Sedan i söndags då jag hade min blackout, eller dissociativa störning som det heter, har jag funderat över vad som är "på riktigt". Under tiden som gick under blackouten trodde jag ju att jag gjorde riktiga saker fast jag i verkligheten gjorde "toksaker" - exempelvis dukade med kräftknivar.
Jag har vid flera tillfällen i dag undrat om jag gör det jag tror jag gör eller om jag gör något annat. Om det händer igen, hur ska jag då kunna veta att det varit "för mycket" och att hjärnan stängt av? Hur ska jag kunna veta att jag faktiskt sitter i soffan och stickar , eller att jag faktiskt städar och så vidare.
Jag har inte någon gång, sedan jag fick min diagnos, insett hur illa det faktiskt är. Hur liten marginalen är och hur försiktig jag måste vara. Visst har jag hört vad min läkare sagt, läst sjukintygen och läst på om diagnosen men ändå inte kunnat ta till mig informationen. Att det faktiskt rör mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar