I går kväll, eller snarare i natt, när jag satt i soffan och stickade på mössorna, så funderade jag lite fram och tillbaka.
Förnuftets bakgård. Hur ser det ut där? Står där otömda soptunnor överfulla med tvivel? Växer det omväxlande nässlor och tistlar i rabatten? Finns det över huvud taget någon rabatt? Och vem fan har ansvaret för att skotta snö och kratta löv? Kom inte och säg att det är jag!
Så har jag varit inne på NLTs hemsida igen. Det funkar nog på samma sätt som att lyfta lite på en sårskorpa så att det börjar blöda lite igen. Eller som att sticka ett finger i näsan och med nageln trycka hål på något känsligt ställe där inne. Böja sig över handfatet och se rött blod droppa ner på det vita porslinet. Det funkar för mig. Jag behöver inte skära mig. Har läst någonstans att det främst är tonårstjejer som skär sig. Kanske är det så att vi gamla kärringar har hittat andra sätt. Andra sätt som inte syns utåt. Jag tror också att vi har andra sätt att göra oss själva illa, för att lindra smärtan, utan att behöva se blod rinna.
Dockornas Dal. Jag läste boken för evigheter sedan. Förmodligen när den kom ut på svenska. Jag har läst massor av böcker i mitt liv. Böcker vars författare, titel och innehåll jag förmodligen glömde i samma stund som jag läste ut boken. Senaste tiden har jag tänkt på Dockornas Dal flera gånger. I dag blir jag berörd av innehållet och jag ska leta reda på den och läsa den en gång till. Min nuvarande docka är gul i ena änden och genomskinlig i den andra, så att jag kan se det vita pulvret på insidan. Den ska sväljas hel. Undrar vad som skulle hända om jag bet itu den.
Två ting är oändliga: universum och mänsklig dumhet; och jag är inte säker ifråga om universum.
Albert Einstein
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar