Jul, jul, slut.

Som vanligt har julen ett slut. Någon gång i oktober började jag tänka på jul. Skulle jag skaffa nya gardiner till vardagsrummet? Skulle julgranen stå på samma ställe som förra julen? Vad skulle vi äta? Vad skulle jag göra för godis?


Dag för dag kom julen närmare. Affärerna fylldes med julsaker och jul kändes jättekul.  Så kom då julveckan. Var i Läggared måndag - tisdag. På tisdagskvällen när jag kom hem slog maginfluensan till full kraft. Natten var inte rolig - "alla avlopp öppna" så att säga. Onsdag morgon kravlade jag ur sängen och landade i soffan. Där låg jag sedan i dvala nästan hela dagen. Ja så blev det inget bakat den dagen. Torsdag förberedda jag lite mat och på julafton hjälptes vi åt att göra färdigt det som vi skulle ha på julbordet.


Julen kändes lite avslagen, men ändå skön. Allt jag hade tänkt att göra blev inte gjort, men det blev acceptabelt bra ändå. Hur många gånger har jag inte sagt att det viktigaste med julen är att få umgås med familjen och skinka på knäckemacka. Jag inser att det inte varit sant - för jag har ju velat göra alla de där julförberedelserna för att vi skulle kunna få "den perfekta julen".


Sedan kommer vardagen - i år snabbare än vanligt och innan julskinkan ens hunnit ta slut. Så är det då nyårsafton i dag. Ett nytt år tar vid. Lite högtidligt, lite förväntansfullt. Fast egentligen inte annorlunda än en ny vecka eller en ny dag. Det blir det vi gör det till. Varje ny dag ett försök att ta mig en liten bit högre upp ur deppdalen. Den nya medicin jag fick i november har inte gjort det bättre utan snarare värre. Ska på läkarbesök den 25:e, får väl diskutera det då.


Deppdalen är så konstig. Jag har inte lust att göra någonting, och absolut inte måstesaker. Jag kan inte kontrollera rastlösheten. Den får mig att vilja stoppa i mig saker hela tiden. Helst mandariner. Måstesaker skjuter jag upp tills det är nästan för sent. Frukost är en sådan sak. Kan bara inte sätta mig ner och äta frukost i lugn och ro om det inte är avstädat i köket. Lite knäppt - för städa av i köket borde ju vara en värre måstesak än att äta frukost.


Jag hoppas på ett år med kortare, och inte så djupa, deppdalar. Önskar mig också färre manitoppar. Ta t.ex. det här med syrade grönsaker. Det var kul att göra, men det hade ju räckt att prova med en eller två olika sorter - inte fem. Så önskar jag mig mediciner som får mig att må bra. Ja, jag hör att de som känner till bipolär sjukdom säger att det kan ta tid att ställa in medicinen på rätt nivå. Jag hör att de säger att man då kan leva utan symptom. Jag vill att det ska hända nu - inte när det är dags att bli pensionär.


Gott Nytt År till dig. Hoppas dina önskningar slår in (och mina också).

Nej, se det snöar

Yes, Yes, Yes!


Det snöar! Jag börjar tro att det faktiskt blir en vit jul. Yippie!


Snö får mig att må bra. Jag vet att det är ett elände på vägen och egentligen vill jag inte ha varken min son eller min sambo körande omkring i sina lastbilar på snöhala vägar. Så det blir ju lite dubbelt - fast det är ju inte ovanligt för en bipolär galenpanna.

Lyssna på en "snölåt"    -      http://www.youtube.com/watch?v=9Jrwl_vPO1M           


Väntar  just nu på ved som ska komma nu på förmiddagen. Inte så att vi är utan. Det är bara det att vår ved är lite sent nedtagen, så vi behöver lite torrare ved att blanda den med.


I dag ska jag ta itu med lite julpynt.  Har ingen huvudvärk idag. Börjar tro att jag får det när jag sover mer än 6-7 timmar.     Ska hålla koll på det.


När jag sitter här ser jag snön komma i stora yrande moln. Jag hör i skorstenen när de drar förbi. Inne är det lugnt och skönt. Har tänt ljusstumparna som finns kvar från igår. Hundarna och katterna sover. Talgoxar och blåmesar flockas runt automaten med solrosfrö. Och snöandet har ökat rejält sedan jag började skriva. Jag mår gott!           

15 december

Dagarna går. Kylan håller i sig. Jag är tröttare än jag kan minnas att jag någonsin varit. I morgon tar jag sista tabletten med antibiotika för min lunginflammation.  I går när jag satt här vid datorn och försökte göra ett formulär på ScenVaras hemsida somnade jag vid två tillfällen. Tur att jag inte ramlade av stolen.  I morse kändes det som om förkylningen var på väg tillbaka och huvudet hade intagit migränläge.  Nu, en bit in på förmiddagen, känns det lite bättre. 


På övervåningen står kartonger med julpynt orörda. Men de är ju i alla fall framtagna ur garderoben. Så här när Lucia är passerad brukar jag ha hängt halmstjärnor i köksfönstren, ljuskronan över något av våra bord och kransar på ytterdörrarna. Jag brukar ha bakat lussekatter och minipepparkakor till glöggen. 


Listan på vad vi ska ha på julbordet brukar vara färdig och en annan lista på vad vi behöver köpa hem. I år har jag ingen riktig lust att sätta igång. Tänker att jag kan städa och pynta till helgen. Baka och laga mat hinner jag nästa vecka. Visst hinner jag, men om jag gör lite undan för undan kommer jag inte att vara lika trött på julafton. Fast inte i dag. Kanske i morgon . . . 


Jag har tidigare skrivit om min kamp mot diskmaskinen, och att den inte vill diska efter middagen. I lördags kväll la den av. Totalt. Den fortsatte tömma trots att den var avstängd. Vi var tvungna att dra ur kontakten för att få den att sluta pumpa. 
I söndags köpte vi en ny. Jag glömde fråga om det var en sådan som gick med på att diska efter middagen - men det ser ut att vara så ändå som tur är. Hoppas det håller i sig.


I dag ska jag försöka sticka innetoffla nr 2 färdig. Tyvärr drar rastlösheten genom kroppen. Koncentrationen ligger på ungefär 1,5 på en skala 1 - 10. Tankarna far fram och tillbaka. Sticka eller pynta eller baka pepparkakor eller eller . . .   Kan inte påstå att det senaste medicinbytet gjort någon skillnad. I alla fall inte än. Med tända ljus försöker jag öka på lugnet i huset. Hundar och katter sover. Jag har tagit Lergigan så egentligen borde jag vara lugnare än jag är.


Ute håller dimman på att lätta och det är soligt, klart, kallt och vackert.

2:a Advent

Det finns söndagar och så finns det söndagssöndagar.

Söndagar är sådana där dagar som är röda i almanackan. De skiljer sig från vardagar genom att vi ska hinna nästan dubbelt så mycket som på en vardag. Eftersom min sambo är hemma från jobbet gör vi saker som jag inte orkat ta itu med under veckan. Sen gör vi också sånt som är lättare och roligare att göra om man är två.


Söndagssöndagar är stilla dagar. Vilodagar. Återhämtningsdagar. En god bok, korsord, en bra film. Lugn.
Jag minns söndagssöndagarna när jag var barn. Då skulle vi inte springa om kring och leka en massa. Jag gick i söndagsskolan på förmiddagen sedan var det söndagsstek med gräddsås och röd gelé. Efter middagen skulle mamma och pappa vila middag. Då skulle det vara tyst och lugnt. Söndagssöndagar i min barndom var nästan dubbelt så långa som vardagar.


I dag är en söndagssöndag. Stilla morgon. Uppkrupen i soffan med nytänd brasa och några levande ljus såg jag dagen sakta lösa av natten. En snabb insats gjorde jag - fångade in Bodil (vår långhåriga katt) när hennes lurviga svans var farligt nära ljuslågan. Hon verkade inte alls förstå vad jag hade för mig. När det blev ljusare stickade jag lite. Håller på med innetoffla nummer två. Så här vid lunchtid verkar förmiddagen ha gått väldigt fort och jag inser att söndagssöndagar sakta men säkert inte alls är så långa nu för tiden. Månne är det den globala uppvärmningen som får den att smälta ihop.


2:a advent. I går sa min sambo "I morgon är det andra advent och vi har inte tagit fram någon adventsstake än. Vill du att jag tar fram det?".
"Vi har ju elljusstaken framme. Det räcker för mig. De där adventsljusstakarna blir aldrig tända som de ska och sen står de alltid i vägen", sa jag.


Det är skönt att känna julen närma sig utan att jag får panik för alla saker som inte är gjorda. Än så länge håller sig i alla fall den paniken på avstånd. Hoppas det varar över julhelgen också. Hoppas jag kan leva upp till mottot "less i more". Kanske är det bara en flykt från allt jag inte orkar med. Jag ursäktar mig med att jag ju har lunginflammation och att det är tillåtet att vara trött. Får väl se hur det blir om några dagar när antibiotikan börjar ge effekt.


Nu ska jag krypa upp i soffan igen. Ta vara på det som är kvar av söndagssöndagen. Nästa gång kanske det smält bort en bit till. Carpe diem.