Fredag morgon. Igen. Dags att summera vad jag lyckats åstadkomma den här veckan.
Tja, så mycket har det inte blivit. Förkylningen har tagit den mesta delen av kraften, och ändå har jag inte haft feber. Största delen av tiden har gått åt till sömn. Och så har jag stickat en del. Det har blivit ett par raggsockar till en svärson, "garnering" av ett par lovikkavantar till en av mina döttrar, och den första vanten av ett par till ett av mina barnbarn.
Lovikkavantar går fort att sticka. En vante per dag kräver ingen större ansträngning. Fast jag gör ju förstås inte direkt nåt' annat vettigt. Jag tar ett par piller mot oro, stickar en stund, sover när tabletterna har som bäst verkan - och så om igen. Fast det här med att sticka är jättekul. Speciellt som när ett barnbarn kom och frågade "mormor kan du göra såna där vantar med tumme på?" Att då få se glädjen när det redan finns ett par i mormors stickakorg - det värmer. Att sen se tolvåringen ta på sig dem och gå omkring med dem inne värmer ännu lite mer.
I korgen fanns då också ett par vita, fluffiga, myssockar till hans femtonåriga syster. Jag hade varit lite orolig för att hon skulle tycka det var lite töntigt, men det hade jag inte behövt vara. Det syntes hur glad hon blev och det är mera värt än ett tack.
Att få vara behövd. . . . jag funderar lite runt det här med att vara behövd. När man som jag är för sjuk för att kunna arbeta och det inte syns utanpå, känner jag ibland tveksamhet för att gå ut och träffa folk. Lite rädd för att få frågan om hur jag mår, och hur länge jag varit sjukskriven, osv. Eller när jag känner att någon skulle vilja fråga men inte gör det. Då får stickningen bli ett sätt att göra något vettigt som inte belastar psyket.
Min familj har ändrat hälsningsfras. De har lagt undan "Hej, hur är det?" (de vet ju att jag har svårt för den). De säger istället "Hej, vad gör du?" Det är inget som vi pratat om, men jag har lagt märke till att det är så - och det är skönt. De bryr sig naturligtvis om hur jag mår, men det får ibland bli ett särskilt samtalsämne och inte en stående hälsningsfras.
Min familj är förresten ett underbart hopkok av olika personligheter. När jag och min sambo flyttade ihop för fem år sedan hade han två döttrar och en bonusdotter med sig och jag hade en son och en dotter - alla vuxna. Det har varit förvånansvärt lätt att göra en familj av detta. Vi är nu en familj med fem barn. På frågan om hur många barn jag har svarar jag "vi har fem barn". Fem barn med respektive och därtill fem barnbarn.
Fredag igen - ja det var så jag började - ja, vad tiden går. Funderat kring tid har många filosofer gjort. Även om jag ibland funderar kring tid så vill jag inte kalla mig för filosof. Är det t.ex. längre mellan lördagsgodis än mellan fredagsbastu? Längre mellan onsdagsgympa än mellan måndagsmorgnar? Det är märkligt hur samma tidsmått kan upplevas så olika, beroende på hur vi känner för det vi använder den till.
Inför tiden är vi alla jämlika. Vi får visserligen olika lång tid oss tilldelad, men för oss som lever är sekunderna, timmarna och dagarna lika långa. Och ett är säkert - tiden väntar inte på någon.
