Jag är vaken. Dricker mitt gröna te. I dag med mera ingefära än vanligt. Halsen känns skinnflådd ner till knäna. Jodå. jag vet att det är en känsla, mer än en rent fysisk realitet. Jag skiter i vilket, för det gör ont som om det nådde till knäna.
Den värsta morgonritualen är avklarad. Jag har startat datorn, kopplat upp mig mot Internet och gått in på NLTs hemsida. Står det inget om mig där . . . . då drar jag en suck av lättnad. Tänker att jag ju klarar den här dagen också. Jag har inte berättat för någon förut - att det är så här jag numera börjar alla dagar.
Det fanns en tid innan jag fick hjälp. Det började för länge sedan. För några år sedan, med att jag inte öppnade min post. Den låg där i högar. Sedan hämtade jag inte in posten förrän postlådan svämmade över. Jag började sätta gränser för när jag svarade i telefon. T.ex. aldrig efter kl 17. Jag ville vara i fred. Varför i hela friden kunde inte folk fatta egna beslut, varför i herrans namn skulle de prata med mig. Jag slutade öppna mina priavata mail. Slutade svara i min privata mobil. Det gick längre och längre. Jag mådde sämre och sä . . . nej, "att må dåligt" är ett sånt där uttryck jag gömmer mig bakom när jag inte riktigt orkar sätta ord på vad jag känner.
Jag fick svårare och svårare med att träffa folk. Jag ville bara vara i fred. Signalerna att jag var sjuk blev starkare allt efter som. Posten. Jag slängde den direkt i pappersåtervinningen. Alla inser naturligtvis att så småningom kommer det brev från kronofogden. Dom öppnade jag och betalade. Men inte förrän då.
Magen knöt sig bara jag tänkte på att gå utanför dörren. Så fort jag kom hem stängde jag av telefon och hoppades få vara, bara få vara . . . utan att behöva tala med någon. Med olika grad över tiden - upp och ner - så har det varit så här väldigt länge. Samtidigt som magen var en hård boll, tankar och känslor åkte berg- och dalbana så försökte jag utåt sett leva ett vanligt liv. Någorlunda lyckades jag väl, för vad jag känner till försökte ingen att få mig tvångsomhändertagen.
Utåt levde jag ett liv med en sprängfylld almanacka. For runt som en skållad råtta mellan olika möten, aktiviteter och orter. När jag körde runt som mest räknade jag ut att om jag ständigt körde 20 km för fort så sparade jag in två arbetsveckor på året som jag kunde ha till annat än att "ligga på vägen". Tiden skulle jag naturligtvis ha till att jobba lite mer.
När jag försöker se tillbaka så är det inte så mycket jag ser. Det gick för fort. Inte många minnen hann fastna när jag for fram. Jag kan se hastiga skymtar av platser jag besökt och människor jag mött. Jag tog mig aldrig tid att ta in. Så här står jag med ett liv där minnena är suddiga och kontakter med alla de människor jag mötte är obefintlig. Jag tänker på hur mycket mer minnen och upplevelser jag kunde ha haft, om jag inte använt livet som en racerbana. Om jag inte gömt mig bakom en hinna av teflon.
Jag har tur. Jag har familj och vänner som har stått ut med mig, som finns kvar trots att jag varit och är som jag är. Att de finns kvar är helt enkelt för att de är helt fantastiska. Inte för att jag på något sätt gjort något för att förtjäna det.
Som sagt . . . numera börjar jag min dag med att läsa NLTs hemsida. Jag hämtar posten varje dag och jag svarar i bland i telefon.
Det finns fortfarande ganska många dagar när jag bara vill vara i fred. Nu, sedan jag börjat få hjälp både med medicin och samtal, så unnar jag mig några sådana dagar då och då. Jag förstår vad det beror på även om jag har svårt att acceptera det. Det är lite knepigt det där. Jag vet att jag kommer att få äta medicin livet ut för att klara av min bipolära sjukdom. Ändå tänker jag titt som tätt, när allt känns bra, att jag nog kan sluta med medicinen snart. Knepigt - för jag accepterar, utan att reagera, att jag får ta medicin livet ut för min diabetes. En knäppgök har byggt bo i min hjärna.
I dag är en bra dag. Andra dagar ligger oro, rädsla och gråt som en klump i halsen. Det händer att jag då tänker: "Den som vet varför den gråter, den är lycklig".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar