Dagens horoskop

Dagens horoskop på Facebook:


"En svårförklarlig längtan lägrar sig över dagen. 
Kanske bör du överväga hur du kan använda din 
kreativa förmåga på ett sätt som ger större mening 
för dig, och kanske en extra slant."


Jaha. Då får jag väl gräva lite i den kreativa delen av hjärnan, så får vi se om det är något som pluppar ut.


Det blev en lång natt. Kom i säng vid 3-tiden. Sov sedan en bit in på morgonen - och det blev ju en timma extra tack vare återgången till normaltid. Har nu på fm  plockat fram alla papper som ska in till Försäkringskassan. Som vanligt var det inte alls så mycket som skulle fyllas i. Det är ju bara det att jag, innan jag tar tag i det, går och inbillar mig att det är mycket. Om jag ändå kunde lära mig att jag mår bättre om jag inte skjuter upp sånt här i det längsta. 


Nu börjar i stället tankarna på i morgon att snurra i skallen. Ska vara hos diabetessköterskan kl 8.30. Provtagning innan det. Hur långt innan behöver jag då vara på provtagningen för att vara klar till 8.30? Hur dags behöver jag gå upp? Är det något som behöver vara gjort innan jag åker hemifrån? Snurretankar, snurretankar.


Jag säger till mig själv: "vad dum du är. Vad är det värsta som kan hända? Se där, inte ens det kan du svara på. Räta för helvete på dig, och gå."


Solen skiner och snart är det jul. Kul.
Tror jag ska börja titta på om något behöver ändras eller läggas till i årets julbok.
Innan dess ska jag virka ca 20 cm spets.
Julboken återkommer jag till en annan dag.

Liten och livrädd

Liten och rädd. 172 cm. 96 kilo. 56 år. Jag lovar - liten och livrädd. Om jag bara visste för vad.


Svettpärlor i pannan. Värmevågor som sveper över mig som vore jag en klimakteriekärring. Jag vet. Det stadiet i livet är tack och lov passerat. Men ändå inte samma sorts värmevågor. Största skillnaden är nog att kinderna inte hettar.


Jag tänkte för en stund sedan att detta skulle jag skriva om i morgon. Och det blir det ju på sätt och vis, för klockan har ju passerat midnatt. Jag borde sova eller i varje fall vara lite trött. Men nej då. Detta kommer att bli en lång natt. 
Jag vet att bristen på sömn eller oregelbundna sovvanor inte är bra för oss med diagnosen bipolär. Jag är i alla fall medveten om att det är så, även om det just nu inte känns som någon tröst. Att under långa perioder bara sova ett par timmar per natt, är något som jag förr inte hade funderat över. Det var ju jättebra. Massor av saker blev gjorda i stället för att sova bort livet. Att jag sedan hittade på ännu mer saker att göra bara för att hålla oro, rastlöshet och depression borta - ja, det gjorde ju inte det hela bättre.


Det känns så dubbelt. En kropp som vill dra sig undan, och en klarvaken hjärna. Någon stans i höjd med axlarna så krockar dom. Att dom aldrig lär sig. Det gör ju ont. En person, som för många år sedan var irriterad på mig vid ett tillfälle, sa "du är så dubbel". Tänk om det hade lett till att både den som sa det, och jag själv, hade förstått att det faktiskt var så - att jag behövde hjälp. Jag vet att det är önsketänkande och jag vet inte om det är lika för alla. Jag har pratat med min terapeut om det. Hon säger att det inte hade kunnat hindras att jag klappade ihop. Att det var tvunget att gå så långt för att jag skulle fatta att det var allvar.


Tänk om . . . . . tänk om . . . . .tänk om jag tidigare i livet hade fått hjälp genom medicin och samtal. Då hade familj, vänner o övriga som jag känner, blivit besparade en hel del irritation och liknande som jag nu utsatt dem för. Tänk om.


Eländes, eländes, elände. Tänk positivt. 


----------------------


Så blev jag då sittande en stund för att försöka tänka positiva tankar. Det blev två.
1. Jo, jag vågar berätta om min sjukdom. 
2. Många stora konstnärer genom tiderna var förmodligen lite bipolära. 


---------------------
Jag har alltid tyckt att administration, organisation och förändring varit spännande och roligt att hålla på med. Många gånger - ja, alltför många gånger, har det gått till överdrift. Kryddburkarna i kryddhyllan i bokstavsordning. Böckerna sorterade i bokstavsordning efter författare och titel. Att varje gång jag klev in på ett ett nytt ställe börja fundera över hur det hade kunnat gjorts bättre. Var företagets reception rätt placerad? Var hotellrummet rätt möblerat? Hur hade man kunnat göra detta, eller detta, lite effektivare, smartare eller mer inbjudande . . . . . ?


Den här dagen, som nyss har börjat, måste jag göra i ordning lite papper och skicka in till Försäkringskassan. Läkarintyg, blankett för milersättning och något mer, vad det nu var. Jag hade kunnat gjort det vilken dag som helst i veckan som gick. Nähä då, Tro inte det. Nej, i stället kommer jag på massor av anledningar till att skjuta upp det. Nej, inte i dag. I morgon blir det bättre för att . . . "måstesaker", och då speciellt sådana som har med blanketter eller papper att göra. Det är jätteskönt när sådana saker är färdiga och oftast går det fort att fixa. Men ändå kan jag inte låta bli att skjuta upp det.


Jag är helt enkelt ett administrationsfreak med blankettskräck. 

Gryningsljus

I eftermiddag har jag försökt lära mig lite mer om hur den här bloggen fungerar. Hur man lägger till sidor, och hur stor en sida kan vara. Hittills har jag inte sett att utrymmet på en sida är begränsat. Det verkar bara vara att fortsätta skriva. Ska kolla om man kan ladda upp redan färdiga dokument också - det borde ju gå. Fast det tar jag en annan dag.


Så jag har skrivit in lite "tänkespråk" på en sida som jag kallat "Gryningsljus".


För övrigt så hade jag kunnat må bättre i dag. Rejält mycket olust och rastlöshet. Kollade strax efter lunch hur mitt sockervärde låg. Det var över 21 - inte undra på att "kropp och själ" är ur form. Har som tur är tid hos diabetessköterskan på måndag. 

Walk a mile in my shoes

Har kollat in spåkulan på Facebook. Den säger:
"Du börjar få fågelperspektiv över en komplicerad situation och lösningen närmar sig."


Det har jag mycket svårt att tänka mig. Känner mig väldigt väl förankrad -  fastväxt nästan ända till knäna. Så det handlar mera om ett grodperspektiv för min del. Skulle kanske skriva en rapport från min position bland vissnande gräs och löv.  Hmm . . . .

Det tar nog ett tag innan jag lättar så mycket att jag får fågelperspektiv. På insidan av en anteckningsbok som jag har, så har jag skrivit:  "Glada tankar, gör att vi kan flyga". Glada tankar verkar ganska avlägsna. Inte så att jag har speciellt ledsna tankar. Det är mera i ett läge där tankar över huvud taget inte verkar vilja visa sig. 
---------------------------------------------------------------
Nu har jag haft en liten ångestpaus i skrivandet. Det börjar som ett tryck över bröstet.  Sedan gör det ont och hjärtat dunkar så att jag hör det i öronen. Det känns som om strupen drar ihop sig. Jag andas djupa andetag, med öppen mun. Tog två Lergigan. Hoppades att de skulle hjälpa snabbt. Om jag bara visste vad det är som får det att starta.


Sedan har jag legat på soffan och bara andats. Jag frös trots att det var 24 grader här inne. Orkade inte hämta en filt,  så jag drog till mig ett stort badlakan från tvätthögen i andra hörnet av soffan. Den där tvätthögen som jag borde ha vikt i dag. 


Innan jag fattade att jag var sjuk. Innan jag började äta medicin. Så tänkte jag ofta, när jag hörde att någon åt lugnande eller liknande, att det är väl bara att ta sig själv i kragen. Sluta med medicinen. Räta på ryggen och sluta med de där dumheterna. Nu efter lunch i dag hade jag gladeligen tagit ett par sorter till. Jo du, det är lätt att döma andra efter egna mått. Walk a mile in my shoes. . . . . 


Kommer du ihåg den där kvinnan som hade växt fast på toalettstolsringen. Vet inte om det var på TV jag hörde det, eller om jag läste om det på Internet. Hon hade suttit där så länge att hon vuxit fast. Men HERRE GUD . . . hur kunde detta ske . . . hon måste ju ha varit komplett galen . . . hade hon verkligen ingen som kunde ha tagit henne därifrån . . . . och så var de där igen, - mina egna mått. Jag tänkte på henne i går kväll när jag satt på toa. Hur lugnt och skönt det var därinne . . . och att jag nog hade kunnat bli sittande där om vi haft mer än en toalett. 


Walk a mile in my shoes . . . . . . 

Foto: Boris Gasparian  (världens äldsta sko)

Makt

God morgon. Fast jag har ju varit uppe i tre timmar. Vet inte riktigt vart de tagit vägen. Att skriva här börjar så smått att bli en vana. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska skriva om - det liksom bara kommer när jag börjar att trycka på tangenterna. Den här inledningen är som en tankepaus för att se om det kommer något när jag skriver. 


På jobbet sitter det en skylt med texten "Se till att hjärnan är inkopplad innan du slår på strömmen till munnen". Det är nog inte ordagrant så det står, men innebörden är i alla fall den samma. Jag borde kanske ha en lapp på dataskärmen där det står "se till att hjärnan är inkopplad innan du börjar trycka på tangenterna".


Nåväl, det får mig att tänka på talare, och folk som har talat vid olika möten, som jag under årens lopp har lyssnat på.  En gång när jag började vara på möten av olika storlek frågade jag en man som jag kände väl, varför män ofta upprepar det som en annan man sagt i ett tidigare inlägg. Det hade ju redan sagts och jag tyckte att det kunde räcka med det. Han svarade att det var för att många, (även om det inte såg ut så) var nervösa för att tala inför grupp. De behövde höra att rösten höll innan de sa vad det nu var de ville säga - och så kunde det vara för att de behövde lite extra betänketid.


Jag trodde på det där ett tag. Ända tills jag varit med, dels så länge att jag vågade mig på att ha egna synpunkter, och dels började se ett mönster. Jag iakttog det där mönstret ett tag tills jag var övertygad om att det faktiskt var ett mönster.


Så nu ska jag för er berätta . . . . nä,det är ingen saga eller rolig historia. Det är så det funkar.


Jo, när man vill ta sig in i en grupp, styrelse, eller liknande. När man vill bli lyssnad på och få vara delaktig i de beslut som ska tas. Då ska man vara tyst. Ja, just det - tyst! Le, visa att man lyssnar intresserat och nicka lite instämmande då och då. Det har ingen betydelse om du instämmer i det som sagts eller ej. Bara lyssna och nicka då och då instämmande. Sen kommer det allra viktigaste - att iaktta. Iaktta till du är helt säker på hur maktstrukturen ser ut. Vem är det de andra lyssnar på? Vems förslag är det som sedan blir beslut?


När du kommit så långt. Då är du säkert med på tredje eller fjärde träffen i det här sällskapet. Det kan gå snabbare, eller ta längre tid. Allt beroende på hur tydlig maktstrukturen är och på hur van du är att iaktta.
Nu är det dags att begära ordet. Man upprepar då något som den som har makten/ledarskapet har sagt. Gärna med lite andra ord och med hänvisning till den som sagt det. Det har fortfarande ingen betydelse om du tycker så eller ej (ingen kommer ändå att komma ihåg vad du sagt). Nu gäller det bara att ta sig in. Inga egna synpunkter än.
Låt det gå en stund (eller på nästa möte) och begär ordet igen. Nu upprepar man något som någon annan "i toppen" har sagt, och lägger till något i stil med "när jag hör dig säga så här så tänker jag . . . " och så upprepar man antingen vad ledarpersonen har sagt eller lägger till en egen försiktig synpunkt. Det kan räcka för den gången.


Sedan fortsätter man så här. Upprepar och lägger till något eget, eller tvärtom - först något eget och sedan något som någon annan har sagt. Nu ska du se att det börjar hända saker. Du kommer ganska snart att få höra saker upprepas som du själv har sagt. Dina åsikter kommer att läggas som förslag, men det kommer att vara den som upprepat det du sagt, som kommer att få kredit för förslaget.


När du kommit så långt gäller det att kunna släppa på prestigen. Kan du inte det så är allt strategiskt arbete du ägnat dig åt helt bortkastat. Låt det passera några gånger. När det händer för fjärde eller femte gången - att ditt förslag upprepas av någon annan. DÅ begär du ordet och säger nåt i stil med "det är verkligen roligt att höra att det är fler (eller namnet på den som sa det) som tycker som jag, eller instämmer i mitt förslag - eller nåt liknande som passar in på den sorts möte du är på.


NU ÄR DU INNE. Är du en man som läser det här så tycker du nog att jag överdriver. Nej det gör jag inte. Men jag har upptäckt att det här beteendet är så naturligt för män och pojkar att de faktiskt inte tänker på det. Och jag har inte på något ställe sagt att det är fel att göra så. Är du kvinna som läser det här kanske du också tycker att jag överdriver, eller också tycker du "varför måste dom hålla på så där?"


Det "offentliga" och det "manliga" språket ligger väldigt nära varandra. Det är ju ganska naturligt att de gör det eftersom det under väldigt lång tid varit just män som funnits i beslutande sällskap av olika slag. Jag vill likna det vid att om jag flyttar till ett annat land så räcker det inte med att kunna språket rätt så bra. Man måste också lära sig vilka normer och oskrivna regler som finns för att kunna bli en del av sitt nya hemland. Eller man kan inte bara sätta sig i en bil och köra iväg. Man måste lära sig trafikreglerna för att på ett säkert sätt kunna ta sig fram. 


Makt är makt. Om makt är bra eller dåligt beror på hur man använder sig av den.

Knäppgöken

 Jag är vaken. Dricker mitt gröna te. I dag med mera ingefära än vanligt. Halsen känns skinnflådd ner till knäna. Jodå. jag vet att det är en känsla, mer än en rent fysisk realitet. Jag skiter i vilket, för det gör ont som om det nådde till knäna.
Den värsta morgonritualen är avklarad. Jag har startat datorn, kopplat upp mig mot Internet och gått in på NLTs hemsida. Står det inget om mig där . . . . då drar jag en suck av lättnad. Tänker att jag ju klarar den här dagen också.  Jag har inte berättat för någon förut - att det är så här jag numera börjar alla dagar. 


Det fanns en tid innan jag fick hjälp. Det började för länge sedan. För några år sedan, med att jag inte öppnade min post. Den låg där i högar. Sedan hämtade jag inte in posten förrän postlådan svämmade över.  Jag började sätta gränser för när jag svarade i telefon. T.ex. aldrig efter kl 17. Jag ville vara i fred. Varför i hela friden kunde inte folk fatta egna beslut, varför i herrans namn skulle de prata med mig. Jag slutade öppna mina priavata mail. Slutade svara i min privata mobil. Det gick längre och längre. Jag mådde sämre och sä . . . nej, "att må dåligt" är ett sånt där uttryck jag gömmer mig bakom när jag inte riktigt orkar sätta ord på vad jag känner.

Jag fick svårare och svårare med att träffa folk. Jag ville bara vara i fred. Signalerna att jag var sjuk blev starkare allt efter som. Posten. Jag slängde den direkt i pappersåtervinningen. Alla inser naturligtvis att så småningom kommer det brev från kronofogden. Dom öppnade jag och betalade. Men inte förrän då.

Magen knöt sig bara jag tänkte på att gå utanför dörren. Så fort jag kom hem stängde jag av telefon och hoppades få vara, bara få vara . . . utan att behöva tala med någon. Med olika grad över tiden - upp och ner - så har det varit så här väldigt länge. Samtidigt som magen var en hård boll, tankar och känslor åkte berg- och dalbana så försökte jag utåt sett leva ett vanligt liv. Någorlunda lyckades jag väl, för vad jag känner till försökte ingen att få mig tvångsomhändertagen. 


Utåt levde jag ett liv med en sprängfylld almanacka. For runt som en skållad råtta mellan olika möten, aktiviteter och orter. När jag körde runt som mest räknade jag ut att om jag ständigt körde 20 km för fort så sparade jag in två arbetsveckor på året som jag kunde ha till annat än att "ligga på vägen". Tiden skulle jag naturligtvis ha till att jobba lite mer.

När jag försöker se tillbaka så är det inte så mycket jag ser. Det gick för fort. Inte många minnen hann fastna när jag for fram. Jag kan se hastiga skymtar av platser jag besökt och människor jag mött. Jag tog mig aldrig tid att ta in. Så här står jag med ett liv där minnena är suddiga och kontakter med alla de människor jag mötte är obefintlig. Jag tänker på hur mycket mer minnen och upplevelser jag kunde ha haft, om jag inte använt livet som en racerbana. Om jag inte gömt mig bakom en hinna av teflon.

Jag har tur. Jag har familj och vänner som har stått ut med mig, som finns kvar trots att jag varit och är som jag är. Att de finns kvar är helt enkelt för att de är helt fantastiska. Inte för att jag på något sätt gjort något för att förtjäna det.


Som sagt . . . numera börjar jag min dag med att läsa NLTs hemsida. Jag hämtar posten varje dag  och jag svarar i bland i telefon.


Det finns fortfarande ganska många dagar när jag bara vill vara i fred. Nu, sedan jag börjat få hjälp både med medicin och samtal, så unnar jag mig några sådana dagar då och då. Jag förstår vad det beror på även om jag har svårt att acceptera det. Det är lite knepigt det där. Jag vet att jag kommer att få äta medicin livet ut för att klara av min bipolära sjukdom. Ändå tänker jag titt som tätt, när allt känns bra, att jag nog kan sluta med medicinen snart. Knepigt - för jag accepterar, utan att reagera, att jag får ta medicin livet ut för min diabetes. En knäppgök har byggt bo i min hjärna.


I dag är en bra dag. Andra dagar ligger oro, rädsla och gråt som en klump i halsen. Det händer att jag då tänker: "Den som vet varför den gråter, den är lycklig".

Diskmaskiner och grynkorv

I natt var det fullmåne. Jag sover oftast utan att dra ner rullgardinen. Drar jag ner så är det på sommaren när jag varit vaken sent. Sovrumsfönstret vetter mot öster så den tidiga morgonsolen på våren och sommaren kan ibland kännas lite för närgången. Som sagt - i natt var det fullmåne. Jag gillar verkligen fullmåne. Av någon anledning så är den i augusti bäst. Tänk att få sitta ensam ute på trappan. Ett glas rosévin - det ska vara rosé när man tittar på månen i augusti. Sitta där och känna sig som en del av allt det stora där ute.

Fullmåne. Jag får sån lust att prova att yla. Men herre gud - vad skulle folk tro om nån fick se eller höra mig? Så hittills har jag varit tyst och bara njutit av att se den. Men det kommer. Jag lovar - det kommer. Om inte förr så nästa augusti. På trappan med ett glas rosé i handen. Då har jag fyllt 56 och är gammal nog att kunna bortse från vad folk tycker.
Det går just upp för mig att det jag skrivit är väldigt positivt. Min bipolära dalgång är inte så djup. Jag planerar att vara där - vara kvar i livet - vara på trappan i augusti nästa år. Yes!

 Diskmaskiner och grynkorv var det, ja. Det var det jag låg där i sängen och funderade på, när jag tittade på månen innan jag somnade. Ja, grynkorv och universum. Härlig kombination. 

Först diskmaskiner. Inte diskmaskiner så där allmänt över lag. Nää, diskmaskiner som varit mina och då speciellt den som jag har nu. Jag passerade den på väg till min månspaning i går kväll. Det slog mig att vi inte har så värst bra samarbete min diskmaskin och jag. Den har fått för sig att den ska vara fylld precis lagom till middagen. Sedan har den inte diskat klart när vi har ätit färdigt. Då blir middagstallrikarna stående på bänken tillsammans med mjölkiga glas, kladdiga bestick och ännu tråkigare kastruller. En inte allt för rolig syn att mötas av på morgonen. På kvällen tänker jag slött: "det där tar jag i morgon".

Jag har verkligen försökt att prata med den. Jag tvättar till och med av den på framsidan ibland. Jag har gullat med den så att den har fått jobba bara halvfylld. Utan resultat. Den fortsätter ihärdigt att envisas med att vilja börja diska när vi ska äta middag. När det blir dags att byta ska jag kolla noga på beskrivningen - och kanske fråga - så jag får tag på en som går med på att diska efter middagen.


Grynkorv. Ja. Det är mindre än två månader kvar till jul. Det är dags för att börja planera för grynkorven. Grynkorven är en familjeangelägenhet. Att göra grynkorv tillsammans är nästan viktigare än julafton. På julafton ska alla hinna med alla och allt. Det ska ätas julbord, delas ut klappar, ätas gröt och tittas på Kalle Anka. Pratas om vädret förra julen och om hur alla barn blivit stora. Tonåringarna som är längst i klassen hukar ihop sig ännu mer och ser ut som om dom helst ville vara nån annan stans. Jag förstår dom.

Med grynkorvshelgen är det annorlunda. Receptet är det som farmor använde. Hon använde fläskkött och späck som hon malde tillsammans med lök. Vi köper färdigmald fläskfärs och lite nötfärs för att den inte ska bli riktigt så fet. Om man börjar hålla utkik så här års kan man få tag på riktigt fina grytbitar av fläsk till extrapris. Hittar jag det så köper jag och lägger i frysen i väntan på stora grynkorvshelgen. 


Stora grynkorvshelgen infaller oftast i samband med första advent. Då kommer barn, barnbarn, syskon, syskonbarn, föräldrar . . . ja, vi kan bli ganska många . . . Grynkorvshelgen börjar oftast lite grand redan på tisdagen. Då brukar jag ringa till ICA och beställa färs och fjälster. På fredagen kan jag sedan vara säker på att det finns färs undanlagd åt mig när jag ska handla. Oftast dyker ett par smetblandare upp redan på fredagskvällen. Då ska också korngrynen läggas i blöt. På lördagen är det så dags. Fram med stora plasthinkar - såna där stora som man sätter vin i är bäst - och alla ingredienser. Vi hjälps åt att blanda till korvsmeten. Av någon underlig anledning kan jag inte komma ihåg att det varit någon annan än min dotter Kristina och jag som har sköljt ur fjälstren. (Jag kan minnas fel.) Klökmagade är dom, men korv ska dom göra.

Min farmor och farfar rökte grynkorv. Det är inget jag minns för de gick båda bort när jag var ett litet barn. Det är berättartraditionen i familjen som gett mig känslan av att nästan ha varit med. Den och så naturligtvis att min farbror varje år, någon gång på hösten, rökte grynkorv. Den rökta korven hängde sedan på en lång stång i källaren. Min farbror sa att det inte blir riktig jul om det inte finns rökt grynkorv på julbordet. Även han har nu gått ur tiden och jag saknar honom. Han var en vis och lite klurig man. Ibland när jag var barn fick jag gå till källaren och hämta en korv. Jag fick stå på tå för att nå upp till stången. Jag  minns att det var speciellt spännande när dimman vid något tillfälle var så tät att man inte kunde se hela vägen från ytterdörren till källardörren. 

För ett par år sedan, när min farbror var ungefär åttio år, gjorde vi korv. Sedan bad vi honom att få vara med och röka så att vi skulle lära oss och kunna föra traditionen vidare. Vi känner inte till att traditionen att röka grynkorven lever kvar på något annat ställe, varken i bygden där vi bor eller i vår släkt. 


När grynkorvarna är färdiga lägger vi dem i ett stort kärl varvade med grovt salt. Nästa dag tar vi upp dem och hänger in dem i röken. Det brukar bli lite mer korvsmet än vad vi har fjälster till. De sista åren har det blivit så med avsikt. För när allt är bortplockat är det dags att äta. Då ska det vara potatis, vit sås, lingon och skinnatrôtbiffar. Ja, sådana där biffar som är gjorda på smeten som blev över när fjälstren trôt (tog slut).
I år ska jag nog skicka inbjudningskort till att fira grynkorvshelg med oss. Har du tur kanske det kommer en bild framöver. 

Dagens Puh

Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre. 


Nalle Puh

Glögg

Gott folk!
 Förkylningen jag har vill inte ge med sig. Var på Apoteket på förmiddagen. Köpte nässpray och Treo. Det var då jag fick se dem. Paketen med Modifast. Yes, yes, yes. Nu, nu i dag ska jag ta itu med de där kilona. Det borde ju inte vara så svårt nu när jag verkligen är motiverad.

På hemvägen kommer jag på att jag ju skulle ha köpt smörgåsmargarin och hushållspapper också. In på ICA. Strax innan kassorna står en stapel med svagdricka. På en krok bredvid flaskorna hänger det en bunt med lappar. Det visar sig vara ett recept på "Dunderglögg" hämtat ur Göteborgs Posten. Visst! Det måste jag prova. En ny runda genom affären med receptet i högsta hugg:

5 liter svagdricka
5 skivade råa potatisar
1 paket bakjäst
1 påse hela nejlikor
1 påse kardemummakärnor
1 bit färsk ingefära, ca 5 cm
1 kanelstång
1 paket russin, 500 g
2,5 kilo socker.

Här ska minsann sättas glögg!

Tillbaka mot kassan. Just innan jag når fram, passerar jag glassdisken. Där står det fullt med den där goda glassen som finns i en sorts stora bägare. Innan jag vet ordet av så har jag passerat kassan och står där och plockar ner en sån där bägare glass.


Hemma igen blir det kaffe. Med wienerbröd (som jag också lyckades få med mig hem) och glass. 

Nu sitter jag här. På köksbänken står alla ingredienserna  till min dunderglögg. All glass har jag ätit upp och  och naturligtvis är jag proppmätt. Vi ska inte tala om vad samvetet (eller vad det är) gnager. På köksbänken står Modifasten kvar i kassen från Apoteket. Oupplockad. 

Det är dom här dagarna som jag vill bli av med. Rastlös. Ett tryck över bröstet och upp mot vänster axel, som får mig att tänka på hjärtinfarkt. Det är det inte. Jag gick till vårdcentralen för ett par veckor sedan och kollade.
Detta samtidigt som korta glimtar av mani ryker förbi som blixten. Modifast, glögg och jag själv som en stor slö  och vettskrämd dammråtta i ett hörn när dammsugaren närmar sig.

Nästa maniglimt som dyker upp ska jag blanda nästan alla ingredienserna till dunderglöggen i en hink. Röra ut jästen i lite svagdricka innan jag häller den i hinken. Täcka hinken med plastfolie som jag ska göra små hål i. Sedan ska hinken få stå där. Ploppande förmodar jag. Det står att den ska få vara i lugn och ro i minst tre veckor, gärna det dubbla, innan den ska tappas upp på rena flaskor.

Jag har alltså samma behov som en hink nyblandad dunderglögg.

Regn

Grått, grått, grått. Grått helt enkelt.


Sitter med ryggen mot braskaminen. Det värmer. Men det når inte igenom. Känner av att jag bytte medicin i fredags.
Spänd panna. Vidgade näsborrar. Höjda axlar. Djupa andetag som ändå inte når riktigt ner. Min terapeut säger att det är de urgamla signalerna som ställer in kroppen på beredskap för flykt. 


Det är svårt att förstå. Jag menar inte att det är svårt att förstå rent förståndsmässigt, utan det är svårt att få den där geléklumpen mellan öronen att tala om för kroppen att det inte står ett grottlejon utanför dörren
.
Masserar pannan för att få den att slappna av. Vrider på nacke och axlar, men får inte ner dem till avslappnat läge. Jag släpper armarna utmed sidorna. Fast det blir mera som en figur som försöker se lugn och avslappnad ut och ett byte av regissör är nog att rekommendera om den här figuren ska kunna göra succé som avslappnad kropp.

På tallegren

I dag - en delad dag. 
Jag tänkte att jag tagit på mig min stora, gråa, tovade hatt. Min häxahatt. Dragit ner den över öronen och krupit in i mitt bo under den stora tallens rot. Därifrån, under kanten på min hatt, såg jag mig själv i tallens krona - en kvittrande mes hoppande kring på grenarna.

Den hoppade kring där uppe, som ville den dra uppmärksamheten till sig, för att ingen skulle se den egentliga jag som satt där under roten i min hatt. Där satt jag kritiskt gloende ut under den stora hattens brätte. Kritiskt gloende på mig själv. Jag hade naturligtvis kunnat dra ner hatten över ögonen också. Fast då hade jag ju inte haft koll.

Olika dagar kräver olika sorters förklädnad. Leende masker och plymer i håret för att dölja rastlösheten. Stora nalle-kostymen för att inte synas alls. Liemannens dräkt som hänger på vinden, kan komma väl till pass när min styrka är stor nog för att orka visa upp det svarta hål som finns där inne.

Jag läste på Aftonbladets hemsida (tror jag det var) om hur de plockade ut maskar som kröp omkring inuti en människa. Funderade över hur det kändes att ha dom. Tänker att det kanske kan vara som när oron börjar krypa i kroppen. Hur den börjar och sen kryper iväg, slingrar sig runt och inte tillåter någon ro. Tror jag hade föredragit maskarna för dom gick tydligen att plocka ut.


Måste skriva en minneslapp så att jag inte glömmer av att lämna in kvasten på rundsmörjning. Funderar på om jag inte ska ta och hotta upp den ett par kråksparkar när den ändå ska in.

Nalle Puh

Sitter här med dagens första te. Idag inte bara med honung utan också med riven färsk ingefära. Hoppas det ska öppna luftvägarna lite i mitt förkylda bröst. Tänker på en sak som kommer från Nalle Puhs lilla visa hjärna.
Fastän det är förfärligt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den, som är nästan ännu bättre. 

På natten

Jag bara sitter här. Känner att det är stillheten och tystnaden på natten som gör det så lätt att vända på dygnet. 
Det är mörkt. Alldeles svart, och världen slutar på utsidan av fönsterglaset. Djuren sover och det är rogivande att lyssna på deras lugna andetag.  Inga bilar på vägen. Inga traktorer på gärdena. Ett par tända ljus och jag mår bra av att sitta här och inte göra nån'ting. Bara vara. 

Nietzsche

Allt man inte dör av blir man starkare av.

Sjukare än sjukskriven

Jo-o du. Så är det - och jag får intyg på det!  Inte underligt att jag känner mig lite under isen.

De senaste veckorna har varit mer tunga än vad jag tycker är acceptabelt. Inte för att vädret varit ombytligt, eller för att en av katterna kommit hem med 3 vilda kattungar, eller för att Dixi börjat löpa, eller för att ... you name it . . .

Nä! Det är helt enkelt en dal i den bipolära svängningen och det har jag mycket svårt att acceptera. Jag har försökt att göra olika saker för att bryta av och få det att gå uppåt igen. Jag har varit på Nagelparadiset och fått naglarna iordninggjorda. Både skönt och kul. OCH jag har köpt en ny almanacka. Igen. Det här var nummer två för 2011. Ja just det - för 2011!

Att köpa ny almanacka är ett tecken. Jag har just upptäckt att när vardagen känts lite för rörig då har jag köpt mig en ny almanacka. Så här går det till:
Jag köper en ny almanacka. Jag tar fram min aktuella almanacka och bläddrar en månad eller två tillbaka i tiden. Sedan börjar jag snyggt och prydligt föra över vad jag gjort i den nya almanackan. Prata om att vara stollig. Därefter för jag över allt som ligger framöver, födelsedagar och lite annat smått och gott. Sen sitter jag där ganska nöjd med mig själv och bläddrar i min nya almanacka och gläds över små stunder där inget är inskrivet. Dagarna går och så småningom är det dags för en ny almanacka igen. Allt för att ha läget under kontroll - tror jag.

Numera är det inte speciellt mycket inskrivet i min kalender. Arbetsträning tre förmiddagar i veckan under fortsatt sjukskrivning året ut. Fast där jag är säger de att alla jobbar heltid. Heltid utifrån sin egen förmåga. Det är fint tänkt, men jag har inte kunnat förmå mig själv att säga att jag arbetar heltid när någon frågar vad jag gör.

Hur är det? Vad gör du nu för tiden?

Hello. How are you?

Buon giorno. Come sta?

Bonjour, madame. Ca va?

Goda', goda', hur står det till?

Att hantera hur-står-det-till-frågor är ett av mina största problem just nu. När jag måste gå ut där jag kan träffa på folk jag "nästan känner" går jag in i en roll. Det funkar precis som på teatern. Räta på ryggen. Håll blicken stadigt ovanför folks huvud . . . och bara gå. Dyker det upp någon som det vore artigt att hälsa på så är det bara att nicka och le - och fortsätta gå alltså.

Ja, så var det det där med "mer sjuk än sjukskriven". Har varit hos läkaren i dag. Eftersom jag varit rastlösare och mer nedstämd ett tag så tyckte min terapeut att jag borde träffa läkaren för att se över mina mediciner. Sagt och gjort. Det tog bara tre dagar för att få en tid. Läkaren tog bort en medicin jag haft mot nedstämdhet och satte in en annan. Jag byter i morgon och jag vet numera hur det kommer att kännas. Hans ordination för övrigt var att jag skulle se till att få vara i fred och promenader.

Så sa jag till honom att jag behövde ett läkarintyg för att visa upp nu när jag inte går till arbetsträningen. Men du är väl sjukskriven året ut, sa han. Jodå, men det räcker inte. Jag måste ha ett intyg på att jag är sjuk just nu och inte kan gå dit.

Ja ja, sa han, jag skrivet ett intyg på att du är sjukare än sjukskriven. Suck. Det är det här som kallas byråkrati, sa han.

Första snön

Första snön - då kommer den äntligen. 
Ja, snöande gör mig glad. Speciellt när jag kan sitta inne och se ut på den.Nu när den kommer vill jag börja mata småfåglarna. Måste nog ändå erkänna att där har vi tjuvstartat lite. Det hänger redan en talgboll där ute. Fast än har jag inte sett en enda fågel, men jag hoppas de kommer.


När det börjar snöa tänker jag på tomtar. Inte stora bullriga av amerikansk typ, utan de där små svenska som sköter om oss som bor på landet. Det finns en bok om tomtar som jag gärna skulle vilja ha tag på. I den boken beskrivs det att tomtar finns i Finnestorp. Det är bara ca 2 km här ifrån. Det står också att den Heliga Birgitta skrev om tomten på 1300-talet. Hon kallade tomten för Thomta Gudt (tror att det var så hon stavade det).Nu ska jag gå ut och leta efter små fotspår i snön.

Stillahavstid

HA! Jag har fixat det. Tänkte inte på att vi inte har Stillahavstid.

Mitt i natten?

Ja, då håller jag på här och pillar med min blogg. Har sett att det längst ner står att jag lagt upp mitt första inlägg kl 03.17. Vet inte än hur man ändrar det - kanske kommer jag på det.
Jag var inte alls uppe i natt. Det här började jag med vid 11-tiden i dag på fm. Inlägget skrev jag vid 12.30 skulle jag tro.
Ja, så är det - ur led är tiden.

Alltid en början

Vad skriver man i första inlägget på sin blogg?

Tja, tycker du kanske, - om man inte vet vad man ska skriva om ska man väl inte starta en blogg!

Jo, jag har i ett par år funderat på att ha en blogg. 

Ibland har jag tänkt att den ska handla om mat. Mat, recept, kokböcker och egna mer eller mindre lyckade projekt kring mat o dryck. Att greja i köket har länge varit ett av mina stora intressen. Speciellt julmat.

Ibland har jag tänkt att jag skulle skriva om hur vi gjorde om ett missionshus till bostad. Det var mycket funderande, jobb, roliga stunder och ett lyckat resultat. Vi tog massor av bilder och ett och annat hörn är inte riktigt klart än.

Ibland har jag tänkt att trädgård skulle vara temat. Kryddväxter och egen damm är det jag tycker är roligast. Fast just nu efter att vi flyttat in i vårt missionshus så liknar trädgården mera en gräsplätt med stenar.

Så fick jag då för ett år sedan beskedet att jag har bipolär sjukdom. Att fastställa diagnosen gick i mitt fall fort. Jag hade bara behandlats för depression i ca sex månader innan. Mer om det kommer kanske en annan gång - eller om någon som läser det här vill att jag berättar. 

Under min KBT-behandling har jag skrivit dagbok.  Min terapeut sa vid ett tillfälle att jag borde skriva en bok - att mina känslor och tankar som jag skrivit om i min dagbok skulle kunna vara till hjälp för andra.

Så jag har, åtminstone just nu, ambitionen att skriva här lika ihärdigt som jag skrivit min dagbok.

Själv tycker jag inte att jag tänker så bra, eller speciella, tankar att de borde skrivas ner i en bok. Fast när jag, nu när jag skriver, tänker efter så var det nog inte så min terapeut menade. Det handlar nog mera om att jag kan sätta ord på det jag känner.

Så snart kommer här mera skrivande - kanske redan i dag.