Jag tänkte att jag tagit på mig min stora, gråa, tovade hatt. Min häxahatt. Dragit ner den över öronen och krupit in i mitt bo under den stora tallens rot. Därifrån, under kanten på min hatt, såg jag mig själv i tallens krona - en kvittrande mes hoppande kring på grenarna.
Den hoppade kring där uppe, som ville den dra uppmärksamheten till sig, för att ingen skulle se den egentliga jag som satt där under roten i min hatt. Där satt jag kritiskt gloende ut under den stora hattens brätte. Kritiskt gloende på mig själv. Jag hade naturligtvis kunnat dra ner hatten över ögonen också. Fast då hade jag ju inte haft koll.
Olika dagar kräver olika sorters förklädnad. Leende masker och plymer i håret för att dölja rastlösheten. Stora nalle-kostymen för att inte synas alls. Liemannens dräkt som hänger på vinden, kan komma väl till pass när min styrka är stor nog för att orka visa upp det svarta hål som finns där inne.
Jag läste på Aftonbladets hemsida (tror jag det var) om hur de plockade ut maskar som kröp omkring inuti en människa. Funderade över hur det kändes att ha dom. Tänker att det kanske kan vara som när oron börjar krypa i kroppen. Hur den börjar och sen kryper iväg, slingrar sig runt och inte tillåter någon ro. Tror jag hade föredragit maskarna för dom gick tydligen att plocka ut.
Måste skriva en minneslapp så att jag inte glömmer av att lämna in kvasten på rundsmörjning. Funderar på om jag inte ska ta och hotta upp den ett par kråksparkar när den ändå ska in.
Måste skriva en minneslapp så att jag inte glömmer av att lämna in kvasten på rundsmörjning. Funderar på om jag inte ska ta och hotta upp den ett par kråksparkar när den ändå ska in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar