Vintern slutade. Våren och sommaren försvann. Sommarloven och semestrarna blev till skola och arbete. Bönderna sådde och skördade. Oräkneliga var de småfåglar som kom farande med våren. De sjöng sina kärlekssånger. Lade sina ägg, matade de små liven och såg dem lämna boet. De har gjort vad de var här för att göra och följer nu med värmen söderut.
De gula löven blir fler och fler för varje dag. Fullmånen i augusti har passerat utan att jag satt på trappan och ylade med ett glas rosévin bredvid mig. Tja, det blir väl augusti igen. Skulle jag inte finnas då får väl du yla åt mig.
Det har varit en skön sommar och jag har bitvis mått riktigt bra. Veckorna i husvagnen fick mig att känna mig som om jag var alldeles normal. Underbart. Förmodligen för att kravlösheten också var där på semester. Det sällskapet mådde jag bra av. Paniken över att inte ha ett jobb, inte prestera, inte bidra - bara tära - kommer i vågor. Jag säger till mig själv att jag tycker det är skönt att vara ensam hemma på dagarna. Ja, ja, det kan jag väl fortsätta säga. Men hur mycket jag än upprepar det så hjälper det inte, mår bra gör jag bara när Johnny är hemma.
Sjukpenningdagarna är slut. Jag är överflyttad till arbetsförmedlingen. Både min läkare och min kontakt på arbetsförmedlingen har nämnt sjukersättning. Det är som om de sakta och försiktigt försöker smyga in det i mitt medvetande. Sår några frön. Jag ser det och hör det, men försöker hålla det ifrån mig. Inte arbeta mer - ja, det skulle väl kunna gå an - men det är ju inte en ersättning som får mig att hoppa högt av glädje precis. Ibland tänker jag att det kanske måste bli så ändå. Tänker . . . . . Kvinna. 56 år. Har haft politiska uppdrag för sossarna. Sjukskriven i 2,5 år. Bipolär sjukdom. Hmm. Kärringen är ju psykiskt sjuk, för fan. Det kan man väl inte veta vad hon tar sig för. Polisanmäld för grov förskingring. Friad i tingsrätten visserligen, men man vet aldrig. Ingen rök utan eld. Tjock är hon dessutom. Och så finns det ju så många yngre som är arbetslösa . . . .
Min läkare säger att jag först måste lära mig hantera vardagen. Få ett fungerande vardagsliv. Jodå, jag går upp. Äter frukost mellan 8 och 9. Sedan finns det alltid saker som behöver göras - men dom gör jag inte. Det är som om jag vore fastgjuten i cement när det gäller att få sånt gjort som behöver göras. Det kryper i hela kroppen. Kallsvetten och känslan av att inte få tillräckligt med luft, samtidigt som jag mår rent fysiskt illa är hemsk. Just nu kommer jag inte på någon som jag tycker så illa om att jag vill önska honom/henne den känslan. Ja tack, gärna ett fungerande vardagsliv och jag säger heller inte nej tack till ett fungerande helgliv. Fast sån tid som det tar mig att tillfriskna så är det väl lika bra att säga "pensionen nästa".
Jag skulle behöva en bisyssla med den låga ersättning jag får. Jag såg på Tradera ett par jättesnygga stickade tumvantar. De begärde 550 kr för dem. Jag har ingen aning om det var någon som bjöd över huvud taget. Skulle tro att garnkostnaden ligger på ca 100-lappen. Undrar om jag skulle kunna sticka ett par i veckan? Det skulle kunna bli 1800 extra i månaden. Jaha, det gäller bara att hitta några som köper vantar som kostar så mycket. Fast bisyssla får mig mest att tänka på honung.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar