet är täckt med
tussar av hundhår. När jag nu skriver det inser jag att det är mera en
känsla att golvet faktiskt är täckt. Fast hundhår finns det. Vår
Leonbergerblandning har börjat fälla – sidan på vår svarta soffa är
alldeles luddig. Fördelen är att klädseln går att ta av – köra i
tvättmaskin och tumlare - kommer efter det att se ut som ny (nästan).

En positiv sak till – jag mår inte dåligt av att se det. Jag köper mig
tid (?) och tänker att jag kan göra det i morgon. Det här med att köpa mig tid har min terapeut pratat med mig om. Att jag inte ska bestämma mig direkt. Låta saker sjunka in för att kunna göra en prioritering.

När morgonprogrammet var slut på TV kände jag att jag faktiskt ville
lägga pussel. Det är något som jag tidigare i livet tyckt var riktigt
avkopplande och kul. Skulle tro att jag bara gjort det någon enstaka
gång sedan jag flyttade till Valeberg för 8 år sedan. Jag tog fram ett
nytt pussel (har flera stycken) och bestämde mig för att sätta igång
med det – och inte låta Bodil sabba det.

Bodil är en av våra katter – blandning av Main Coon och Norsk skogskatt. Stor, långhårig och elak. Hon accepterar att jag gullar lite med henne, men någon annan ska inte göra sig besväret. Hon är mycket nyfiken och påhittig, hon anfaller hundar som inte är våra och älskar att välta blomvaser. Jag gillar henne och ibland kännas hon som en spegling av sin matte. Fast jag är inte långhårig och välter inte så ofta blomvaser.

Just nu har jag en paus från pusslandet – är färdig med kanten – och det har varit jätteroligt. Hoppas att detta också kan vara ett sätt att träna koncentrationsförmåga.

Bodil

Just nu har jag en paus från pusslandet – är färdig med kanten – och det har varit jätteroligt. Hoppas att detta också kan vara ett sätt att träna koncentrationsförmåga.

Mamma är kvar på sjukhuset. Hon sover mest och får näringsdropp. De har hittat ett sår på tolvfingertarmen och behandlar henne med magsårsmedicin.

Vi (min terapeut och jag) pratade om det när jag var hos henne – om mitt sätt att stänga av känslor. Jag hinner tänka en del när man lägger pussel. En annan sak som förmodligen gör att jag stänger av är att jag lite elakt tänkte ”inte nu igen”, ”inte mera besvär” när jag fick reda på att hon brutit armen. Helt enkelt lite skuldkänslor för att jag tänkte så och som jag inte vill visa upp.

För fem år sedan hade hon bröstcancer. Jag var med henne på alla läkarbesöken.

Det första var en otäck upplevelse. Hon visade läkaren sitt bröst – det var som om man knutit en en knut om bröstvårtan, vridit om och dragit den inåt på sidan av bröstet. Jag var som jag brukar - kall och saklig. Inuti var jag förbannad för att någon kan låta det gå så långt utan att söka för det. Efter operationen blev hon erbjuden strålning. Hon tänkte tacka nej för att det var för långt till Göteborg, och för att hon inte skulle orkade åka med transporten dit – och vem skulle ta hand om hennes hund (mina två schäfrar kom inte överens med den).

Jag sa till henne att hon säkert kände sig så direkt efter operationen, men att jag tyckte att hon skulle åka till första läkarbesöket i Göteborg. Så blev det. Läkaren såg till att hon lades in under tiden och brorsan och jag turades om att hämta henne på fredagar och köra tillbaka henne på måndagar. Fyra veckor var det. Hämta och skjutsa tillbaka var ingen större uppoffring. Annat var det med hunden. Morgon, middag och kväll var jag där för att han skulle få gå ut. Det var i februari och eländigt väder - hala vägar, det regnade, blåste och frös på, om vartannat. Mina hundar hade jag hundgård till så de behövde bara ut morgon o kväll.

Ett år senare svimmade hon ute. Turligt nog såg en granne när hon föll. Han kunde vända på henne så att hon inte kvävdes när hon kräktes. Ny runda med läkarbesök och operation när de satte in pacemaker.

Ytterligare ett år senare skulle hon flytta på tv’n. Den tippade på henne och hon bröt ena benet och foten på det andra benet. En vecka i Lidköping och fem dagar på Rondellen – sen ville hon hem. Hemtjänst ville hon inte ha. Ville inte ”ha en massa okända springande där”.

Då bodde jag ihop med min smbo och vi bad hans dotter mellandotter att komma och hjälpa oss. Hon mådde inte så bra då, men hon bodde hos oss och skötte om mamma. Det var samtidigt som mitt ex’s dotter med Asperger bodde hos oss. Tuff tid. För vår mellandotter blev det en vändning. Förmodligen för att hon kände sig behövd. Det hade i alla fall något gott med sig.

Nu låter jag brorsan dra tyngsta lasset. Jag tänker låta bli att orka ta hand om henne och jag ska försöka att inte ha dåligt samvete för det. Jag kan inte tänka mig att det ska vara fel att inte orka när man är sjukskriven på de grunder som jag är. Det är bara det att ”inte orka” är lite av ett misslyckande i mitt huvud.

Nej, nu ska jag lägga lite pussel igen.

Spåkulan säger: Det är inte bra att stressa upp sig för småsaker. Ta en sak i taget. Det ordnar sig.

Här kommer nu lite korta snuttar som jag inte skrivit datum på. Men de är i rätt ordningsföljd.

Har ingen ro i kroppen. Skriver en stund, går upp och går, sätter mig
osv. Har en allmän olustkänsla. Tar Atarax och det blir lite bättre.
Har varit hos diabetesläkaren. Han var inte nöjd med proverna, och så var det två prover som dom inte tagit när jag var på provtagning. Ska tillbaka om två månader.

-------------------------------------------------------

Har nu haft två kvällar/nätter när jag inte har kunnat somna. Ska gå
tillbaka till att ta två sömntabletter, och så insomning strax före
jag lägger mig. Har bara inte kunnat somna, så jag har fått gå upp och ta en insomning till vid ettiden. Har funderat över varför, men
hittar ingen orsak. Det finns inga tankar som mal eller så. Jag bara
ligger där och är vaken. Hade det varit ”förr” så hade jag gått upp
och lagt patiens på datorn (eller jobbat). Tänkte att jag måste ligga
kvar för att inte vara tillbaka i det beteendet.

-----------------------------------------------------------------

Går oroligt fram och tillbaka utan att varken kunna slappna av
eller få något gjort. Det värsta är att jag försöker ”äta mig lugn”
och det spelar ingen roll att vi nyss ätit. Har varit ute och gått för
att ”gå av mig oron”, men det varar inte lång stund.

Fast värre än oron är huvudvärken och illamåendet. Det har väl hållit på tre-fyra
veckor nu. Trodde först att det var början till kräksjukan. Det börjar
som en olustkänsla under förmiddagen och övergår i illamående framåt eftermiddagen. Samarin hjälper skapligt. Huvudvärken kan ju bero på att värdena för min diabetes inte är bra. Illamående kan vara en biverkning av medicin – men jag hade inte saknat dem om de gick bort.

Äntligen plusgrader på natten! Jätteskönt att ha vatten dygnet runt.
Är ganska less på snö och kyla nu. Tycker annars att snö och
vinterkyla är jättemysigt. Vill gärna att snön kommer i mitten av
december och är kvar en bit fram i februari – fast det kan ju vara
måttliga mängder och måttlig kyla. Väntar att trädäcket ska bli fritt
från snö och torka upp, så jag kan gå ut barfota på det.

-----------------------------------------------------------------------------

Lördag. Har gått här fram och tillbaka. Tänkte att jag ville göra
något. Tittade på vad jag hade för böcker som jag inte har läst, men
kände att jag nog inte kunde koncentrera mig tillräckligt för
att få någon behållning av det. Funderade på att plocka fram
målargrejerna, men kände mig inte tillräckligt kreativ. Tog fram lite
trädgårdsböcker och bläddrade i – det kändes skönt och jag kunde sitta kvar en stund och längta efter att kunna börja påta i trädgården.

-----------------------------------------------------------------

På Facebook går jag ibland in och kollar vad ”spåkulan” säger. Det är ofta som det står något där är som jag kan fundera över.

Spåkulan säger i dag: Har du haft sönder något? Du bör varva ner och inte ligga vaken och tänka på nätterna. Inför en kvällsrutin med t.ex. rogivande te.

28/3

Spåkulan säger: Du borde gå ut lite mer i dagsljus. Positiva tankar föds i solskenet.

30/4
Det har varit en hel del upp och ner. Slutet på veckan innan och det
veckoslutet kändes det som om jag var tillbaka i livet. På måndagen var sambon på vårdcentralen. De konstiga utslagen han hade var bältros. Läkaren hade sagt att det ofta utlöstes av stress. Han fick tabletter och om det inte hjälpte skulle han få morfin mot värken och någon form av lugnande medicin.

Det märktes tydligt att beskedet skakat om honom och han var rastlös. Jag gav honom två Atarax trots att jag vet att man inte ska göra så. Det hjälpte så pass att han kunde slappna av och sova.

Jag känner mig skyldig. För visst är det så att han ha fått ta ansvar
för oss båda en längre tid – och inte bara för mig, utan för ungarna
också. Därpå kommer arbetslösheten. I takt med att tabletterna han
fått började hjälpa, blev också jag lugnare och i slutet av den
veckan var jag rätt ok.

Jag har på sista tiden börjat intressera mig mera för omvärlden och vad som händer. Jag hade tidigare Aftonbladet som startsida när jag gick ut på Internet. Sedan kollade jag in vad som var nytt i riksdagen osv. De sista veckorna har jag åter börjat läsa en del tidningars hemsidor och titta på nyheterna på TV.

När jag så läste NLTs hemsida i måndags, stod det där att politiker
förskingrat 700.000, mitt namn och att förundersökningen lämnats till
åklagare och att åklagaren hoppades kunna fatta beslut innan
sommaren. Det stod också att inga pengar saknades.

En lättare panikattack började ta över tankarna. Nu kan jag tänka att
det var bra att det inte var en ångestattack som startade, och att jag
lärt mig känna skillnad. Under några minuter kom tankarna om att
slippa leva tillbaka. Jag upptäckte vad som stod på NLTs hemsida
samtidigt som sambon gick in i duschen, och jag hade lyckats samla mig tills han kom ut därifrån.

Jag visade honom vad jag läst. Han gav mig en kram och sa att jag skulle skita i det. Jag tog två Atarax och när det var dags att ta Propavan, så tog jag två - fast jag numera tar bara en. Jag sov sedan hela natten utan att vakna. Jag känner mig lite stolt för att det inte tog längre tid för mig att hantera det.

På tisdagskvällen var det dags för teaterrepetitioner. Jag visste
att en reporter från SkLts kultursida skulle komma. Hon hade redan kommit när jag kom. Vi hälsade och presenterade oss med förnamn. Senare vill hon ha mitt efternamn också. Jag tänkte för mig själv: ”Du är inte så känd som du tror”.

När vi stod där och pratade berättade en av producenterna att han
också bjudit in reportrarna från NLTs och SkLts lokalredaktioner i
Vara. Det är ju personer som jag haft mycket kontakt med när jag var politiker. Jag tänkte: ”hur ska jag klara det här?” Det var bara NLT som kom, och vi pratade enbart om teater. Reportrarna vill också ta kort. Jag ställde mig lite åt sidan för att jag inte riktigt ville vara med (för det som stått i tidningen dagen innan). Men mina kamrater gav mig inte en chans. En av dem sa: ”kom här nu Marianne. Du måste också vara med”.

Jag tog ett djupt andetag, rätade på mig och lade på ett leende. Det
funkade. Sedan dess har jag gått med högburet huvud och tänkt att det måste vara slut på att rasa ihop så fort något händer. Det kostar på, men jag tänker att det är dags att visa lite stolthet och jävlar anamma.

I onsdags fick jag ett kort från Ulla där det stod ”tänker på dig. Du
vet var jag finns”. I onsdags eftermiddag kom två kamrater från
”politiken”. Jag höll precis på att avsluta ett brödbak, så vi bjöd på kaffe och nybakat bröd. Vi satt och pratade länge och utan att vi hade märkt det var vi en bra bit in på kvällen. Det var mycket trevligt och ännu trevligare är att jag också kunde tycka det.

Jag har också tänkt på att vi har överlevt – rent ekonomiskt - i mer
än ett år nu. Det är tack vare jobbet sambon gjorde när han
förhandlade med våra kreditgivare. Viss har det varit tufft, men vi
har ändå kunnat unna oss en flaska vin vid några tillfällen. Än är
vi inte hos fogden. Jag har visserligen fått en betalningsanmärkning.

Det var SE-banken som gjorde så om man inte kunde betala det
ursprungliga beloppet per månad. Då förde de över lånet till en annan avdelning – det hette inte inkasso, men det var väl det det var. Vi har betalat 1200 per månad. Nu ringde de för någon vecka sedan och frågade hur det var. Johnny berättade att en fortfarande var sjukskriven och en arbetslös. Då frågade de om det var ok att vi betalade 1000 kr per månad. Tänk att det kan vara åt det hållet någon gång.

6/5
Över 1-majhelgen kände jag mig stressad, irriterad och mer
okoncentrerad än vad jag varit den sista tiden. Har försökt hitta en
anledning, men kan inte komma på något. I början av den här veckan gick det över. I går kväll var irritationen (grinigheten) tillbaka.

I dag på förmiddagen ringde polisen. Han ville ställa en
kompletterande fråga. Jag klarade av att prata lugnt och ledigt med
honom även om jag kände mig lite skärrad. Han sa också att vi skulle träffas igen om ett tag men att han inte visste riktigt när. Han
frågade om det var ok om han bokade tid via min advokat – jag sa att det var ju det bästa, för advokaten måste ju också kunna passa in tiden. Efteråt tog jag två Atarax.

21/6
Har försökt att klara mig utan insomningstablett, men det funkar inte.
Trots att jag, när jag tagit Propavan, är så trött att jag nästan
somnar i soffan. Tar jag inte Propavan är jag hur vaken som helst. När vi skulle ha fest efter teaterpremiären var jag vaken utan problem tills vi kom hem kl. 5 på morgonen. Tänkte först fortsätta vara vaken men tog en Zolpidem, somnade och sov ca 3 timmar. Hade jag tagit Propavan också hade jag väl sovit lite till.

Sammanfattningsvis mår jag ganska bra förutom virrigheten och
svårigheten att koncentrera mig. Det är värre än det varit på länge.
Jag ser också att jag går igång och överplanerar mycket av det jag
gör. Hur det går ihop förstår jag inte, trots att jag funderat en hel
del över det. Det positiva är att jag kan se mig själv göra det även
om jag inte klarar att stoppa det.

24/9
Sambon ringer. Han säger att det är en man som vill prata med mig (polisen) och att jag ska ringa upp honom. Det gällde om jag hade några synpunkter på förundersökningen.

Jag ringer upp och säger att jag inte har några synpunkter och önskar honom en trevlig helg.

Det är då jag inser att jag gjort det - det som jag gjorde förr. Det är svårt att förklara vad som händer. Jag visar upp en fasad som är trygg, glad och social. Det är som . . . som . . .?

Ja, ungefär som att svepa in det innersta i ugnssäker folie så att inget sipprar ut förrän det återfått kroppstemperatur.

Fasaden får inte spricka. Fasaden av styrka. Fasaden av att kunna hantera och klara av. Pigg röst, en leende mun och öppen blick. Folien reflekterar och visar inte det svarta och frusna.

På kvällen när sambon lagt sig, fortsatte jag att titta på TV en stund. Sedan satt jag en stund i tystnaden och tänkte på vad min advokat mailat till mig och vad polisen sagt.

Det här var alltså förundersökningen som var klar. Den skickas nu till åklagare som tar ställning till om åtal ska väckas eller ej. Jag funderar över vad det var för underlag som åklagaren uttalade sig om i juni när tidningar och radio informerade om att åklagaren hoppades kunna besluta om ev. åtal före sommaren.

Satte mig sidan vid datorn och googlade på mitt namn. Det finns ju fler med samma namn, men det fanns hur mycket som helst. Först i raden var en blogg där en Sverigedemokrat skriver om mig som ett exempel på hur kriminella överviktiga sossekärringar/politiker är.

Det tog en bra stund innan jag insåg att jag behövde Lergigan och en insomningstablett - och att sömn nog var den bästa medicinen. När jag står där i köket och stirrar ut i mörkret utanför, undrar jag hur många insomningstabletter man behöver ta för att slippa vakna. Samtidigt som tanken kommer vet jag att jag inte kommer att testa. Vill inte göra mina anhöriga så illa. De skulle nog se det som ett misslyckande att inte kunnat vara där tillräckligt för mig.

Det här är sådant som måste svepas i folie.

28/9
Väckarklockan ringde kl. 6. Bestämde mig nästan genast för att inte gå någonstans i dag. Mådde väldigt illa, kväljningarna kom igen och igen och igen. Tog mina två Metformintabletter som ska tas en stund före frukost. Hade all möda i världen att få ner dem. Usch. Satte mig framför datorn en stund. Talade om för mig själv att jag inte var sjuk i fysisk mening, utan att det var åka-iväg-till-jobbet-illamående. Det har jag ju levt med i hur många år som helst - i större eller mindre grad.

Plockade fram kläder. Fixade dit lite smink. Klädde mig. Ställde ut soptunnan. Gjorde mackor att ta med. Stoppade i mig lite ätbart. Ställde ut hundarna i hundgården. Tänkte först låta dem vara inne för att det blåste så svinkallt, men de är ju inte som jag. De har ju koja att gå in i, vindskyddad altan att ligga på och deras tjocka pälsar passar bättre ute än inne. Lyckades, innan jag åkte, borsta tänderna utan att spy.

Väl i bilen släppte illamåendet. Undrar i vilken hjärnvindling som problemet slagit rot. Funderar på om det levt kvar från skoltiden och mitt dåliga självförtroende. När jag tänker efter kan jag inte minnas att någon var dum mot mig i skolan, men jag gick genom skoltiden med en rädsla för att någon skulle vara det. Funderar över varför det var så. Jag kan heller inte minnas att någon var elak mot någon. Visst fanns det en del småbråk som det finns i de flesta "barngrupper", men inget som jag minns skulle kunna liknas vid mobbing.

Skolmaten var min fasa. Kanske har mitt nuvarande problem med att ibland få ner maten ett ursprung i att äta i skolans matbespisning. De första två åren i skolan fanns ingen skolmat i Larv. När jag gick i 3-an hade de byggt kök o matsal så att vi började få skollunch. Problemen med att äta började på mellanstadiet. Vi gick i en mindre skola med en lågstadie- och en mellanstadieklass. Maten lagades inte där, utan kom i kantiner. Jag tog så lite mat som möjligt och försökte slänga det mesta. Jag åt en knäckemacka med smör, och jag minns att jag kunde äta ärtsoppa och ibland även köttsoppa. Allt annat smakade illa. Eller kanske satt det också i någon hjärnvindling eller nervbana.

Fröken ringde hem till mamma och jag lovade äta. Det upprepades vid flera tillfällen. Mamma såg till att jag hade frukt med mig för att jag skulle få något i mig under dagen. Det är först nu på senare tid jag kan äta en knäckemacka med smör - men fortfarande inte en Husman.

Högstadiet och en nybyggd skola i Vara gjorde ingen förändring - mer än att man kunde strunta i att gå och äta utan att någon såg det. I mitten av högstadiet införde de att man kunde köpa yoghurt och limpmacka på eftermiddagsrasten. Det gjorde de för att vi var många som hade långt till skolan och kom hem sent på dagen. Åtminstone några gånger per vecka åt jag då på rasten. Fast det kostade ju pengar så det kunde ju inte bli varje dag.

Vid ett tillfälle gick det runt en protestlista mot att potatisen var så hemsk. Jag skrev på den. Hemma tyckte de att det var förfärligt att jag skrivit på - jag borde vara tacksam för att jag fick mat i skolan . . . Inte fan var jag tacksam.

Under mellan- och högstadiet var det säkert fler gånger jag spydde när jag gått av skolbussen än jag inte gjorde det. Reflekterar över om det var så, eller om det är så jag minns det. Egentligen spelar det väl ingen roll vilket. Minns jag det så, så är det väl det som kan finnas kvar i bagaget i dag.

På arbetsträningen i Falköping (har svårt att tänka "på jobbet) finns det inga krav på att prestera. Prestationen ligger ju i att närvara. Väl där har jag inga problem att vara där, men jag blir trött och känner att det är skönt att gå hem. Efteråt går hjärnan på lågvarv och energin att göra något vill inte infinna sig.

Väl hemma ska jag ta min lunchmedicin. Upptäcker att jag inte ätit morgon-medicinen (utom de två små pillren).

Nu när jag skriver det här är det ganska sen eftermiddag. Det känns bra att ha kunnat skriva lite. Det är bra för att jag, när jag ser vad jag skriver, funderar vidare på ett sätt som jag inte gör när jag bara tänker (det blev många "jag" och få "kommatecken"). Jag har tänt i braskaminen. Inte för att det behövs utan för att det är rogivande.

29/9
Mår inte riktigt så illa idag. Har i stället huvudvärk. Är det så att det är med "summan av ens besvär" som det är med "summan av ens laster"? Äter frukost och tänker att jag kommer när jag kommer. Tror jag ska prata med Lisa om att jag skulle kunna få en flexibel starttid. T.ex. "när som helst före 10.30". Jag kan ju skicka ett mail och fråga henne.

I dag har jag i alla fall pillat i mig alla piller jag ska ha på morgonen. Johnny hade tänt en brasa i kaminen innan han åkte. Han är så gullig och omtänksam.

Avtrubbad förmiddag.

När jag kom hem fick jag se att Frans (en av våra hundar) använt mitt virkgarn som fotboll, vrängt nystanet ut och in och tuggat sönder pappcylindern som det var uppnystat på. Orkade inte bli arg. Åt lite och satte mig sedan att reda ut det. Efter en stund kom vår mellandotter. Hon drack kaffe och jag nystade garn. På kvällen var vi i Vedum och hämtade lite grejer till henne. Hon stannar någon dag. Skönt. I morgon eftermiddag ska vi hämta mamma så att hon får åka och handla.

30/9
Morgonen gick riktigt bra. Bara ett lättare illamående. Dottern var vaken och satt och drack kaffe. Så vi småpratade lite. Ingen av oss är direkt pratsam på morgonen.

På BFA (Bruk För Alla) frågade Wivianne om jag ville hjälpa henne och packa kläder till Estland. Det hade kommit in en hel del. Wivianne är med i samma "stickagrupp" som jag, men hon har varit där lite längre. Jag trivs bra med att jobba tillsammans med henne. . . . . så vi sorterade och packade kläder. En del är jättefint och rent, medan annat bara är att slänga. Vi packar och skickar bara sådant som är i mycket bra skick. För varma jackor och overaller räcker det med "bra skick". Vi hade fått ganska många varma jackor, men det var bara en som var ren. De övriga lade vi i en tvättahög.

Det finns tvättmaskin någon stans i kåken, men jag vet inte var och inte heller vem som tvättar. Transporterna kostar så mycket att vi inte kan skicka saker som ingen egentligen vill ha. Det är ju bara att gå till sig själv. Inte skulle jag vilja ta på mig kläder i dåligt skick, även om jag skulle göra det om jag inte hade något val.

Innan jag åkte från Falköping var jag och kollade vad det kostar att fixa till naglarna. Bokade tid på måndag fm. Köpte en nagelbandskräm. Är trött på trasiga och inflammerade nagelband.

Åt lite när jag kom hem. Sedan åkte vi och hämtade mamma så att hon fick handla.

Hemma igen lagade jag mat så den skulle vara klar till sambon kom hem. Han hade ringt och sagt att han inte hunnit ta någon lunch.

1/10
Hade bestämt mig för att sova länge. Vaknade kvart i sju och gick upp. Det är väl lika bra att försöka hålla en så jämn rytm som möjligt. I natt har jag haft kramp i underbenen och fått ställa mig upp ett par gånger. . . kramp eller? Det har gjort ont på framsidan av skenbenet . . . kramp eller inte - det har i vilket fall som helst gjort ont.

Dottern vaknade vid 9-tiden. På förmiddagen satt vi i våra morgonrockar, småpratade och spelade spel på våra laptops. Vid tolvtiden började vi gå igenom min garderob. Jag började med det i förra veckan. Vek ihop sommarkläder och hänge fram höst/vinterkläder. Hade en hel del som jag inte använt sen' vi flyttade hit. Sa till Camilla att hon fick ta det hon ville ha och så skulle jag lämna in resten till BFA. Det var inte mycket som blev kvar - en jeanskjol och några klänningar.

Senare på eftermiddagen åkte vi till Vedum och hämtade hennes katt Adidas. Sedan skjutsade jag dem till Skövde där hennes kille mötte upp för vidare färd till Töreboda.

Lagade mat. Tittade på Idol och Dödligt vapen 3. Åt lite godis och 2 nektariner. Känner inte alls samma reaktion som i går. Eftersom jag kan sova i morgon bitti så har jag inte tagit någon insomningstablett än. Trodde jag skulle bli trött. Det har jag inte blivit.

När klockan passerat midnatt med en timma åt jag 3 riskakor med Bregott och en Risifrutti. Tar nu vid halv 2 en insomningstablett. Den lär ju verka inom 20-30 minuter.

Känner mig trött på detta jäkla liv. På att bokföra socker, tider, mat, tider, väder, tider och mående. Varför ska jag vara så förbaskat duktig? Jag borde ju veta redan innan jag börjar göra sånt', att jag kommer att bli utless på det. I stället borde jag städa badrummet, putsa fönstren, torka av köksskåpen, osv. Om jag ändå vore ett murmeldjur som kunde få krypa in i ett mörkt och mjukt litet bo inne i djupaste skogen.

Jag ger fan i sockret, jag struntar fullständigt i att anteckna vad jag äter. Jag har fått nog av tabeller. Jag kryper in i mitt bo. Tar en hög Propavan och sover till våren - fast då missar jag ju vintern. God natt.

2/10
Vaknade vid 8. Mätte sockret. Tänkte lägga mig igen, men här sitter jag vid datorn och skriver igen. Sockret var inte så högt trots att jag åt godis i går + att jag åt sent.

ScenVaras höstmöte på eftermiddagen och inflyttningsfest hos en vän på kvällen. Trevligt, men jag kände mig inte riktigt med, inte riktigt närvarande.

3/10
I dag skriver jag bara in sockervärden. Får se hur det blir nästa vecka.
Usch, ingen bra dag.

4-7/10
Måndag var en skaplig dag. Minns inte nu varken vad jag gjorde eller vad jag åt. Jo, på fm var jag och fixade till mina naglar. Kände att jag behövde göra något "för mig". Nåt' för att försöka komma ur formsvackan. På eftermiddagen när sambon kom hem så plockade vi i ordning på övervåningen och åkte bort till Brusaheden (vårt möbelförråd) och hämtade hem en låg, vit Billyhylla med dörrar.

Tisdag var jag i Falköping. När jag kom hem skjutsade jag mamma till sjukhuset i Lidköping. Hon var inne på undersökning för att hon fått grå starr.

När jag sedan kom hem framåt 17-tiden började trycket över bröstet. Kände tvång av att djupandas. Kände mig, trots Lergigan, mer och mer olustig. Försökte tänka ut varför det var så, men hittar ingen anledning. Kunde inte komma till ro på kvällen. Insomnings-tabletten hjälpte inte. Fick ta en ny vid 3-tiden och somnade väl strax före halv 4.

Onsdag morgon när väckarklockan ringde kl. 6 kände jag mig som i dvala och ställde om klockan till 7. Det var inte bättre då heller. Skickade sms till Maria att jag inte kom. Sov en stund till och gick upp strax efter 9. Dagen fortsatte med olust/oro och huvudvärk. Kollade sockret vid 16-tiden. Det låg på över 18. Drack massor med vatten och efter någon timma kändes det lite bättre. Gick och la mig vid 24-tiden.

Torsdag morgon vaknade jag strax efter sju. Gick på toaletten och sen tillbaka till sängen en stund. Gick upp strax efter halv 8. Har lagt en matta i tvättmaskinen. Någon hade spytt på den under natten. Nu ska jag gå igenom min kalender - och jag tänker "jaha, då var det så dags".

Kalenderbiten hann jag inte med för jag började med inloggningsuppgifter till en massa Internetsidor. Tog bort sådant som inte var aktuellt och skrev rent det som ska vara kvar. Jag är i det där läget där jag inte kan börja med sådant jag borde göra, om det t.ex. inte är snyggt i kalendern. Det går bara inte. Går inte fast jag försöker säga till mig själv att det är bara jag som ser hur det ser ut i kalendern.

Beställde gardiner till vardagsrummet från Jotex. Ca 6 dagars leveranstid.

8/10
Har idag varit i Falköping. Byte av dag för att Lisa från Arbetsförmedlingen skulle komma. Orolig och svårstartad morgon. Fick ta en Lergigan alldeles innan jag åkte. Träffade polisen på vägen in. Fick visa körkort och blåsa.

Har fått förlängd rehabilitering på samma nivå i 4 veckor till. Känns bra.

Var hemma en kort sväng innan jag skjutsade mamma så att hon fick handla. Ringde sambon och frågade om vi kunde handla till oss när han kom hem. Jag orkade bara inte handla till oss samtidigt som jag skulle valla mamma runt affären. Vi var på apoteket för hon hade tagit sista tabletten av en sort i dag. Då fanns det inget mer kvar på receptet. Så till vårdcentralen. De lovade tala med läkaren. Till affären. Frågade om hon ville handla på Willys eller ICA. Spelar ingen roll sa hon. Så det fick bli ICA. Ja, jag hittar ju inte här, säger hon när vi går in. Fast det spelar ingen roll vart vi går, för hon hittar inte ändå.

Jag frågade vad hon skrivit på sin lista. Jag fick den av henne för hon såg inte vad hon själv skrivit. Hon såg inte på förpackningar o.s.v. Jag frågade henne om hon verkligen såg så dåligt. Sa att i tisdags när vi var på ögonmottagningen i Lidköping så hade du ju inga besvär och såg bra. . . . . tillbaka till vårdcentralen och apoteket . . . och sedan hem. På vägen hem hade hon svårt att tala, men det verkade ok när jag bar in varorna åt henne. Hoppas att hon får en lägenhet snart. Inte för att det löser just de här problemen, men det skulle ändå kännas skönt.

Har startat diskmaskinen och tvättmaskinen. Golvet skulle behöva städas av . . . men som sambon säger: "gumman, vi har det välstädat i förhållande till många andra. Det vet du. Tänk sen på att vi har 3 hundar och 4 katter som drar med sig en del in".

Sabon kom hem och vi åkte till Falköping och handlade. Vi började med att gå till Önska och titta på stekpanna. Den vi har är inte så gammal, men bottnen är kupig. Vi har några gånger nu köpt teflonpannor som ska ha varit av bra kvalité och vi har inte använt metallredskap i dem. Trots det har de blivit slitna och inte hållit sig plana. Den senaste köpte vi i september förra året när vi flyttade. Vi har sagt ett tag nu att det är dags för en ny stekpanna och att det ska bli en järnpanna och att vi ska ha den livet ut. Önska hade en hel del men ingen som vi kände vi ville ha. På Axel Spetz hittade vi en som kändes bra. Det blev en från Skeppshult. När vi handlade mat köpte jag mandelägg. Sådana där mandlar med choklad omkring och ett färgat hårdare skal av någonting. (Jag åt upp dem när vi tittade på Idol)

Jag hörde mig själv prata glatt med sambon. Men inuti kändes det . . . jag vet inte hur jag ska beskriva det . . . melankoliskt eller . . .

9/10
Vi gjorde inte så jättemycket. Målade kring altandörren som vi satte in i somras och baksidan på ett par hyllor som vi har på loftet. Tvättade lite mattor. Flyttade runt lite saker på loftet. Hade köpt biff som vi provade i nya stekpannan. Stekpannan var precis så bra som vi hoppats på, men biffarna hade kunnat vara mörare. Sen blev det inte så mycket mer. Rastlös. Ett par Lergigan.

10/10
Lugn morgon. Frukost med ägg och stekt bacon. Vi började prata om att vi inte satt lister kring alla dörrar. Så vi mätte vad vi behövde ha och åkte till Cheapy och köpte det. Vi mätte också hur mycket pärlspånt vi behövde till väggarna i köksingången. Det får vi köpa någon annan stans, för det hade dom inte. Vi ägnade sedan efter-middagen och en bit in på kvällen till att sätta upp listerna. Det blev bra.

Tänker att det är med listerna som med kalendern. Mår bättre när det ser snyggt ut. Vi har lite annat kvar att göra, men det är sådant som vi (eller åtminstone jag) inte har tänkt klart hur vi vill ha det.

Pratade med en av döttrarna. Vi bestämde att jag ska åka till henne på fredag. Kanske ska vi gå på Bomässa ihop.

I morgon är en annan dag.

11/10
I går kväll var jag inte trött. Jag börjar förstå att det är stillheten och tystnaden på kvällen som gör det lätt att vända på dygnet. Det är mörkt. Bara vara. Tog en Propavan vid 23-tiden. Njöt av stillheten. Tog en insomning vid 2-tiden och gick och la mig.

Sambon lägger sig strax efter 10. Han säger: ”sitt inte uppe för länge nu. Inte mer än en halvtimma”.

Vaknade och gick upp vid 9. Känner mig rätt lugn och utvilad. Har ju sovit sju timmar.

Kall morgon. -1, trots att solen nästan nått fram till termometern. Älgjaktmorgon. Fruset. Klart. Prasslet av frusna löv och nötskrikans rop. Alla ljud förstärkta av spänningen - ska vi skjuta i dag? Jag minns det. Och fy, vad man frös när man äntligen kom in i värmen. Kåldolmar hos mamma - alltid på första älgjaktsdagen.

Sen kom rastlösheten. Gick runt. Satte mig. Gick runt . . . Kunde inte koncentrera mig. 2 Lergigan på förmiddagen. Det hjälpte en stund. Sen kom det tillbaka. Fick ta 2 Lergigan till. Hjälpte bra och gjorde mig sömning. Höll mig vaken till halv 10. Tog en insomning för säkerhets skull.

12/10
Sov till halv 3. Var på toa. Somnade om ganska snart och sov tills Johnny gick upp. Låg och slumrade tills klockan ringde kvart över 6. Sitter här nu strax före sju i Johnnys tjocka morgonrock och raggsockar. Vill gå och lägga mig igen och sova minst tills i morgon. Kommer att krävas ett ordentligt ryck för att klä på mig och komma iväg. Ska vara i Skara kl. 9 för att träffa Arbetsförmedling och Försäkringskassa. I dag får jag ta med mig Lergigan. Vågar inte ta av dem när jag ska köra bil. Ska ta mig något att äta.

Hemma från Skara. Åkte inte till Falköping. Hade tänkt det, men kände att det inte skulle funka. Behövde ha Lergigan och då hade jag inte vågat köra hem sen'.

Nu tjocka sockar, sjal, te och en brasa. Fryser trots att termometern visar att det inte är kallt inne. För övrigt var mötet i Skara bra. Fick svar på lite frågor om "sedan".

13-14/10
Skickar ett SMS till jobbet om att jag inte kommer. Skickar mail till Monica på Försäkringskassan. Det känns lite bättre när det är gjort. Bara sitter. Eldar lite och sitter och tittar in i lågorna. Helt borta. Vet inte att jag tänkt en enda tanke.

Mellandottern ringde. När hon hörde hur jag mådde sa hon: "jag kommer i eftermiddag". Det gjorde hon - hade yngsta dottern med sig också. De satte på kaffe och sen sitter vi bara där vid bordet och småpratar. Inget stort, inget viktigt. Yngsta dottern åker hem sent på kvällen. Mellandottern stannar över. Skönt. Underbara ungar.

2011

7/6
FRIKÄND

Dagbok - min bok, del 4