Jag sitter här och tittar ut på regnet som strilar ner. Utanför glasverandans fönster står ett par stora kastanjeträd. Än så länge är de flesta bladen gröna. På det vita trädgårdsbordet står en grön plastback med äpplen i. På gräsmattan ligger en röd och gul barnskottkärra på sidan. Det är lugnt och skönt.
Jag är hos min dotter som bor en bit syd-ost om Borås. Det stora 1800-talshuset bjuder på ett underbart lugn. Det har generösa ytor där jag kan gå runt i sakta mak och titta ut över gärdena utanför trädgården. Jag har sovit gott i natt och jag stannar här tills i morgon.
Nu har det varit paus från skrivandet en stund. Matat och vyssjat till sömn. Två barnbarn - 3,5 månad respektive 2 år och 3 månader. Nu sover ungarna och jag har skickat min unge till sängs för att sova middag. Det syns på henne att hon behöver det.
Jag har levt mitt liv utan diagnos. Visst har jag många gånger det senaste decenniet tänkt att jag kanske är lite "knäpp" och att jag nog borde söka för det. Många gånger har jag varit på väg till telefonen men ångrat mig - för vad skulle jag säga? Ja hej, jag heter Marianne och skulle vilja ha en tid, för jag tror att jag är knäpp. Nähä, och så blev det inte av.
Nu kan jag ju se mitt hypomaniska liv där jag parerat depressioner med lindrig mani. Det höll länge. Det höll över min mans död innan han fyllde 45. Det höll över mitt barns ätstörning. Det höll över ett arbete som hade 45-50 timmar per vecka i 10 år. Det höll med två halvtidsarbeten som båda oftare var 75 än 50 procent. Det höll in i ett nytt förhållande. När jag upptäckte att han var alkoholist med förtryckarfasoner så höll det för att avsluta det förhållandet. Det höll in i ytterligare ett förhållande. Ett underbart förhållande där jag kände att jag kunde släppa taget. Det är bara det att när jag väl började släppa efter lite så släppte fördämningarna - och februari 2009 höll det inte längre.
Jag har haft tur. Dels genom att ha en fantastisk sambo och dels för att ha fått bra kontakt med öppenpsyk. När det brast var jag på vårdcentralen och fick medicin för depression. Återbesök en gång i månaden, ny läkare och ny eller ökad medicin. Jag klandrar inte vårdcentralen för det. De får ju ta de läkare som kommer och vill inte läkarna jobba där så är det ju ingen som kan tvinga dem - lika lite som någon kunnat tvinga mig att arbeta på en ort där jag inte velat jobba.
Efter ett par gånger på vårdcentralen fick jag frågan om jag ville prata med en kurator. Jag tackade ja och gick sedan dit så där 4-5 gånger. Så kom jag dit lite för tidigt. Satte mig i väntrummet och tog en veckotidning. I den fanns en en artikel om en kvinna som behandlats för depression under 10 år. Sedan hade hon fått diagnosen bipolär. Fått medicin och var i stort sett symptomfri. Hennes berättelse om hennes liv hade lika gärna kunnat vara en berättelse om mitt liv.
När jag kom in till kuratorn så berättade jag om vad jag läst. Hon sa att hon inte hade kompetens att bedöma det. Hon tyckte att jag skulle berätta det när jag kom till vårdcentralen nästa gång. Så gjorde jag. Läkaren lyssnade och sa att jag vill prova att ändra medicinen en gång till. Jag skriver i journalen att om det inte har gett effekt till nästa gång så behöver du ha en remiss till psyk. 8 månader från första besöket på vårdcentralen får jag remiss till psyk.
Sedan gick det fort. 14 dagar senare fick jag tid för bedömning. En vecka senare var det dags för läkarbesök. Diagnos bipolär, andra mediciner och regelbundna KBT-samtal. Har fungerat bra bortsett från läkarbristen. Har därför skaffat mig en privatläkare. Han har dessutom öppet en kväll i veckan så att min sambo kan följa med. Toppen.
Som sagt - i dag inte ett dugg bipolär. Det är så skönt att de här dagarna börjar dyka upp. Små ljuspunkter i det grå. Nu gäller det "bara" att få till så att vardagsrytmen fungerar alla dagar. "Bara" alltså.
Och så förhoppningen att det bipolära inte kilat över till de kommande generationerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar