Omslaget eller innehållet
Vilket är viktigast, omslaget eller innehållet?
Vad får jag för svar? Ja, det beror nog på vem jag frågar. Frågar jag en kines så blir nog svaret otvetydigt omslaget – i alla fall om det gäller en present. Jag har aldrig fått så vackra paket som de jag fått i Kina.
Vad blir ditt svar? Och vad svarar jag själv?
Ta en stund i stillhet. Föreställ dig din omedelbara reaktion om frågan ställdes till dig. Hur blir den och vad blir ditt svar?
För mig känns frågan nästan provocerande. Jag hade med all säkerhet sagt: ”Vad menar du med det? Vad är det för innehåll? Vad är det för omslag? Är det en present? Vem är det till? Allt i snabb följd utan att egentligen tänka efter ordentligt.
Hade jag tänkt en stund – som jag gör nu – så hade jag (hoppas jag) kommit fram till att frågan kanske har en djupare dimension.
Omslaget eller innehållet? Mitt yttre eller mitt innersta. Jag försöker värja mig. Vill inte tänka på frågan jag själv formulerat. Vill ännu mindre försöka formulera ett svar. Frågan kryper närmre, riktigt nära, obehagligt nära. Försöker sno sig in, och kommer om en stund när jag sänker garden att bosätta sig mellan mina öron.
Väl där – mellan öronen – kommer den att göra allt för att sno åt sig översta platsen på listan med ”att-göra-saker”.
Omslaget. Mitt yttre har jag ägnat, och ägnar, en del tid åt. Just nu har jag orange kortklippt hår med en mörkbrun kant i fram. Mina naglar är målade med brunt/kopparfärgat nagellack. Jag har också köpt brun ögonbrynspenna och läppstift som passar i färg. Genom livet har det blivit en hel del tvära kast när jag velat ha en förändring i mitt liv. Teman, färgskalor, stilar, frisyrer. En ny stil och den gamla har packats ner i kassar. Har jag inte packat upp kassen efter två eller tre år så skänker jag dem till någon insamling. Jag hoppas att det kommit till nytta och att någon fått glädje av det.
Inte bara mitt yttre har fått smaka på min förändringsmani. Min familj, mitt hem, mitt arbete, min trädgård, föreningar jag varit medlem i, ja i princip allt jag råkat komma i kontakt med. Mina ungar har, tack och lov, inte gått att förändra. De har stått stadigt. Förmodligen lika envisa som jag. Övertygade om att de själva vetat bäst. Inte gått att förändra. Kanske är det så, eller också vill jag inte se – inte se vilken skada min påverkan gjort.
Efter varje förändring har det känts bra – åtminstone en tid och för det område jag förändrat. Oftast har det ena förändringsprojektet inte hunnit bli färdigt, och absolut inte utvärderat, innan nästa projekt varit på gång. Och nästa, och nästa, och . . . . . . alldeles för många samtidigt.
Stressen och manin har varit mina trogna följeslagare sedan sena tonåren. Däremellan dalar. Djupa dalar. Dalar som jag gjort allt för att förneka. En förnekelse som fått mig att gömma mig bakom ännu mera arbete och ännu flera projekt. Tittar jag efter så finns det också en hel del av det där ”att vara duktig”. Duktig som i duga. Duga i mina egna ögon tänker jag. Men riktigt så enkelt är det nog inte. Det är nog för att andra ska tycka att jag är duktig. Jag behöver väldigt mycket bekräftelse för att kompensera ett dåligt självförtroende. Jag vill så himla gärna bli sedd för alla de mycket bra saker jag gör. Ja, precis så är det och så jag tänker. Jag vill få höra att andra tycker att saker jag gjort är lika bra som jag själv tycker att de är. Helst bättre – så jag kan säga ”det där var väl inget märkvärdigt, överdriv inte”. Inuti sitter en liten elak fan som säger: ”Bra gjort, men bättre kan du”.
Förändringsmanin är inte så lätt att hantera. Den dyker upp överallt. Här kommer några exempel:
· I affären – varför är de här varorna här? De skulle göra sig mycket bättre där borta. Varför har de kassorna placerade här? Det skulle vara mycket bättre om de hade gjort så här. Varför ber de om legitimation när jag betalar, när de ändå inte ska titta efter om det är jag?
· I bilen – varför sitter reglagen så här? Varför kommer varmlufts-utblåset vid golvet bara på ett ställe? Alldeles över gaspedalen. Den som konstruerat det har med all säkerhet inte provat att köra bilen med tunna strumpor och pumps.
· På hotellet – hur hade de kunnat möblera det här rummet annorlunda för att få det trevligare? Hade tavlorna kunnat sitta på ett annat sätt?
· På konferensen – varför finns det inte skrivutrymme? Jag lär mig genom att skriva – inte genom att läsa ett kompendium som delas ut efteråt. Varför tas inte alla inlärningssätt med – se, höra, göra? Varför upprepar folk det som redan sagts? – ineffektivt.
· På tåget –
· På parkeringsplatsen –
· På arbetet –
· I föreningen –
· På vägen –
· På arbetsförmedlingen -
· På återvinningscentralen –
· Överallt. Ja, just så. Överallt finns saker som den maniska förändringsnissen i mig inte kan låta bli att påpeka. Ibland är förändringsnissen så påträngande att jag inte kan låta bli att berätta vad jag tänker när jag är på olika ställen.
Ibland kan jag komma tillbaka till ett sådant ställe och se att de gjort precis den förändring jag föreslagit. Då känner jag att jag skulle vilja ställa mig upp, och tala om för alla som passerar att det är jag som föreslagit förändringen. Allt ljus på mig.
Jag stjäl också ljus. Ibland kan jag berätta om någon bra idé som någon annan kommit med. Jag beskriver idén, talar om vem som kommit med den och hur bra jag tycker idén är. Då faller ljus både på den som kommit med idén och på mig. Jag intalar mig själv att jag gör det för att idégivaren aldrig själv skulle våga berätta om den. Det gör att jag i mina egna ögon är en person med ädla motiv. Suck.
För att göra bilden av mig mer komplett så är jag också organisationsfreak. Eller heter det kanske organiseringsfreak? Ja, så heter det nog – eller borde heta. Alla pärmar i samma färg med tydliga, snyggt skrivna (kalligrafi) etiketter. Pärmregister med text som de flesta kan förstå. Skulle jag be någon hämta något så ska jag kunna säga att det finns i den pärmen under fliken där det står . . . Inte ett enda löst papper på skrivbordet när jag går hem. Möjligen någon mapp eller två som ska användas i början av nästa arbetsdag – om de inte ligger i portföljen.
Finns det något som ska redovisas så gör jag en blankett. Lätt som en plätt. Allt tydligt och klart. Allt som ska finnas med. Mani, mani, mani. Organisera, förändra, organisera, förnya, organisera. Duktig, duktigare, duktigast.
Maniskt duktig, eller duktigt manisk. Lika illa vilket. Maniskare – nej, det måste heta mer manisk - för att dölja de depressiva dalarna. Ingen fick veta. Men ingen kan ha undgått irritationen, de syrliga kommentarerna eller plötsliga attacker av förnärmad tårögdhet. Alla. Alla som på något sätt hade kontakt med mig fick sig säkert en släng av sleven.
Manisk, mer manisk, ännu mer maniskt. Bra, bättre, bäst. Mycket, mera, mest. Inget annat än bäst och mest var i mina ögon acceptabelt. Oavsett vad det gällde. Oavsett vem som blev ett verktyg. Oavsett vem eller vilka som blev förbigångna, trampade på tårna eller sårade.
Oavsett om det gällde att sy, sticka, laga mat, planera arbete, hålla kurs eller vad som helst. Aldrig tillräckligt bra. I jakten efter det optimala missade jag den sociala dimensionen av mitt liv. Missade att ta in vad människor i min närhet hade att ge och vad de hade rätt att få av mig. Missade att ta in människor jag mötte, platser jag besökte och upplevelser som erbjöds mig. När jag ser tillbaka på mitt liv är det mest ett grått dis som jag ser.
En del av mitt yttre som jag kapitalt misslyckats med, är min vikt. Ja, det finns säkert fler saker jag misslyckats med, men misslyckande med vikten är svår att dölja. Otaliga är de gånger jag bestämt mig för att göra något åt min vikt. Inköp av stora mängder grönsaker, Nutrilett, Modifast, bantningspiller och the med garanterad effekt. Viktväktarnas brevkurs. Båda delarna. Kapitalt misslyckande. Två, tre, eller i bästa fall fyra dagar har jag orkat hålla i. Funderar ibland på om det kan vara en del av den självdestruktivitet som kan följa med min sjukdom. Eller så är de funderingarna ett sätt att bortförklara att jag misslyckats.
Innehållet. Till skillnad från mitt yttre så har jag ägnat mitt inre minimal tid. Att stanna upp och reflektera över sådant som skulle göras eller sådant som hänt fanns inte tid till. Att ge mig själv tid för att fylla på batteriet fanns det inte heller tid till. Hade jag unnat mig själv tiden så hade förmodligen min dagssituation sett annorlunda ut.
Omslaget eller innehållet? Jag vet inte hur många gånger jag sagt till olika personer, att det är det inre som är viktigast och som jag värderar människor efter. När jag säger det så menar jag det också. Det är många gånger under åren som jag fått omvärdera människor när jag lärt känna dem. Lyckligtvis fler som jag fått uppvärdera än nedvärdera. För egen del, när jag tittat på mig själv, har jag aldrig varit tillräckligt bra för att bli uppvärderad.
Det är utsidan som ger insidan en chans,
men det är insidan som ger utsidan dess glans.
men det är insidan som ger utsidan dess glans.
Hmm. Så det är alltså därför som mitt myckna putsande på utsidan inte ger önskad effekt.
