Senast jag skrev var för fem veckor sedan. Jag läste nu nyss vad jag skrev då. När jag läser det så tycker jag, att jag då borde insett hur nära kanten jag var. Kanten till helveteshålet. Plötsligt, när jag gick där i deppdalen, var jag på glid ner i helveteshålet.
Jag vet inte om jag skrivit om helveteshålet tidigare. Helveteshålet är ett ställe som är svårt att ta sig ur, och det är olika hur det är varje gång jag är där. Kanske är det inte ett hål som ändrar karaktär, utan flera hål - jag vet inte vilket. Den här gången var det ett mycket ljust och kallt ställe. Strålkastare med ett blåvitt ljus som avslöjade varje skråma, varje fläck och varje brist i mitt liv. Både faktiska och inbillade. Fast egentligen - vad är vad.
Hopkrupen, med stängda ögon och med händerna för öronen har jag legat där ett tag. Att vara där. Eller inte vara där . . . . jag kan för en stund ta mig därifrån . . . . eller åtminstone till kanten, för att sedan till synes viljeslöst vara mitt i strålkastarljuset igen. I kanten av hålet för att visa upp för familj och vänner att jag är nästan normal.
Efter en stund som nästan normal är batteriet med viljestyrka och energi helt tomt. Verkligen tomt. Inte bara psykiskt utan också fysiskt. Darrande händer, yrsel, illamående. Ungefär som jag inbillar mig att man kan känna sig efter ett maratonlopp, eller annan stor fysisk ansträngning.
Förmodligen har jag idag tagit mig en liten bit längre bort från det avslöjande ljuset. Jag skriver - vilket jag tror innebär att jag tror mig om att både kunna stava och skriva begripligt. Begripligt för vem? Det kan jag undra, för skrivandet måste väl fylla någon slags funktion i mitt liv - varför skulle jag annars göra det? Om, och i så fall vilken funktion det fyller, kanske jag får svar på. En liten röst viskar att det nog bara är ett skenheligt biktande för att försöka försvara att jag är som jag är. Om den lilla rösten är en riktig insikt eller en reflex från strålkastarljuset kan jag inte avgöra.
