Min mask

Tisdag eftermiddag. Jag stannar bilen på parkeringen utanför vårdcentrum. Tar nyckeln ur tändningslåset. Så sitter jag där. Inte länge. Kanske 10, eller 20 sekunder. Så tar jag ett djupt andetag och går ur bilen.

På väg över parkeringen så ser jag en liten grupp människor som står framför ingången. Vad jag vet har jag aldrig sett någon av dem tidigare. Jag har ingen anledning att på något sätt förhålla mig till att de står där. Ändå gör jag det. Jag hänger på ett leende som jag fäster bakom öronen på samma sätt som om det vore ett tomteskägg. Varför gör jag det?

Varför gör jag det? De som stod där har troligen ingen aning om att jag passerat dem, och om de har det - vad skulle det då ha för betydelse? Varför är det så jag gör, så fort jag går utanför dörren? Varför tar jag på den där masken? Den där masken som är så tung att jag helst stannar hemma.

Kanske är masken ett sätt att vilja visa ett bättre jag än jag är. Om det är så - varför i hela friden är det så? Det kan ju inte finnas någon annan än jag som kan ställa ett sånt krav. Jo, det klart att det kan finnas - men . . . . . just nu kan jag inte komma på vem det skulle vara, eller varför.

Kan det vara så att jag använder masken för att jag inte riktigt vet vems spegelbild jag skulle möta om jag tar av mig masken? Vet jag verkligen vem det är som är där innanför? Är jag någonsin som jag är, eller spelar jag alltid ett spel? Jag sitter här och funderar. Jag hittar inte svaren. 

Är den här bloggen också en del av min mask? Vill jag verkligen dela med mig av mina tankar, eller är det ett sätt att dölja hur osäker jag känner mig?

Om jag nu inte vet vem som finns där bakom. Gör det något? Måste jag veta det? Är jag förresten i dag den samma som jag var i går - och kommer jag i så fall att vara densamma i morgon? Skulle jag kunna lära mig att leva med att inte veta? Att tycka det är ok, eller till och med roligt, att varje dag lära känna eller lägga till en ny bit till det som är jag?

Bara det att jag nu skriver ner frågorna, tror jag kommer att få mig att våga ställa fler frågor. Att vilja våga lära känna mig själv. För jag vet inte riktigt vem det är jag är. Jag undrar hur många som vet vem dom är. Förmodligen är det väl något som de flesta inte alls går omkring och tänker på. Kanske kan jag lära mig att acceptera att jag inte fullt ut behöver veta vem jag är. Jag hoppas i så fall att det ska finnas dolda resurser att ta till om det skulle behövas.

Kanske kommer svaren att finnas där när jag är mogen att kunna hantera dem. Kanske har jag inte ens rätt att ställa frågorna, när jag inte är säker på att kunna hantera svaren.