Sjukare än sjukskriven

Jo-o du. Så är det - och jag får intyg på det!  Inte underligt att jag känner mig lite under isen.

De senaste veckorna har varit mer tunga än vad jag tycker är acceptabelt. Inte för att vädret varit ombytligt, eller för att en av katterna kommit hem med 3 vilda kattungar, eller för att Dixi börjat löpa, eller för att ... you name it . . .

Nä! Det är helt enkelt en dal i den bipolära svängningen och det har jag mycket svårt att acceptera. Jag har försökt att göra olika saker för att bryta av och få det att gå uppåt igen. Jag har varit på Nagelparadiset och fått naglarna iordninggjorda. Både skönt och kul. OCH jag har köpt en ny almanacka. Igen. Det här var nummer två för 2011. Ja just det - för 2011!

Att köpa ny almanacka är ett tecken. Jag har just upptäckt att när vardagen känts lite för rörig då har jag köpt mig en ny almanacka. Så här går det till:
Jag köper en ny almanacka. Jag tar fram min aktuella almanacka och bläddrar en månad eller två tillbaka i tiden. Sedan börjar jag snyggt och prydligt föra över vad jag gjort i den nya almanackan. Prata om att vara stollig. Därefter för jag över allt som ligger framöver, födelsedagar och lite annat smått och gott. Sen sitter jag där ganska nöjd med mig själv och bläddrar i min nya almanacka och gläds över små stunder där inget är inskrivet. Dagarna går och så småningom är det dags för en ny almanacka igen. Allt för att ha läget under kontroll - tror jag.

Numera är det inte speciellt mycket inskrivet i min kalender. Arbetsträning tre förmiddagar i veckan under fortsatt sjukskrivning året ut. Fast där jag är säger de att alla jobbar heltid. Heltid utifrån sin egen förmåga. Det är fint tänkt, men jag har inte kunnat förmå mig själv att säga att jag arbetar heltid när någon frågar vad jag gör.

Hur är det? Vad gör du nu för tiden?

Hello. How are you?

Buon giorno. Come sta?

Bonjour, madame. Ca va?

Goda', goda', hur står det till?

Att hantera hur-står-det-till-frågor är ett av mina största problem just nu. När jag måste gå ut där jag kan träffa på folk jag "nästan känner" går jag in i en roll. Det funkar precis som på teatern. Räta på ryggen. Håll blicken stadigt ovanför folks huvud . . . och bara gå. Dyker det upp någon som det vore artigt att hälsa på så är det bara att nicka och le - och fortsätta gå alltså.

Ja, så var det det där med "mer sjuk än sjukskriven". Har varit hos läkaren i dag. Eftersom jag varit rastlösare och mer nedstämd ett tag så tyckte min terapeut att jag borde träffa läkaren för att se över mina mediciner. Sagt och gjort. Det tog bara tre dagar för att få en tid. Läkaren tog bort en medicin jag haft mot nedstämdhet och satte in en annan. Jag byter i morgon och jag vet numera hur det kommer att kännas. Hans ordination för övrigt var att jag skulle se till att få vara i fred och promenader.

Så sa jag till honom att jag behövde ett läkarintyg för att visa upp nu när jag inte går till arbetsträningen. Men du är väl sjukskriven året ut, sa han. Jodå, men det räcker inte. Jag måste ha ett intyg på att jag är sjuk just nu och inte kan gå dit.

Ja ja, sa han, jag skrivet ett intyg på att du är sjukare än sjukskriven. Suck. Det är det här som kallas byråkrati, sa han.