Liten och livrädd

Liten och rädd. 172 cm. 96 kilo. 56 år. Jag lovar - liten och livrädd. Om jag bara visste för vad.


Svettpärlor i pannan. Värmevågor som sveper över mig som vore jag en klimakteriekärring. Jag vet. Det stadiet i livet är tack och lov passerat. Men ändå inte samma sorts värmevågor. Största skillnaden är nog att kinderna inte hettar.


Jag tänkte för en stund sedan att detta skulle jag skriva om i morgon. Och det blir det ju på sätt och vis, för klockan har ju passerat midnatt. Jag borde sova eller i varje fall vara lite trött. Men nej då. Detta kommer att bli en lång natt. 
Jag vet att bristen på sömn eller oregelbundna sovvanor inte är bra för oss med diagnosen bipolär. Jag är i alla fall medveten om att det är så, även om det just nu inte känns som någon tröst. Att under långa perioder bara sova ett par timmar per natt, är något som jag förr inte hade funderat över. Det var ju jättebra. Massor av saker blev gjorda i stället för att sova bort livet. Att jag sedan hittade på ännu mer saker att göra bara för att hålla oro, rastlöshet och depression borta - ja, det gjorde ju inte det hela bättre.


Det känns så dubbelt. En kropp som vill dra sig undan, och en klarvaken hjärna. Någon stans i höjd med axlarna så krockar dom. Att dom aldrig lär sig. Det gör ju ont. En person, som för många år sedan var irriterad på mig vid ett tillfälle, sa "du är så dubbel". Tänk om det hade lett till att både den som sa det, och jag själv, hade förstått att det faktiskt var så - att jag behövde hjälp. Jag vet att det är önsketänkande och jag vet inte om det är lika för alla. Jag har pratat med min terapeut om det. Hon säger att det inte hade kunnat hindras att jag klappade ihop. Att det var tvunget att gå så långt för att jag skulle fatta att det var allvar.


Tänk om . . . . . tänk om . . . . .tänk om jag tidigare i livet hade fått hjälp genom medicin och samtal. Då hade familj, vänner o övriga som jag känner, blivit besparade en hel del irritation och liknande som jag nu utsatt dem för. Tänk om.


Eländes, eländes, elände. Tänk positivt. 


----------------------


Så blev jag då sittande en stund för att försöka tänka positiva tankar. Det blev två.
1. Jo, jag vågar berätta om min sjukdom. 
2. Många stora konstnärer genom tiderna var förmodligen lite bipolära. 


---------------------
Jag har alltid tyckt att administration, organisation och förändring varit spännande och roligt att hålla på med. Många gånger - ja, alltför många gånger, har det gått till överdrift. Kryddburkarna i kryddhyllan i bokstavsordning. Böckerna sorterade i bokstavsordning efter författare och titel. Att varje gång jag klev in på ett ett nytt ställe börja fundera över hur det hade kunnat gjorts bättre. Var företagets reception rätt placerad? Var hotellrummet rätt möblerat? Hur hade man kunnat göra detta, eller detta, lite effektivare, smartare eller mer inbjudande . . . . . ?


Den här dagen, som nyss har börjat, måste jag göra i ordning lite papper och skicka in till Försäkringskassan. Läkarintyg, blankett för milersättning och något mer, vad det nu var. Jag hade kunnat gjort det vilken dag som helst i veckan som gick. Nähä då, Tro inte det. Nej, i stället kommer jag på massor av anledningar till att skjuta upp det. Nej, inte i dag. I morgon blir det bättre för att . . . "måstesaker", och då speciellt sådana som har med blanketter eller papper att göra. Det är jätteskönt när sådana saker är färdiga och oftast går det fort att fixa. Men ändå kan jag inte låta bli att skjuta upp det.


Jag är helt enkelt ett administrationsfreak med blankettskräck.