I den hjälp jag numera får ingår kognitiv samtalsterapi. Efter ett år av samtal har jag kunnat börja bearbeta det grå diset och fläckarna där solen bryter igenom blir succesivt fler och fler. Än är det en bra bit kvar tills diset lättar, om det någonsin gör det helt.
Jag har aldrig surfat. Jag föreställer mig ändå att känslan när vågen kommer, då man kan rida på toppen av den och känna kraften, är något av ett lyckorus. Ett beroendeframkallande lyckorus. Precis som en manisk period i en bipolär sjukdomsbild. Jag vill vara där. Rida på toppen av vågen.
För något år sedan var det en reklamsnutt på TV. Om jag minns rätt så var musiken ”Working nine to five”. Det var en rad bilder, där den första var från en hemmiljö. Sedan följde bild från resan till jobbet, någon mer bild som jag inte minns och sedan kom bilden. Bilden med stort B. Det var en bild från ett snyggt kontor. Två välklädda män med bra utseende. På bilden går de ett ”-skutt” – ja, vi klarade det – och deras handflator möts i luften.
Bilden träffade mig som ett hårt slag i solarplexus. Inte bara känslomässigt. Det kändes som ett fysiskt slag. Jag ville vara där, känna tillfredställelsen av framgång. Känna kicken av att lyckas. Slag i slag kom sorgen. Vetskapen om att det är en del av min mani och att jag måste se till att aldrig hamna där igen. Vetskapen och sorgen. En bit av det som varit jag, en bit av mina lyckorus som jag måste låta dö.
Första dalen. Eller kanske första vågdalen. Första depressionen fick jag när jag var 17 och det är först nu som jag förstår att det var så det var. Sedan dess har jag haft stressmage. Jag var väl 25 när jag började söka för det. De röntgade, kikade in i tarmarna både uppifrån och nerifrån, men hittade inget fel. Jag fick medicin och rådet att äta regelbundet i lugn och ro. Jag frågade hur de trodde att det skulle vara möjligt med ett arbete med oregelbundna arbetstider och små barn. Läkaren suckade och sa att jag väl i alla fall kunde försöka äta.
Det gick ett par år och jag sökte igen. Inte heller denna gång hittade de någon fysiskt fel. Den här läkaren sa att han inget annat kunde se, än att det var stress som förorsakade problemet. ”Problemet” – ett mera rumsrent sätt att uttrycka ”ränneskita”. En ”ränneskita” som nu pågått i 25 år, minst.
Sömnproblem brukar vara en del av det bipolära livet. Jag har aldrig upplevt att jag haft sömnproblem. Att inte behöva sova var ju härligt. Härligt att få så mycket gjort i stället för att sova. Så kom vågdalen – inte underligt att jag var så trött och behövde sova. Hade ju jobbat mycket och så var det säkert någon förkylning, infektion eller influensa på gång. Naturligtvis hittade jag ursäkter. För det kunde ju inte vara så, att någon så stark som jag befann sig i en depression.
Nu vet jag att jag behöver ha regelbundna sovvanor för att kunna leva ett balanserat liv. Sju timmars sömn per natt. Minst. Jag jobbar på det. Till en början tog jag både insomnings- och sömntablett. De fick mig att sova. Jättebra, om man bortser från att hjärnan kändes som surdeg fram till lunch ungefär. Så jag slutade med sömntabletterna och använde bara insomningstabletter. Nu har jag tagit bort ”insomningen” också. Nu, när jag skriver det här, är klockan 01.15. Ja, det är en bit kvar tills jag klarar den sov- och dygnsrytm som är så viktig för att jag ska bli frisk. Så det är nog läge för att börja med lite insomningshjälp igen.
Att inte sova var också ett sätt att komma undan panikångest-attackerna som nästan alltid kom på nätterna. I valet mellan att vara trött eller att få attackerna var det lätt att välja det trötta alternativet. Jag brukade vakna med ett ryck. Hjärtats slag dånade i öronen. Jag var varm som om jag hade haft hög feber och jag skakade mer eller mindre häftigt. Mina attacker varade inte mer än cirka 10 minuter. Jag förstår att jag borde vara tacksam för det, för jag har läst att många har attacker som varar bort emot 30 minuter. Även om jag borde, så är jag inte det minsta tacksam. Jag hade med glädje gett bort dem till min värsta fiende, om jag hade haft någon jag tyckt så illa om.
Jag skiljer på panikångestattack och stressattack. Har inte hittat att det finns någon medicinsk beskrivning på stressattack, men jag använder det ändå för att försöka första vad det är som händer med mig. Panikångesten, som jag skrivit lite om ovan, kommer utan föregående varning och jag har inte kunnat upptäcka vad det är som triggar igång den.
Stressattackerna kommer däremot när jag blir stressad över något som händer eller något jag ska göra. Illamående, kväljningar och en känsla av att jag inte får tillräckligt med luft. Drar djupa, djupa, andetag utan att känna att jag får mer luft. Darrar så att det är svårt att lyfta ett glas vatten till munnen eller är så spänd att när jag ska svälja mat eller vatten så fastnar det i strupen någonstans mitt emellan svalg och magmun. Det gör ont, mycket ont och stressnivån ökar lite till.
Det som utlöser stressattackerna kan vara allt möjligt. Det kan vara för högt ljud på TVn, när fler personer pratar samtidigt, att gå till ett möte med avtalad tid, någon som ska komma på besök, flugor som snurrar kring mig när jag är ute på promenad, att telefonen ringer, att gå och handla och en massa andra saker.
Efter en tid av olika påfrestande händelser – ett krävande arbete, en make som gick bort bara 44 år gammal, ett barn med ätstörning, pappa som gick bort, ett annat barn med psykiska besvär och ännu mer krävande arbete och politiska uppdrag – så kom 2008.
Våren och sommaren 2008 var en tid i ett rasande tempo. Utöver mina politiska uppdrag på halvtid hade jag också ett arbete som projektledare/verksamhetsledare på halvtid. I det senare höll vi på att bygga upp en verksamhet inom besöksnäringen. Den sommaren hade jag flera veckor i rad med en arbetstid på mellan 75 och 80 timmar. Jag skulle ha en vecka semester. Det blev två dagar. Livet lekte. Det var underbart att arbeta. Det hände saker och det var härligt att få dela med mig av den arbetsglädje jag kände. Inget var omöjligt. Det kändes som att sväva. Sömn – är det något man behöver? Jaha, jaså. Ja, ja, ett par timmar då, men absolut inte mer än fyra timmar per dygn. Ingen väckarklocka behövdes.
Sedan kom augusti. Det var då det hände. En fredag i mitten av augusti. Jag gick hem strax före lunch - hade ju en hel del timmar till godo. Vi skulle ha kräftskiva och flera av gästerna skulle stanna över natt. Från arbetet åkte jag direkt till affären och handlade allt jag tyckte att vi behövde för en kräftskiva (fredag till söndag) för ca 15 personer. Mellan allt jag tyckte att vi behövde och vad vi egentligen hade behövt var skillnaden himmelsvid. Jag kom hem samtidigt som de första gästerna anlände. De var tidiga.
Jag fortsatte på samma varvtal som jag hade haft på jobbet de senaste veckorna. Jättekul. Jag plockade in varorna jag handlat samtidigt som jag fixade välkomstdrinkar och tilltugg. Underbart väder och underbara gäster. Fler och fler kom under fredagseftermiddagen. Badtunnan kom och fylldes med vatten. I övergången mellan eftermiddag och kväll betades kräftmjärdarna på, och de flesta gjorde sig klara för att följa med till ån för att lägga ut dem.
När de kom hem från ån var det dags för lite att äta och dricka. En trevlig kväll. På morgonen efter fanns det frukost framdukad när gästerna började vakna till liv. Frukost som var i skaplig nivå med en bättre hotellfrukost. Sedan gav sig sällskapet iväg för att plocka upp mjärdarna, och kontrollera fiskelyckan. Fiskelyckan var mycket god. För dem som bara velat ha kaffe innan de gav sig iväg fanns nu frukost, och för en del av dem som redan ätit frukost gick en andra frukost ner.
Så skulle då kräftorna kokas. Flera av gästerna hade aldrig varit med om det, så det blev ganska trångt i köket. Men roligt var det. När kräftorna var kokta och satta på kylning – dags för lunch och någon timma slappa på altanen under tiden som några tog itu med att elda under tunnan så att vattnet blev varmt. Konstigt nog var jag inte inblandad i det.
Slut på slappa. Dags att förbereda buffén som skulle serveras före kräftorna. Flera sorters inlagd sill – hemgjord – du trodde väl inget annat? Potatis, drumsticks med jordnötssås, köttbullar, prinskorv, baconlindade musslor, rökt regnbåge med Karlsborgssås, två olika sorters paj, krustader med svampstuvning, ölkorv, grissini, tre sorters ost och hembakat bröd. Alla mätta och glada. Kylskåpet fullt med rester. Någon timma senare är det dags för kräftorna. Trevligt och jätteroligt. Några av barnen hade gjort kräfthattar av papperstallrikar, engångsmuggar, fjädrar och lite andra dekorationer.
Badtunna, badtunna och badtunna hela natten. Fullmåne och ljummen natt. När solen går upp har jag hunnit sova ett par timmar. De sista går och lägger sig när frukosten är framdukad. Frukost hela förmiddagen. De första gästerna börjar ge sig av vid tvåtiden. Så småningom var det bara min sambo och jag kvar och ett kylskåp fyllt av rester. En magisk helg. Allt hade fungerat. Maten hade varit utsökt. Kräftorna hade haft precis rätt sälta. Gästerna helnöjda. De pratar ännu om den här helgen och frågar när vi ska göra om det.
Så här fyra år senare förstår jag. Det var inte en magisk helg. Det var en manisk helg. Nästa gång någon frågar när vi ska göra om det, så ska jag svara: ”För vår del går bra när som helst, och vi kommer gärna.”
Jag är glad att jag idag kan tänka så. Men det har kostat på att komma hit. Fyra år, på olika nivåer, i helveteshålet.
Efter den här helgen var batteriet slut. Jag hade inte förstått att man måste ladda batteriet med mer energi än vad man gör av med. Det var så tomt att det skulle ta tid att få det att ta laddning igen.
Utåt sett försökte jag hålls skenet uppe. Jag gick på de möten som jag hade inbokade. När mötet var klart gick jag hem för att arbeta framför datorn. Bar hem portföljer fyllda med papper, och lika välfyllda tillbaka nästa dag. Utan att ett enda något hade blivit gjort. Dag efter dag. Fylld portfölj, plocka upp framför datorn. Sedan blev det inte mera. Plötsligt när jag satt där framför datorn hade det gått timmar. Försvunna timmar. Plocka ihop och gå iväg på nya möten. Mera arbete. Mera arbete, arbeta mera. Gå iväg på nya möten låter enkelt, men det var det inte.
Jag kände illamåendet så fort väckarklockan ringde på morgonen. Eller så vaknade jag av illamåendet en stund innan klockan ringde. Jag gick till toaletten. Kväljningarna var så starka att jag fick urinläckage. Ja, jag ser vad jag skriver. Fortfarande vill jag inte se den osminkade sanningen. Jag mådde så djävla illa och hade sådana kväljningar att jag pinkade på mig. Jag kände mig bortom all mänsklig värdighet. Det kunde hålla på någon timma eller mer och det hände att jag fick ringa återbud till det jag skulle på. I portföljen fanns, förutom alla papper, minst två par rena trosor.
Någon dag då och då kändes det bättre, men för varje gång det vände neråt så blev det allt djupare. Jag var nu i ett läge då jag inte ens för mig själv kunde, med yttre kosmetika, dölja att det innersta inre var på väg mot fullständig kollaps.
Så en bit in på hösten – i oktober tror jag det var – så kom representanter från en förening som jag var kassör i. De undrade varför det kom påminnelser på räkningar, och varför var räkningarna inte betalda. Jag lovade att ordna det. Nu var det ju inte bara föreningens räkningar jag inte betalade. Det var mina egna också. Kraften att ta itu med sådant fanns bara inte.
Ett par veckor senare kom de tillbaka och tog med sig föreningens bokföring. Dagarna gick, mörka och tunga. Jag funderade flera gånger på om jag skulle ringa vårdcentralen och be om hjälp. Men vad skulle jag säga när de frågar om åkomma. Håller på att bli knäpp, eller vaddå? Vad säger man? 2008 blev 2009 och dagarna var mörkgrå eller svarta.
Så i början av 2009 fick jag av, en journalist, reda på att jag polisanmälts av föreningen jag varit kassör i. Grov förskingring alternativt grov trolöshet mot huvudman. Jag tog mig hem och där satt jag i soffan och skakade. Vår näst äldsta dotter hade möjlighet att vara hos mig några dagar. Hon svarade i telefon och såg till att jag kom till läkare. Där fick jag medicin mot depression och blev sjukskriven en månad.
Så fortsatte det ett tag. Jag satt i soffan, stirrande framför mig. Läkarbesök en gång i månaden. Större dos medicin eller annan sort. Sjukskriven en månad till. De enda jag i dag kan komma i håg som lyste upp lite grand var att titta på Mamma Mia – engelska versionen utan översättning.
På vårdcentralen hade jag olika läkare varje gång. Jag fick frågan om jag ville träffa en kurator. Jag tackade ja till det. När jag varit hos henne några gånger satt jag åter igen i hennes väntrum. Jag tror att det var i augusti. Jag var lite tidig så jag tog en veckotidning och började bläddra i den. Där hittade jag en artikel om en kvinna som hade behandlats för depression i tio år. Nu hade hon fått diagnosen bipolär sjukdom och påbörjat behandlingen. När artikeln skrevs var hon i det närmaste helt återställd.
I artikeln beskrev hon hur hon levt sitt liv, och jag tänkte att det var mitt liv hon beskrev. Väl inne hos kuratorn berättade jag vad jag läst om. Hon sa att hon tyvärr inte hade kompetens att bedöma det, men hon tyckte att jag skulle berätta det för läkaren nästa gång jag kom dit. Det gjorde jag. Det var naturligtvis en ny läkare den här gången också. Han lyssnade, berättade om olika mediciners verkan och en hel del annat. Han sa att han ville byta medicin som jag skulle prova en månad. Han skulle också skriva i min journal att om jag inte blivit bättre till nästa besök så borde jag få en remiss till psyk.
Nästa läkarbesök. Ny läkare. Hon frågade hur det stod till. Jodå tack, jag tycker att det är lite bättre. Hon bad mig beskriva. Jo, när jag skulle hit i dag tog jag med mig all sömnmedicin som jag hade hemma, och lämnade in på apoteket sa jag. Jag har haft den liggande sedan min man gick bort och jag tror att det var tillräckligt för att söva ett par elefanter. Där satt jag – glad över att ha en förbättring att berätta om. Också glad för att jag lämnat in tabletterna, och för att jag inte längre behövde den reservutgången. Läkaren tittar på mig, sedan säger hon: ”jag skriver en remiss till psyk”. Hon tittade efter vad jag hade för medicin. Sa att den jag hade, inte passade ihop med min diabetes och så fick jag ny medicin igen.
Fjorton dagar senare fick jag tid på öppenpsyk. I rask takt gjordes undersökningar, jag fick diagnosen bipolär sjukdom, träffa en psykiatriker och en behandling sattes igång. Nu var vi framme i början av november 2009. Jag har senare förstått att jag dels har haft mycket tur som fick komma till psyk så fort och dels fick en diagnos så snart efter att jag kommit dit.
Tiden har gått och behandlingen har fortsatt. Olika läkare varje gång, men jag har haft samma psyksköterska som jag gått på samtal hos. Våren och sommaren 2010 tyckte jag att allt gick mycket lättare. Samarbetet mellan psykvården, försäkringskassan och arbetsförmedlingen fungerade bra. Jag fick i september en praktikplats där jag skulle göra 10 timmar per vecka.
Tiden har gått och behandlingen har fortsatt. Olika läkare varje gång, men jag har haft samma psyksköterska som jag gått på samtal hos. Våren och sommaren 2010 tyckte jag att allt gick mycket lättare. Samarbetet mellan psykvården, försäkringskassan och arbetsförmedlingen fungerade bra. Jag fick i september en praktikplats där jag skulle göra 10 timmar per vecka.
Den första dagen kände jag en stor glädje. Ett jobb att gå till och arbetskamrater. Allt eftersom dagarna gick bleknade glädjen allt mer. Visst var det meningsfullt att sticka/virka barnkläder till barnhem i Estland. De trodde först att de behövde lära mig att sticka och de visade mig enkla mönster. Jag har genom åren stickat mycket, invecklade mönster och mönster som jag gjort själv. Efter en stunds letande bland mönstren de hade hittade jag en barntröja med flätmönster – den fick det bli. OCH så var vi där igen. Skulle tvunget vara ett svårt mönster. Förmodligen för att visa vad jag kunde.
Den här arbetsplatsen var inget undantag. Efter ett par dagar började jag fundera på vad som skulle kunna organiseras på ett bättre sätt. Snuretankar, manitankar. Stort suck – inte nu igen.
Allt eftersom dagarna gick blev det allt svårare att gå dit. Illamåendet på morgnarna blev allt värre och till sist orkade jag inte gå dit.
Bakslag. Rejält bakslag. Fortsatta samtal som så småningom leder till att jag börjar förstå att det var alldeles för tidigt att börja arbetsträna. Det var helt enkelt en maniperiod som passerat och som gjort att jag lyckats övertala alla att få börja arbetsträna. Jag är oförskämt övertygande när det är något jag vill genomföra.
Jag har alltid sagt att jag tycker om hösten. Jag tycker om att mörkret kommer. Jag kan krypa upp i soffan. Tända ljus, känna värmen från kaminen och ta ett glas vin. Nu förstår jag att det är ett sätt att dra mig tillbaka från sociala kontakter. Efter att tillsammans med min terapeut kartlagt hur maniska och depressiva kommer och går, kan jag se att en depressionsdal börjar under oktober- november. En blandad period med både mani och depression över jul. Sedan depression fram till februari/mars då det börjar vända uppåt. Maj, juni och juli mår jag övervägande bra. Augusti och september är lite upp och ner och så börjar cykeln om igen.
Det finns en händelse i slutet på 80-talet som jag minns och som jag ganska ofta tänker på. Det var när vår näst yngsta dotter gick i skolan. Tror att det var när hon gick i tvåan, som hon och jag var på kvartsamtal i skolan. Hennes fröken talade då om att hon tyckte att vår dotter var för ”påstridig” när hon tyckte att något var fel. Jag vet att jag frågade henne om hon tyckt likadant om vår dotter varit en pojke.
Jag sa till henne, att jag sagt till vår dotter att hon skulle säga till direkt om det var något hon tyckte var fel och att det inte var någon idé att hon vid middagsbordet klagade över sådant som jag inte kunde göra något åt. Saker som hände i skolan var det fröken som kunde göra något åt. Jag sa dessutom att just det, att det inte var accepterat att flickor sa ifrån, kunde vara skälet till att så många kvinnor i medelåldern mådde dåligt.
Nu sitter jag här som medelålders kvinna och mår dåligt. Vem fan hade kunnat tro det? Inte jag i alla fall.
Jag skrev tidigare att jag polisanmäldes i början av 2009. Det är en process som pågått samtidigt som jag försökt hantera min sjukdom. Det är bara att konstatera – det är ingen bra kombination.
Jag fick alltså av media reda på att jag var polisanmäld. Varken föreningen som polisanmälde mig eller polisen hörde av sig. I början av december – alltså nästan ett år senare – kallades jag till ett polisförhör. Någon vecka senare fick jag förhöret utskrivet, och ytterligare någon vecka senare ringde polismannen som hållit förhöret och frågade om jag godkände det som stod skrivet. Jag sa ja fast jag inte orkat läsa en enda rad.
Sommaren 2010, strax före midsommar, läste jag på en tidnings hemsida att åklagaren beslutat åtala mig. Åter igen utan att jag hört ett ord. Jag vet inte vad de hade för underlag till det de skrev.
Beslutet om åtal kom senare under hösten. Inte heller denna gång fick jag någon underrättelse från rättsväsendet. Så småningom fick jag en kallelse till rättegång i april 2011. Efter någon vecka fick jag meddelande om att rättegången flyttats fram till maj. I början av juni kom så domen – frikänd. En process som tog i det närmaste två och halvt år.
Domen kan överklagas inom tre veckor. Sista dagen överklagade åklagaren domen. Så den 7 november är det dags för förhandling i Hovrätten. I dagsläget vet jag inget om utgången, men min advokat säger att jag inte ska vara orolig. Lättare sagt än gjort. Hade du kunnat låta bli att oroa dig?
I samband med att jag sökte för min depression kom det fram att jag också hade diabetes. Jag har haft mycket svårt att acceptera att jag måste anpassa mina kostvanor till det. Även om det går bättre nu så lyckas jag inte fullt ut. Främst är det godissuget som är värst. Helt säkert är jag sockerberoende och skulle behöva avgiftas. Fast det går åt rätt håll. Det är inte lika ofta jag köper godis. Jag kan t.ex. köpa ett par gurkor att tugga på i stället.
Att medicinera för diabetes, och veta att jag kommer att behöva göra det hela livet, har jag inga problem att hantera. Det är helt OK. Att däremot behöva medicinera för bipolär sjukdom är inte lika OK. Så fort jag känner mig lite bättre undrar jag om jag inte kan plocka bort någon eller några tabletter. Det är väl förmodligen gamla värderingar, som jag helst inte vill kännas vid, som spökar. Jag har pratat med min läkare om det. Han säger att det behövs många ingredienser till en tårta. OK, jag hoppas bara att det inte blir pannkaka av alltihopa.
