Nu har det hänt igen. Jag har tappat kollen. Det var natten mellan lördag och söndag. Jag "vaknade till" av att min sambo frågade vad jag höll på med. Då stod jag mitt i köket med tre plåtar i händerna. De hade stått kvar framme efter att jag bakat på lördagen. Jag vet att jag tänkte att jag skulle plocka undan dem men att jag måste ha med den fjärde plåten i högen också. På min sambos fråga svarade jag "ärligt talat - inte en aning".
Söndag morgon när vi skulle plocka fram lite frukost. Jag tog fram bröd ur frysen och skulle tia i mikron. I mikron låg ett paket med glasnudlar. Något som jag tydligen plockat fram när jag grejade i köket på natten.
För varje gång det händer blir jag ännu lite räddare. För en stund sedan tog jag fram stickningen. Det sista jag gjorde i går kväll var inte riktigt så jag fick ta upp sista varvet. Inget märkvärdigt svårt mönster, bara resårstickning i skaftet till en strumpa.
För övrigt i dag så har jag broderat lite namn på den dopklänning. Min sambo ska få kolla att jag stavat rätt innan jag lämnar den tillbaka. Det är så fruktansvärt frustrerande att inte kunna lita på att jag gör rätt. Jag broderade ett pojknamn med rosa garn. Som tur var så upptäckte jag det och kunde göra om det med blått garn. Frustrerande, frustrerande, rädd, räddare, räddast. Tänk om det blir så ofta eller mycket att jag måste bo på särskilt boende. Tänk om jag då har klara perioder - hur ska jag då kunna stå ut på ett boende? Jag får ångest och svettas och fryser om vartannat när jag tänker på det.
Kanske var det för mycket igen. Jag sköt städning och bakning framför mig hela veckan och så kom då torsdag. Jag skulle baka tekakor och havrekex, handla och städa. Och så skulle ju barnen komma också. Kan det vara så att jag stänger av när det blir för mycket. Men om det är så - varför går jag då upp och grejar på natten? Dissociativ störning var det väl det hette.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar