15 om dan'

15 om dagen. De flesta är vita. 105 i veckan, några är smutsrosa. 5460 på ett år. Därtill 2  sprutor om dagen. Stämningsstabiliserande , uppiggande . . . . .

Och så de små lugnande vita. Det är väl inte sockerpiller? Jodå, det känns minsann så då jag pillat i mig ett halvt dussin och ångesten fortfarande brer ut sig fritt. 

Åh, ja ja, och så värktabletterna. De dagar som värken känns som tandvärk i hela kroppen. Då går det åt värktabletter. Min läkare säger att den hör ihop med stressen.

Hej där! Är jag kvar där bakom pillerdosetten? Vem är jag nu? Känner jag igen mig? Vad vill jag med resten av mitt liv. Oj, oj, jag höll på att glömma de små pillren för att somna och dom för att sedan sova vidare. 

I morse satt jag och fyllde på dosetten och tänkte lite på alla dessa piller.  Kommer jag att bli lika sjuk som jag var, när jag klappade ihop, om jag inte tar mina piller? Inte så att jag på allvar funderar på att sluta ta dem. Det är mera en känsla av hemlöshet. Som om jaget inte vill acceptera sin delaktighet i kroppens krämpor och tvärt om. Jag säger nej, när min terapeut frågar om jag vill tillbaka till mitt maniska liv. Fast ja, eller nej, eller . . . eller . . . Jag vet helt enkelt inte. Personen jag var, var i alla fall en person som jag kände. En person vars brister och förtjänster jag visste om, trots att det hände ganska ofta att jag förnekade dem (åtminstone bristerna). Nej, det kanske snarare är vilsenhet  än hemlöshet, eller saknad.

Aldrig mer densamma. Vem hade jag varit, om jag de senaste åren inte knaprat piller? 

Ser du?

Ser, att jag genom att skriva "knapra piller" i stället för "äta medicin" vill skoja bort allvaret. Allvarligt alltså! Det går dagar när jag nästan inte tänker på något annat. Vem är jag? - och hur långt ifrån det står den jag vill vara?  Är det det här som kallas existentiella tvivel? Eller är det någon som har en bra beskrivning av det?

Just i kväll när jag känner mig skapligt i balans, tänker jag att jag måste sluta slänga bort min tid på att grubbla på sånt som inte leder någon vart.  Carpe diem. Uttjatat citat - men ack så svårt att göra.  Ibland känns det lättare att fånga natten än dagen.

 Och mitt uppi alltihopa . . . . . . . och där gick jag för att släppa ut hunden. Nu när jag kom tillbaka har jag ingen aning om vad jag tänkte skriva. Kommer inte på det, fast jag läst vad jag skrivit tidigare. Bara allt för ofta som koncentrationen kuggar ur på det sättet. Bara allt för ofta i ett bipolärt liv.