Fick plötsligt ett behov av att inte vara ensam. Inte ensam om att vara bipolär. Jag tänker vanligtvis att jag inte får fastna i min sjukdom. Att livet är mer. Fast egentligen är det nog mer ett sätt av förnekelse. Jag loggade in på Bipolarna och läste vad andra har skrivit. Skrivit om hålet därinne, om ångesten, om att inte klara av sina egna krav, om . . . ., om . . . om . . .
Bryt. Taging. På med leendet. In i duschen. Smink. Mot tandläkaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar