Samtal om framtiden - min bok del 6

Samtal om

Framtiden

Jag ska måla hela världen lilla mamma . . .

Jag har börjat skriva ner mina reflektioner. Det är tankar som kommer fram vid mina samtal med mig själv. Varför gjorde jag så, och inte så i stället? Varför sa jag så, och inte så i stället?   Kanske en form av ältande. Ibland säger jag till mig själv: ”Lägg av nu. Du måste lägga det här bakom dig”. Ibland hjälper det. Ibland inte.

Jag försöker tänka att ältandet är ett sätt att bearbeta saker som jag upplevt obehagliga. Att det faktiskt är OK att tänka på det, om och om igen. Förhoppningsvis hittar jag ett sätt att bättre hantera en sådan situation om den skulle uppstå igen. Även om jag försöker tänka så, så kan det ibland ta väldigt lång tid att komma bort från något som jag känt mig sårad av. Önskar ibland att sådana känslor hade bäst-före-datum. När datumet passerat så slänger vi helt enkelt bort den surnade köttfärsen, häller ut den sura mjölken och bränner upp den obekväma känslan. Bort, bort.

Kanske är jag i grunden som person känsligare än andra. Eller så är det min bipolära sjukdom som gör mig känsligare. Fast är jag egentligen känsligare än andra? Vad är ”genomsnittskänslighet”? Finns det någon gyllene mätsticka som vi kan stämma av emot?

Är det kanske gammal uppfostran som spökar. Man ska vara artig och uppföra sig väl. Om någon säger, eller gör, något som får mig att känna obehag – varför gör jag inte en ful grimas? Varför svarar jag inte: ”Varför är du så otrevlig – har du mens eller . . ”? Eller något annat spydigt. Det är möjligt att jag i så fall skulle ångrat det jag sagt, men då hade jag i så fall i efterhand kunnat be om ursäkt och sluppit en massa onödigt ältande.

Jag har provat att skriva ner ”oförrätten”. Det går säkert att skriva både för hand och på dator. Jag använder det senare. Ett nytt dokument med centrerad text. Sedan infogar jag ett par fina bilder och letar upp ett snyggt teckensnitt. Där finns min obekväma tanke snyggt skriven. Inramad med fina bilder. Ibland räcker det med en gång och jag kan slänga sidan i papperskorgen. Andra gånger känner jag att jag behöver spara det för att kunna bearbeta bilden ett par gånger till.

För mig är skrivandet ett sätt att hantera sådant som hänt, ska hända eller när jag inte mår bra. Att prata om det med andra kan gå an, om det inte behövs mer än någon eller ett par meningar. Det finns personer i min vänkrets som använder sig av ”pratandet”. Ett pratande som inte verkar ha något slut. Gång, på gång, på gång, kommer samma händelser upp igen. Tyvärr har jag varit tvungen att begränsa umgänget med den delen av vänkretsen. Det gnager en del när jag tänker att jag inte är mycket till vän att ha. Det suger alldeles för mycket kraft att vara bollplank, eller möjligen sophink, för allt pratande.

I stället har jag ett par väninnor som jag träffar ungefär en gång i veckan. Vi är ute och går. Dricker kaffe eller äter lunch eller både och. Pratar om barn, barnbarn, husdjur, trädgård och livet så där i största allmänhet. Skulle någon av oss känna att vi inte har lust att träffas, så skickar vi bara ett sms där det står: ”inte i dag”. Sedan är det inte mer med det. Efter någon dag skickar vi ett nytt sms: ”när kan du?” Underbart skönt. Inga långa förklarande samtal som suger kraft. Träffar för att försöka fylla på varandras batteri.

Så småningom ska jag arbeta mig allt längre bort från kanten till helveteshålet. Jag har fortfarande kvar mycket av de besvär jag beskrivit tidigare i boken. Från att tidigare kommit i stort sett dagligen kommer de nu med allt längre mellanrum. Topparna är inte längre lika höga och dalarna inte lika djupa.

Det som får mig att tydligast märka av stressen är problemet att svälja. Jag känner mig inte alls stressad och så kan jag ta ett glas vatten och när jag svalt fastnar vattnet halvvägs ner i strupen. Likadant är det med mat. Det gör tokont. Tacksam att det inte händer lika ofta som tidigare.