En dag (och nå'n timma) kvar

Om någon timma är den här dagen slut och den sista dagen på det här året tar vid. Det har alltså gått ytterligare ett år och jag är inte tillbaka i arbete. I februari blir det fyra år som jag varit sjukskriven.

4 ÅR! Vart har de åren tagit vägen? Hur har jag kunnat göra nästan ingenting i fyra år? 

4 ÅR! Och jag minns inte mycket av dem. Fast jag minns ju  inte så mycket av åren innan heller.

4 ÅR! Suck. Vad har jag lärt mig av dem? Vad gör jag med de nästa fyra åren?

Jag skulle behöva göra en berättelse om mig själv, för mig själv. En tidslinje där jag kan sätta in saker som är värda att minnas och annat smått och gott som hänt. Med gamla kalendrar och foton kan jag nog komma en bra bit på väg. Undrar om jag kan göra det utan att överarbeta den. Ja, det tål att tänkas på. 

Under de här fyra åren har jag ju skrivit dagbok till och ifrån. Det har också blivit en del i den här bloggen. En del skrivet om mitt bipolära liv, men vem är jag bakom diagnosen? Har diagnosen bipolär gett mig ett skydd som diagnosen depression inte hade gett? Ja, det tror jag. Ett skydd mot mina egna värderingar. Näpp, jag är knäpp - jag har det på papper, i ett försök att skoja bort fyra år eller byta samtalsämne.

Ett nytt år - och jag tänker stora tankar om vad jag vill åstadkomma under det kommande året. Men nej - det blir inga förändringar eller andra livsavgörande beslut för att det kommer ett nytt år. Sedda i sina egna perspektiv är inte det nya året annorlunda än den nya sekund som nu följer och följer och följer . . . Jag kan när som helst bestämma mig för ett steg åt höger eller kanske framåt - att ta vara på varje sekund och inte vänta med att utvärdera förrän året gått till ända.

Jag minns att jag som barn var farchinerad av att det blev ett nytt år. Jag hade papper och penna för att kunna skriva det nya årtalet först av alla. Att det fanns tidszoner och att några redan vara flera timmar in på det nya året hade jag inte en aning om. 

Mitt bipolära liv - en resa mellan hopp och förtvivlan, eller kanske mellan rosenrött och nattsvart, eller . . . Jag vet inte, vet inte . . . JAG VET INTE. Allt för ofta har jag tagit på mig saker att göra fast jag inte borde. Nu är det slut med det. Nu ska jag göra ingenting - släppa taget - tillåta mig själv att existera utan prestationskrav - tillåta mig själv att, med medicinernas hjälp bli frisk eller åtminstone ganska normal. Jag börjar äntligen förstå att jag måste släppa taget och låta mitt högre jag få fullfölja sin uppgift, tillåta mig att lägga mitt liv helt och hållet i universums händer. Släppa taget helt enkelt.

Att aktivt inte göra någonting är att låta hjärnan få arbetsro.

Halvvägs

Halvvägs genom julen. Juldagens eftermiddag. Det har varit ett skönt och avslappnat julfirande hittills. Lagom med folk - min bror, hans tre barn och min son med sambo. Lagom med mat - ja, det avgör man ju själv vad man vill stoppa i sig. Fast det blev nog lite mycket choklad på slutet. Julklappar har vi slutat med - skönt att slippa det stressmomentet före jul.

Julafton och förmiddagen i dag har det snöat och blåst. Fast vi har kommit väldigt lindrigt undan  jämfört med stora delar av landet.

Även om julen varit väldigt lagom så orkar jag inte som förr. Framåt början av kvällen i går var jag helt slut och det krävdes en del för att orka hålla mig vaken. Vid ett tillfälle när jag var på toaletten så tänkte jag - om jag skulle lägga mig lite på den ulligt mjuka röda badrumsmattan. Funderade verkligen allvarligt på det, men insåg att i samma stund som huvudet landade på mattan så skulle jag somna. Även om bara närmaste familjen var närvarande så skulle de nog fundera på om jag smygsupit hela dagen. Så inte - julmust och en öl till maten.

I morgon kommer tre av våra döttrar med respektive och barn. Något lite fler än på julafton, och det ska bli jätteroligt. 

Mellandagar och nyår ska vi fira "ensamma i stillhet". Så stilla det nu kan bli med fyra busiga hundar och fem katter därtill. 

Bortsett från dippen på julaftonskvällen har jag klarat den här helgen alldeles utmärkt om jag får säga det själv. Jag har lagat lagom med mat - tror jag - det som är kvar blir nog alldeles lagom för en annandags-restätning.

En dryg vecka in på det nya året ska jag träffa min handläggare på Försäkringskassan. Redan nu har tankarna börjat snurra. Vad vill hon? Vad ska vi prata om? Tycker hon det är dags för sjukersättning? . . . och så fortsätter det - trots att jag vet att det hänger samman med att jag gått över från sjukpenning till förlängd sjukpenning. Det är så jobbigt, och jag kan inte få mig till att låta bli, att fundera och fundera över sånt som ska göras längre fram. En fullständigt onödig oro. Det blir ju ändå som det blir.

Ska försöka stänga av och njuta av återstoden av helgerna. Nästa jul hoppas jag att jag kommit igång och jobba. Åtminstone på deltid. Ledighet kan vara skön, men då ska man orka med den.

Blandad episod och hushållspapper

I dag har jag klarat av att vara bipolär på ett bra sätt. Tjhoo! Bäst att glädjas så länge det varar.

Jag hade tänkt göra tre olika inläggningar av sill. Det blev två och det räcker alldeles utmärkt. Jag hade beräknat fel, så när jag handlade härom dagen köpte jag för lite inläggningssill. Härligt att jag accepterade det och inte blev deppig för att jag inte klarat av att köpa rätt mängd, eller manisk och genast skrev upp mera sill på handlalistan.

Jag gjorde sillsallad också. Vet att ett av våra barn tycker mycket om rödbetssallad, Så jag gjorde en liten sats rödbetssallad utan sill. När den var klar tog jag undan ca 2 dl som jag blandade sill i. Nästan bara jag som gillar sillsallad. Det blev inte så mycket och då kommer våndan - kommer det att räcka? - tänk om inte alla får av allt!

Mina hjälpredor

Manin är på väg att slå till. Numera kan jag känna när det är på väg - nja, det kanske var för mycket sagt, men jag kände det idag. Kanske för att jag pratat med min psykiatriker om mitt förhållande till julen och om att jag måste begränsa mig. I dag klarade jag det. Efter förmiddagens simmande i sillspad tog jag ett par lugnande och satte mig att lösa korsord.

Hade tänkt att baka en massa i eftermiddags. Jag gjorde degen till pariservåfflor. Sedan ska ju den ligga till sig i kylskåpet ett tag. Då gjorde jag en liten sats gifflar. Degen blev så himla bra så det var jätteroligt. Vad skulle jag nu baka mera? Jag tittade på det ena efter det andra, ju mer komplicerat det verkade vara, ju roligare verkade vara, och sådana måste vi ju ha. Där någon stans i bakelselandet fick jag fatt på mig själv - det blev en sats sirapspinnar, och degen till pariservåfflorna får vila över natt i kylskåpet. Hade jag inte stoppat manin så hade jag säkert bakat långt in på kvällen.

Samtidigt som jag hittills har kunnat hålla koll på manin så känner jag oron som ligger på lur. Blandad episod alltså. I går fick jag plötsligt svårt att svälja när vi åt middag, och det är ju ett tecken på att jag är spänd. Det är så dubbelt. Å ena sidan vill jag göra massor och ha hysterisk köpfest. Å andra sidan är jag tacksam för att jag inte är på randen till helveteshålet. 

Jag är också tacksam för att nuvarande kombination av medicin verkar fungera bra. Får jag nu ha det som nu - ingenting inbokat i almanackan, absolut ingenting - kommer nog min vardag att bli lugn. Det skulle jag uppskatta mycket.

Jag har ett litet problem som jag inte kan släppa. Det gäller hushållspapper med julmotiv - tomtarna sitter ju upp-och-ner! Runt ena kanten slingrar sig en tomtedans. Det är bara det att när jag sätter pappret på hållaren kommer raden i överkant och tomtarna hamnar upp och ner. Ha! Tro inte annat än jag inser att jag kan vända på rullen . . . . . men då får jag dra av pappret åt fel håll. Skulle inte förvåna mig om det var en karl som gjort designen. Du vet - en sån där hushållspappershållare som står på bordet - där trär jag på rullen så att pappret kommer ut på höger sida. Jag håller alltså hållaren i vänster hand och drar ut/av pappret med höger. Är det kanske hushållspapper för vänsterhänta? Någon mer än jag som har samma problem?

Kanske är det ett bipolärt I-landsproblem. Kanske blir det bättre nu när jag skrivit ner det. Men jag har svårt att släppa det.

Snö - precis som vi har önskat! Hurra!

Ja, då snöar det och jag sitter här framför fönstret och myser.

Jodå, jag inser att jag måste gå ut och hämta ved och skotta snö innan min sambo kommer hem. Och visst vet jag att det blir problem i trafiken och att det nog blir några brutna ben och armar. Och visst kan det vara jag som drabbas - men jag kan snubbla på en trottoar på sommaren också.

Så här går jag och myser. Har tänt lite levande ljus och det brinner i braskaminen. Det där sista låter ju väldigt mysigt och det är det, men det är den uppvärmningskälla vi använder oss av. Jo vi har en luftvärmepump men den använder vi bara om vi ska vara borta lite längre. Så nu gäller det att hålla brasan igång.

Jag har varit på systemet och köpt en flaska glögg. Och för en stund sedan skållade jag mandel. Jag lade ut den på ett hushållspapper för att de skulle torka till lite. Men jag förstod snart att det var fler i familjen som var intresserade av skållad mandel. Curri, vår katt satt nämligen där och mumsade glatt. Ha! Det rimmade ju. Ja det är väl lika bra att börja träna på julklappsrimmen.

Nu har jag skrivit några dagar i min julblogg - I min blogg "julbok" har jag skrivit lite om julfirandets historia  och advent.  Jag läste den nyss och fast jag själv skrivit det så kom jag inte ihåg hur firandet uppstod. http://julbok.blogspot.se/2010/12/advent.html  du hittar en länk högst upp till höger på den här sidan. Om du går in under 2010 så finns det en hel del små berättelser om julfirande, advent, m.m.

Någon läser min blogg

Några läser fortfarande min blogg. Fortfarande, fast jag bara skrivit någon enstaka gång det senaste året. Ja, det är ju naturligtvis roligt. Någon har stått ut att läsa det jag tidigare skrivit. Någon liten del varje dag. En till fem visningar. MEN jag tittade nyss på statistiken för skojs skull. 

Det är läsare från:

USA               12 st

Ryssland        11 st

Sverige            8 st

Finland             2 st

Några har förmodligen hamnat här via sökord, men det är ändå minst 3 sidvisningar varje dag.

Ett tack till er som besöker min blogg och HEJ! på dig som läser just nu (för det kan jag se att någon just nu gör). Ha en bra fredag!

Lovikkavantar i tiden

Fredag morgon. Igen. Dags att summera vad jag lyckats åstadkomma den här veckan.

Tja, så mycket har det inte blivit. Förkylningen har tagit den mesta delen av kraften, och ändå har jag inte haft feber. Största delen av tiden har gått åt till sömn. Och så har jag stickat en del. Det har blivit ett par raggsockar till en svärson, "garnering" av ett par lovikkavantar till en av mina döttrar, och den första vanten av ett par till ett av mina barnbarn. 

Lovikkavantar går fort att sticka. En vante per dag kräver ingen större ansträngning. Fast jag gör ju förstås inte direkt nåt' annat vettigt. Jag tar ett par piller mot oro, stickar en stund, sover när tabletterna har som bäst verkan - och så om igen. Fast det här med att sticka är jättekul. Speciellt som när ett barnbarn kom och frågade "mormor kan du göra såna där vantar med tumme på?" Att då få se glädjen när det redan finns ett par i mormors stickakorg - det värmer. Att sen se tolvåringen ta på sig dem och gå omkring med dem inne värmer ännu lite mer. 

I korgen fanns då också ett par vita, fluffiga, myssockar till hans femtonåriga syster. Jag hade varit lite orolig för att hon skulle tycka det var lite töntigt, men det hade jag inte behövt vara. Det syntes hur glad hon blev och det är mera värt än ett tack.

Att få vara behövd. . . . jag funderar lite runt det här med att vara behövd. När man som jag är för sjuk för att kunna arbeta och det inte syns utanpå, känner jag ibland tveksamhet för att gå ut och träffa folk. Lite rädd för att få frågan om hur jag mår, och hur länge jag varit sjukskriven, osv. Eller när jag känner att någon skulle vilja fråga men inte gör det. Då får stickningen bli ett sätt att göra något vettigt som inte belastar psyket.

Min familj har ändrat hälsningsfras. De har lagt undan "Hej, hur är det?" (de vet ju att jag har svårt för den). De säger istället "Hej, vad gör du?" Det är inget som vi pratat om, men jag har lagt märke till att det är så - och det är skönt. De bryr sig naturligtvis om hur jag mår, men det får ibland bli ett särskilt samtalsämne och inte en stående hälsningsfras. 

Min familj är förresten ett underbart hopkok av olika personligheter. När jag och min sambo flyttade ihop för fem år sedan hade han två döttrar och en bonusdotter med sig och jag hade en son och en dotter - alla vuxna. Det har varit förvånansvärt lätt att göra en familj av detta. Vi är nu en familj med fem barn. På frågan om hur många barn jag har svarar jag "vi har fem barn". Fem barn med respektive och därtill fem barnbarn.

Fredag igen - ja det var så jag började - ja, vad tiden går. Funderat kring tid har många filosofer gjort. Även om jag ibland funderar kring tid så vill jag inte kalla mig för filosof. Är det t.ex. längre mellan lördagsgodis än mellan fredagsbastu? Längre mellan onsdagsgympa än mellan måndagsmorgnar? Det är märkligt hur samma tidsmått kan upplevas så olika, beroende på hur vi känner för det vi använder den till. 

Inför tiden är vi alla jämlika. Vi får visserligen olika lång tid oss tilldelad, men för oss som lever är sekunderna, timmarna och dagarna lika långa. Och ett är säkert - tiden väntar inte på någon.

Frost

Äntligen en dag med lite frost på marken. Det blir ett skönt ljus och den svarta plöjda åkern, utanför tomten, ser inte längre lika svart ut. 

Det börjar närma sig jul. Jag har gjort ett program för jul- och nyårsfirandet. Det känns skönt - för med 5 barn med familjer som ska passa ihop julfirandet med deras respektives familjer är det inte så lätt att få ihop det. Så alltså sagt och gjort - ett program. De kommer att få var sitt  och sedan får de tala om vilka programpunkter de vill vara med på.

Överambitiöst? Kontrollbehov? ... eller kanske nåt' annat? Kontrollbehov tror jag det är. Ett antal jular tillbaka har jag gjort alldeles för mycket julmat. Hundarna har inte klagat, men det är ju inte riktigt meningen att laga julmat till dem. Kommer det fyra personer på julafton behöver jag ju inte laga mat till 15. Jag är alltid så orolig för att maten inte ska räcka, men det är jättetråkigt att stå där på annandagen med ett kylskåp, överfullt, med sån't vi förätit oss på.

Ja nu är ju frysen en räddare i nöden. En del av det jag stoppat in använder vi före "bäst-före-datum", medan en del blir hundmat strax före nästa jul. Slöseri i allra högsta grad. Så nu hoppas jag att mitt program ska hjälpa mig att göra julmat i rimliga mängder. Däremot kommer det nog att bli svårt att välja bort något. Vill du läsa om vårt julfirande - eller rättare sagt vårt julätande - kan du gå in på http://julbok.blogspot.se/.

Julen har nog alltid varit lite av en "manitid". Jag gillar julen och då speciellt att laga julmat. I år ska jag försöka hålla allt på en mer sansad nivå och försöka slippa depp-perioden i januari. 

Glöggen är en annan historia. Den borde redan vara satt om den ska vara klar till lucia, men se det blir ingen hemmagjord glögg till jul i år. Det finns att köpa och förresten har vi två flaskor kvar sen i fjol.

Men först kommer advent. Utegranen ska helst lysa den 1 advent. I år får vi försöka sätta fast den på ett bättre sätt, för förra året blåste den omkull flera gånger. Advent är också en rolig tid. Pyssel, pepparkakor, hyacinter, adventsljusstakar. Till lucia ska ljuskronan i köket upp. I år får jag dekorera den, för förra året tog jag bort det gamla pyntet (dammigt konstgjort lingonris). Ska ge mig ut och leta lite kottar och lummer. Och så mossa till blomdekoration. och så vill jag ha frosten kvar så att det blir lite "stämning".

Tekakor

Jag har bakat riktigt goda tekakor. De är goda till och med utan varken smör eller pålägg.

Recept för ca 30 st:
30 g smör
½ dl matolja (med neutral smak)
2½ dl vatten
2½ dl mjölk
300 g kokt potatis
2 msk gräddfil (kan uteslutas)
1 paket torrjäst
1 msk salt
2 msk socker
13 dl vetemjöl + till utbakningen

Smält smöret. Tillsätt oljan och mjölken. Värm till 40-50 grader.
Mosa potatisen i degbunken. Rör ner gräddfil, torrjäst, salt socker och en del av vetemjölet.
Tillsätt vätskan. Arbeta degen. Tillsätt resten av mjölet och arbeta degen. Degen ska vara ganska lös.
Strö lite utbakningsmjöl över degen och låt jäsa under bakduk i ca 30 minuter.
Vänd ut degen på ett bordet och arbeta ihop den med lite mjöl. Dela degen i "arbetsvänliga" bitar. Rulla dem till en rulle och skär i småbitar.
Doppa i mjöl och platta ut till centimetertjocka kakor.
Lägg på plåtar med bakplåtspapper. Nagga och låt jäsa 30 minuter under bakduk.
Grädda i 250 grader i 7-8 minuter.

Lycka till.

Jag har suttit en stund och mediterat . . .

Jag har suttit en stund och mediterat över ett kinesiskt ordspråk.

”När man haft bråttom länge, måste
man stanna upp och vänta in sin själ.”

Jag tror att man förväntas fundera över hur mycket man haft att göra, och hur lite tid man ägnat åt reflektion och att vårda själen.

Jag tänker i stället: ”Hur fort färdas en själ?”

Spontant skulle jag nog säga att själen färdas fortare än kroppen.
I så fall skulle själen behöva vänta på mig och är den i så fall beredd att vänta på en som inte ägnar den någon tid?

Men nog måste väl de gamla kineserna ha rätt. Ja, visst måste de väl det?