Jag tror att det var i går morse jag satt och slötittade på TV när jag åt frukost. Per-Ragnar var där som gäst. De pratade om döden med anledning av Alla helgons dag. De pratade om att ta vara på dagen och gå till kyrkogården och tända ljus. Ta in och dela sin sorg med andra. De berättade att när Astrid Lindgren ringde sin syster började hon samtalet med: "döden, döden, döden", och så hade de klarat av det samtalsämnet.
Det är så svårt att greppa död och sorg. Tusentals dör i en flodvåg eller jordbävning. Hundratals dör vid ett vulkanutbrott. Döden kommer in via TV-skärmen och sätter sig i mitt knä. Kände ingen av dem, så bördan är inte så tung. Reser mig och går och tömmer en tvättmaskin och döden är borta tills nästa katastrof kablas ut över världen. För varje ny katastrof blir jag lite mer avtrubbad. Lite mer avtrubbad. Lite mer avtrubbad.
När lokaltidningen rapporterar om en trafikolycka på E20 så kommer döden närmare. Men det var ju bara någon från Danmark. Det var ju ingen här ifrån. Jag läser dödsannonsen för någon jag kände till namn och utseende. Jag tänker kanske att det var skönt att han fick avsluta sitt liv. Eller kanske tänker jag att det måste vara cancer eftersom hon dött så ung. Döden kryper närmare och förr eller senare blir den riktigt påtagligt nära. Obehagligt nära och måste hanteras. En väns sorg över en nära anhörig som gått bort. Min egen sorg efter en anhörig eller vän. Tvingar mig att också förhålla mig till min egen död.
Jag tycker att anhörigas och vänners sorg är svårast att hantera. Att inte avbryta en vän som vill berätta, för att i stället börja berätta om mina egna upplevelser av sorg. Att inte börja rabbla upp en massa klyschor som "det går över med tiden", "det viktiga nu är att de sköter om dig själv" och annat trams bara för att ha något att säga. Att våga dela tystnad. Att våga dela sorg.
Alla helgons dag. Gravsmyckningsdagen. Det ska grejas och donas och göras fint. Undrar vad grabben i graven bredvid kommer att ha för gravdekoration. Kommer den här gravlyktan att vara för stor, för liten och passar den till gravstenen. Det får ju inte se för dåligt ut. . . . . jasså, sörjer hon inte mer! Kanske finns graven många, många, mil bort. Kanske kan vi tänka så när vi ser en osmyckad grav.
Jag tycker mycket om det muslimska sättet att tänka om begravning. Så fort som möjligt efter dödsfallet följs den avlidne till graven. Kvinnor och barn följer inte med. De sörjer. När ceremonin är klar stannar en av den avlidnes vänner vid graven. Hans uppgift är att stötta ängeln från himlen. Man tror nämligen att två änglar tar plats på den avlidnes axlar. En ängel på var axel. En ängel från himlen och en från helvetet. Änglarna förhandlar om vart den dödes själ ska. Vännen vid graven påminner ängeln från himlen om alla goda saker som den döde har gjort i livet. Efter 30 dagar kommer alla för att ta farväl innan själen påbörjar sin resa till himlen. Ja, något annat tror jag ingen tänker sig. När man sedan lämnat graven återvänder man aldrig mer dit - för den döde har ju rest vidare.
När jag dör, om jag dör. Hur jag förhåller mig till min egen död beror på dagsformen. Det har funnits dagar och perioder då jag tänkt att jag levat färdigt. Att jag inte behövde fler dagar för att jag redan kunde andas, äta, andas, äta, andas, sova. Att det var dags för någon annan att ta över, finnas för dem som av olika anledningar ville att jag skulle finnas till. Det har också funnits dagar och perioder då jag tänkt att jag kommer att leva tills jag är 150.
Så småningom kommer döden som gäst till mig. Får väl se till att ha Gevalia hemma om han skulle komma oväntat. Jag ser döden som en järnvägsstation där det är dags att byta tåg.
När jag dör kan man ta alla fungerande organ för transplantation. Allt utom ögonen. Varför inte ögonen? Jag vet inte. Det bara är så.
Därefter vill jag bli kremerad. Jag vill att min aska sprids ut i Lidan från bron vid Kvarnö. I samband med att min aska sprids, kan de vänner som vill komma dit. De ska inte bära sorgkläder. Om de absolut vill, kan de låta en blomma flyta med vattnet. Hellre en liten kvist eller ett torkat strå än köpta blommor.
Jag vill att mina vänner samlas till en minnesstund. En lördagskväll. Knytkalas. Var och en tar med sig vad man vill äta och dricka. Jag hoppas de kan ha en glad stund i vänners sällskap.
I stället för en blomma, på den grav som inte finns, vill jag att min vän köper en blomma till själv. Eller en flaska vin.
Sorg. Jag önskar att jag tillåtit mig själv att sörja mer då jag mist nära och kära. Sorg måste få ta tid. Sorg blir med tiden vacker. Slät och fin. Slipad av tårar och färgad av kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar