Till nytta

I går kändes det som om det var första vårdagen. Strax under nollan och solsken. Men jösses vad skitigt.   I natt har det kommit ett nytt snötäcke som gör världen renare och dimman bäddar in oss i ett luddigt gulli-gull.


I dag är mitt sockervärde lite lägre än igår - runt 15 mot 20 i går. Jag har fått ett litet kort av diabetessköterskan där jag kan se symtomen för lågt respektive högt blodsocker. Symtomen för för högt blodsocker är:
Ökad törst - jodå, dricker litervis
Ökade urinmängder - javisst - pinkenödig jämt - inte undra på så mycket som jag dricker
Trötthet - yes, får inget gjort
Dimsyn - ja, framåt kvällen
Aptitförlust - näedå, inte en chans
Illamående - ja, usch
Kräkningar - tack och lov inte
Magsmärtor - ja, men inte hela tiden  
Andedräkten luktar aceton - tror jag inte. Men svetten under brösten gör det
Andnöd - ja, ibland


Jag har fått tid för läkarbesök på fredag.


I går var jag inne på Arbetsförmedlingens hemsida och kollade lediga jobb. Jag känner mig så onyttig. Varför klarar jag inte uppgifter utanför min egen dörr - och bara i begränsad omfattning innanför den?  Jodå, jag vet. Jag tänker på alla de gånger jag sagt att "jag förstår" när någon berättat att de "mår dåligt". I helsike heller att jag har förstått. Inte en jäkla susning har jag haft.


Jag ser mig själv i spegeln. Den osminkade varianten ser trött och glåmig ut. Den sminkade däremot verkar det inte vara nåt större fel på. Även när jag vill förstå. Även när jag vill acceptera, så gör jag inte riktigt det. Psykisk utmattning, bipolär sjukdom, att "må dåligt" drabbar andra - inte mig. Jag vill jobba, vara i farten nästan hela tiden, göra saker, uträtta nåt, vara stark och kreativ - ju mer jag tänker på det, ju avlägsnare känns det. 


Jag tänker att det måste bli små, små steg framåt. Så små att en del av mig inte ens kommer att acceptera att det är steg framåt. Undrar varför den här kärringen måste vara så tjurbaggig. Jag kan tänka små steg framåt/uppåt. Jag kan skriva ner det. Göra det verkar däremot vara stört när omöjligt.


En annan dag . . . om jag visste att den bara kom . . . klarar jag mer.

Första veckan

Ja, då har första veckan på nya året passerat.  Det har varit mycken rastlöshet och ett anfall av panikångest - det första på länge turligt nog. Mitt i detta har vi plockat bort alla julsaker och låtit vårt hem återgå till det normala. Sista insatsen på det området tog vår hund Frans hand om. Han plockade ner kransen från ytterdörren och tuggade sönder den.


I söndags, 2 januari, utökades vår familj med 6 valpar. Kanske har det bidragit till rastlösheten - nattsömnen har blivit rejält störd av pipande valpar och en tik som vill gå ut varannan timma.


Har inte fått ro att skriva här men ändå fått till en blogg om valparna,
dog-valebergo.blogspot.com och det är ju alltid något.