I morgon blir jag pensionär. Sjukpensionär. Visserligen heter det sjukersättning numera, men det är samma skiten. Det är sista utposten innan den vanliga pensionen. Ingen möjlighet till jobb inom sikte och usel ersättning. Även om jag vet att vi är många som har det på samma sätt så är det ingen tröst.
Pensionär vid 58 års ålder. Förbrukad. Tärande och hur i hela friden ska egna ekonomin gå ihop. Ett gammalt talesätt fladdrar förbi - jag lyckas inte riktigt fånga det. Det känns som om det skulle kunna vara "kommer tid, kommer råd", men det ligger inte riktigt bra i munnen. Spotta ut det då säger den elaka lilla djävulen som bor mellan mina öron.
I går var jag och en väninna och hämtade hem Molle. För att göra en lång historia kort så har sonen till dem som köpte Molle blivit allergisk mot hundar och katter. Så vi möttes i Jönköping och jag köpte tillbaka Molle. Lilla älsklingshunden. Fem månader blir han om en vecka.
Jag var jättespänd när vi stod där i Jönköping och väntade. Vi hade stämt träff för att slippa åka hela vägen till Norrköping. Utgångsläget var att vi skulle hämta honom för att få bort honom från sonen så fort som möjligt. Sedan skulle jag ta hand om att hitta ett nytt hem. Jag visste ju vad hon ville ha för honom - men jag fick köpa tillbaka honom för ett lägre pris. Så nu är han min igen och återföreningen med flocken gick bra.
Jag har ändå inte landat riktigt än. Rastlösheten ligger som ett spindelnät under huden och nerverna känns som spröda silvertrådar. Silvertrådar som riskerar att brista om det händer något mer som jag måste hantera.