En dag (och nå'n timma) kvar

Om någon timma är den här dagen slut och den sista dagen på det här året tar vid. Det har alltså gått ytterligare ett år och jag är inte tillbaka i arbete. I februari blir det fyra år som jag varit sjukskriven.

4 ÅR! Vart har de åren tagit vägen? Hur har jag kunnat göra nästan ingenting i fyra år? 

4 ÅR! Och jag minns inte mycket av dem. Fast jag minns ju  inte så mycket av åren innan heller.

4 ÅR! Suck. Vad har jag lärt mig av dem? Vad gör jag med de nästa fyra åren?

Jag skulle behöva göra en berättelse om mig själv, för mig själv. En tidslinje där jag kan sätta in saker som är värda att minnas och annat smått och gott som hänt. Med gamla kalendrar och foton kan jag nog komma en bra bit på väg. Undrar om jag kan göra det utan att överarbeta den. Ja, det tål att tänkas på. 

Under de här fyra åren har jag ju skrivit dagbok till och ifrån. Det har också blivit en del i den här bloggen. En del skrivet om mitt bipolära liv, men vem är jag bakom diagnosen? Har diagnosen bipolär gett mig ett skydd som diagnosen depression inte hade gett? Ja, det tror jag. Ett skydd mot mina egna värderingar. Näpp, jag är knäpp - jag har det på papper, i ett försök att skoja bort fyra år eller byta samtalsämne.

Ett nytt år - och jag tänker stora tankar om vad jag vill åstadkomma under det kommande året. Men nej - det blir inga förändringar eller andra livsavgörande beslut för att det kommer ett nytt år. Sedda i sina egna perspektiv är inte det nya året annorlunda än den nya sekund som nu följer och följer och följer . . . Jag kan när som helst bestämma mig för ett steg åt höger eller kanske framåt - att ta vara på varje sekund och inte vänta med att utvärdera förrän året gått till ända.

Jag minns att jag som barn var farchinerad av att det blev ett nytt år. Jag hade papper och penna för att kunna skriva det nya årtalet först av alla. Att det fanns tidszoner och att några redan vara flera timmar in på det nya året hade jag inte en aning om. 

Mitt bipolära liv - en resa mellan hopp och förtvivlan, eller kanske mellan rosenrött och nattsvart, eller . . . Jag vet inte, vet inte . . . JAG VET INTE. Allt för ofta har jag tagit på mig saker att göra fast jag inte borde. Nu är det slut med det. Nu ska jag göra ingenting - släppa taget - tillåta mig själv att existera utan prestationskrav - tillåta mig själv att, med medicinernas hjälp bli frisk eller åtminstone ganska normal. Jag börjar äntligen förstå att jag måste släppa taget och låta mitt högre jag få fullfölja sin uppgift, tillåta mig att lägga mitt liv helt och hållet i universums händer. Släppa taget helt enkelt.

Att aktivt inte göra någonting är att låta hjärnan få arbetsro.

Halvvägs

Halvvägs genom julen. Juldagens eftermiddag. Det har varit ett skönt och avslappnat julfirande hittills. Lagom med folk - min bror, hans tre barn och min son med sambo. Lagom med mat - ja, det avgör man ju själv vad man vill stoppa i sig. Fast det blev nog lite mycket choklad på slutet. Julklappar har vi slutat med - skönt att slippa det stressmomentet före jul.

Julafton och förmiddagen i dag har det snöat och blåst. Fast vi har kommit väldigt lindrigt undan  jämfört med stora delar av landet.

Även om julen varit väldigt lagom så orkar jag inte som förr. Framåt början av kvällen i går var jag helt slut och det krävdes en del för att orka hålla mig vaken. Vid ett tillfälle när jag var på toaletten så tänkte jag - om jag skulle lägga mig lite på den ulligt mjuka röda badrumsmattan. Funderade verkligen allvarligt på det, men insåg att i samma stund som huvudet landade på mattan så skulle jag somna. Även om bara närmaste familjen var närvarande så skulle de nog fundera på om jag smygsupit hela dagen. Så inte - julmust och en öl till maten.

I morgon kommer tre av våra döttrar med respektive och barn. Något lite fler än på julafton, och det ska bli jätteroligt. 

Mellandagar och nyår ska vi fira "ensamma i stillhet". Så stilla det nu kan bli med fyra busiga hundar och fem katter därtill. 

Bortsett från dippen på julaftonskvällen har jag klarat den här helgen alldeles utmärkt om jag får säga det själv. Jag har lagat lagom med mat - tror jag - det som är kvar blir nog alldeles lagom för en annandags-restätning.

En dryg vecka in på det nya året ska jag träffa min handläggare på Försäkringskassan. Redan nu har tankarna börjat snurra. Vad vill hon? Vad ska vi prata om? Tycker hon det är dags för sjukersättning? . . . och så fortsätter det - trots att jag vet att det hänger samman med att jag gått över från sjukpenning till förlängd sjukpenning. Det är så jobbigt, och jag kan inte få mig till att låta bli, att fundera och fundera över sånt som ska göras längre fram. En fullständigt onödig oro. Det blir ju ändå som det blir.

Ska försöka stänga av och njuta av återstoden av helgerna. Nästa jul hoppas jag att jag kommit igång och jobba. Åtminstone på deltid. Ledighet kan vara skön, men då ska man orka med den.

Blandad episod och hushållspapper

I dag har jag klarat av att vara bipolär på ett bra sätt. Tjhoo! Bäst att glädjas så länge det varar.

Jag hade tänkt göra tre olika inläggningar av sill. Det blev två och det räcker alldeles utmärkt. Jag hade beräknat fel, så när jag handlade härom dagen köpte jag för lite inläggningssill. Härligt att jag accepterade det och inte blev deppig för att jag inte klarat av att köpa rätt mängd, eller manisk och genast skrev upp mera sill på handlalistan.

Jag gjorde sillsallad också. Vet att ett av våra barn tycker mycket om rödbetssallad, Så jag gjorde en liten sats rödbetssallad utan sill. När den var klar tog jag undan ca 2 dl som jag blandade sill i. Nästan bara jag som gillar sillsallad. Det blev inte så mycket och då kommer våndan - kommer det att räcka? - tänk om inte alla får av allt!

Mina hjälpredor

Manin är på väg att slå till. Numera kan jag känna när det är på väg - nja, det kanske var för mycket sagt, men jag kände det idag. Kanske för att jag pratat med min psykiatriker om mitt förhållande till julen och om att jag måste begränsa mig. I dag klarade jag det. Efter förmiddagens simmande i sillspad tog jag ett par lugnande och satte mig att lösa korsord.

Hade tänkt att baka en massa i eftermiddags. Jag gjorde degen till pariservåfflor. Sedan ska ju den ligga till sig i kylskåpet ett tag. Då gjorde jag en liten sats gifflar. Degen blev så himla bra så det var jätteroligt. Vad skulle jag nu baka mera? Jag tittade på det ena efter det andra, ju mer komplicerat det verkade vara, ju roligare verkade vara, och sådana måste vi ju ha. Där någon stans i bakelselandet fick jag fatt på mig själv - det blev en sats sirapspinnar, och degen till pariservåfflorna får vila över natt i kylskåpet. Hade jag inte stoppat manin så hade jag säkert bakat långt in på kvällen.

Samtidigt som jag hittills har kunnat hålla koll på manin så känner jag oron som ligger på lur. Blandad episod alltså. I går fick jag plötsligt svårt att svälja när vi åt middag, och det är ju ett tecken på att jag är spänd. Det är så dubbelt. Å ena sidan vill jag göra massor och ha hysterisk köpfest. Å andra sidan är jag tacksam för att jag inte är på randen till helveteshålet. 

Jag är också tacksam för att nuvarande kombination av medicin verkar fungera bra. Får jag nu ha det som nu - ingenting inbokat i almanackan, absolut ingenting - kommer nog min vardag att bli lugn. Det skulle jag uppskatta mycket.

Jag har ett litet problem som jag inte kan släppa. Det gäller hushållspapper med julmotiv - tomtarna sitter ju upp-och-ner! Runt ena kanten slingrar sig en tomtedans. Det är bara det att när jag sätter pappret på hållaren kommer raden i överkant och tomtarna hamnar upp och ner. Ha! Tro inte annat än jag inser att jag kan vända på rullen . . . . . men då får jag dra av pappret åt fel håll. Skulle inte förvåna mig om det var en karl som gjort designen. Du vet - en sån där hushållspappershållare som står på bordet - där trär jag på rullen så att pappret kommer ut på höger sida. Jag håller alltså hållaren i vänster hand och drar ut/av pappret med höger. Är det kanske hushållspapper för vänsterhänta? Någon mer än jag som har samma problem?

Kanske är det ett bipolärt I-landsproblem. Kanske blir det bättre nu när jag skrivit ner det. Men jag har svårt att släppa det.